Har vi gjort avkall på pop-feminismen?

Jag orkar inte längre kalla mig feminist. Jag har utvecklat en allergi mot ordet, ryggar tillbaka när jag ser att det finns en ny serie om girlboss-kvinnor. Något har förändrats sedan mitt feministiska uppvaknande för några år sedan, eller så har ingenting förändrats och just därför känns det meningslöst att kalla sig för feminist. Men jag älskar i och för sig ett riktigt välproducerat kostymdrama. Den drömska nostalgi i HBO:s nya serie Mrs America är det mysigaste jag sett sedan Mad Men. Kläderna, musiken och estetiken är oemotståndliga. Trots att jag får girlboss-vibbar blir jag blir alldeles till mig av förtjusning.

I serien får vi följa den politiska rörelsen bakom det amerikanska konstitutionstillägget Equal Rights Amendment, som ägde rum på 70-talet och skulle försäkra att alla medborgare (i det här fallet kvinnor och män) står lika inför lagen – en lag som än idag inte trätt igenom. Journalisten och en av de ledande rösterna för den andra vågens feminism Gloria Steinem är den självklara förkämpen. Men konstigt nog märker jag att det är den för mig tidigare okända Phyllis Schlafly som gör att jag vill fortsätta titta. Hon är frontfiguren för den konservativa motrörelsen. Knivskarp, vacker, högpresterande och någon som går hem hos den republikanska massan.

Hennes överkvalificerade kunskap om kärnvapenstrategi erbjuder ingen plats i maktens korridorer. Hon blir uppmanad att föra anteckningar under ett möte. Som enda kvinna i rummet måste hon väl ha bäst handstil? För att förvärva sig politisk makt och inflytande överger hon sin hjärtefråga och engagerar sig i frågan om kvinnans plats i hemmet istället.

Konservativfeminismen är inne, fråga Ebba Busch Thor.

Ironiskt nog känns Phyllis Schlafly som seriens mest moderna kvinna, mer med samtida mått mätt. En kvinna som klarar av att balansera familjelivet och samtidigt förvärva sig en framgångsrik karriär. Vi har köpt övertygelsen om att alla val och handlingar blir feministiska bara genom att en kvinna utför dem. 

Jag skäms över att jag mest tänker på hur välklädd Gloria Steinem är i serien. Jag vill också ha mittbena och aviatorbågar… men vänta, det är väl inte poängen? Jag borde känna historiens vingslag genom datorskärmen. Steinem är faktiskt en av de viktigaste rösterna i modern historia. Men när jag känner efter uppstår endast en uppgivenhet som jag avfärdar genom att klicka på nästa avsnitt.

Det som länge varit osäljbart är numera en säljstrategi. Gloria Steinem får höra att hennes fördelaktiga utseende är anledningen till att så många lyssnar på henne. Är jag cynisk om jag tror att det är därför hon fortfarande är aktuell? Varför är då Shirley Chisholm, som presenteras i avsnitt tre, inte en kändis? 1972 kandiderade hon till att bli demokraternas första kvinnliga president. 

En feminism som kräver stora förändringar skapar obehag. Jag tycker mig ha genomskådat allt men trivs alldeles för bra i min bekväma livsstil för att göra avkall på det som är fel. Det intressanta med Mrs America är att den tilltalar en målgrupp som numera har en blasé inställning till den feministiska rörelse som lovade mycket, men bara känns urvattnad idag. Numera claimar kreti och pleti sin feministiska, self-empowered sälj-grej-med-feministtjej och det blir tydligt: en feminism som ska bli tillgänglig för alla är tvungen att anpassa sig till vårt ruttna system, inte tvärtom. 

Det finns samtidigt en tydlig poäng med att göra kvinnorörelsen tillgänglig. Det är upplysande, och när alla kallar sig feminister är det pop-feministiska ett sätt att vinna popularitet och höga tittarsiffror. Det är kostymdramats dubbelagenda, det ska vara informativt men framförallt estetiskt tilltalande. Är jag cynisk igen när jag tänker att estetiken och skönheten är avgörande för vårt intresse för kvinnokampen på 70-talet? Jag tittar vidare. Det är i varje fall avgörande för mitt intresse för den här serien.