Haveri i dubbel bemärkelse på Malmö Stadsteater

Malmö Stadsteaters nya tolkning av Charles Dickens klassiker En julsaga inleder klyschigt, spännande och med stor potential. Vad som ser lovande ut initialt med brytning av tredje väggen och roliga skämt tappar dock snabbt fotfästet och resultatet blir tyvärr mest långtråkigt.

I En julsaga havererar sätter den fiktiva teatergruppen Limhamns Scengångare upp Dickens En julsaga. En föreställning som spektakulärt kraschar framför publikens ögon. En teater i teatern alltså, där allt som kan gå fel också gör det med karaktärer som den arroganta kändisen Tom Ahlsell (som spelar sig själv) som ska lyfta gruppen, karikatyriska VVSaren (Bashkim Neziraj) och den nervösa gruppledaren (Susanne Karlsson). Rekvisita faller sönder, repliker tappas bort och skådespelarna kämpar desperat för att rädda kvällen. Resultatet blir en kaotisk komedi i coarse acting stil, där vi lika mycket följer den havererande föreställningen som skådisarnas panik.

Det som följer är ett evighetslångt förlöjligande av amatörgrupper som till slut framställer en show. Pjäsen bygger på repetitiva skämt, fyllda av lösmustascher som ramlar av, skådisar som glömmer sina repliker och havererande dörrhandtag. Verklig peak av komedi! 

Problemet är bara att gestaltandet mest liknar ett evighetslångt internskämt som spårat ur och blivit alldeles för repetitivt. Internskämtet blir för utdraget när samma typer av missar och snubbelhumor återkommer om och om igen. Visst, jag skrattade till några gånger, särskilt i början när skämten fortfarande kändes nya och VVSaren steg in med sin attityd och svajiga dialekt, då fanns det stunder som var genuint underhållande, när skådespelarna levererade och tempo fanns där. 

Men tramset drogs ut till den grad att det blev så upprepade att jag till slut mest satt och väntade på att pjäsen skulle ta slut. Det kändes så krystat, som om skämten inte var ordentligt genomtänkta eller riktigt färdiga, utan mer som paniklösningar av en improvisationsteater. I längden kändes det som att regissören arrogant utgick från att alla skulle skratta, oavsett hur upprepande skämten var. Den känslan jag hade från början av charmigt kaos förvandlades till ren trötthet ganska snabbt.

Jag var redo att sätta mig ner i salongen och starta vintern på riktigt med en härlig julkänsla. Men jag blir besviken. Scenografin och framställningen är avskalad och julen hamnar mest som en lös bakgrundsidé. Uppsättningen saknar den julkänsla som Disneys En julsaga personifierar så väl. 

Hur som helst gör skådespelarna sitt jobb väl, och gör en lyckad framställning i sina roller tillsammans med själva produktionen. Det som framförallt havererar är manus, grundidén och scenografin. Kombinationen av repetitivt barnsligt trams och den nästan tomma avskalade scenen gifter sig helt enkelt inte, varken med julkänslan eller ambitionsnivån. Föreställningen fastnar i sin teater i teatern idé och hittar aldrig något riktigt flyt. Det blir för vagt, och med ett roligare manus, scenografi som omfamnat julen och tydligare dramaturgisk känsla hade regissören Mattias Linderoths idé förmodligen landat bättre. 

Nog finns det något att se för en annan målgrupp än min egen. En betydligt yngre målgrupp som framför allt vill skratta åt snubbelhumor, lösmustascher och dörrar som vägrar samarbeta. För oss som hoppades på mer julmagi,  en lite mer vågad och vassare tolkning av Dickens blir En julsaga havererar tyvärr mest tråkig och upprepande, snarare än den där komiska julföreställningen jag var sugen på.  

En Julsaga havererar spelar på Malmö Stadsteater till 24 januari 2026