Har jag zoomat ut från kulturdebatten?
Sommarsolen lyser upp morgonespressons ångor. På matbordet ligger kultursidorna. En av rubrikerna tar tag i mig. Det är den sortens rubrik som provocerar med en frågeställning och samtidigt förlöjligar sig själv genom att anspela på något trendigt: ”Har unga män zoomat ut från kulturdebatten?”. Det är en serie repetitiva intervjuer med olika dagstidningars stora kulturchefer. Unga män har tydligen lämnat kulturdebatten enligt Johanna Frändén; i alla fall debatter vad gäller känslor och kvinnors liv. Men intervjuerna på Dagens Nyheter går längre och vill veta om det är ett bredare fenomen – om unga män har lämnat kulturdebatten helt. Vid en annan tid på dygnet hade jag ignorerat artikeln i vetskap av vad som väntar. Men på morgonen har vettet inte hunnit vakna än. Motorn i min skalle går fortfarande på lågvarv. Jag reagerar direkt. Har jag zoomat ut från kulturdebatten i Sverige? Med bläckfläckade händer greppar Rubriken tag runt min skalle. Jag försöker få bort den men den håller sig fast. Jag blir tvungen att släpa runt på den.
Jag sitter på bussen. Längre bak sitter flera unga tjejer och killar i luftiga ljusa kläder – antagligen på väg till en skolavslutning. På sätet bredvid mig sitter Rubriken; fortfarande med händerna runt mitt huvud. Jag tittar ut genom fönstret medan Södermalm susar förbi – försöker tänka på annat. Till sist vänder jag mig mot den.
– Vad menade du med unga män?
Ja– och nej-frågor skapar oftast en falsk dikotomi. Ibland kan de besvaras, men då måste beståndsdelarna vara definierade. Instinktivt vill jag säga att jag är en ung man även om jag inte tillhör generation Z, som rubriken anspelar på med trötta begreppet “zoomat”. Jag minns inte sista gången jag läste ett kulturinlägg författat av en tonåring. Har zoomers lämnat en debatt de inte ens har äntrat? Så vad är då en ung man? Är jag ung? Eller slutade jag att vara ung när en handfull hårstrån blektes vita av masteruppsatsens kroniska stress? Är jag ung om jag tar åt mig det som anses vara ungdomlig kultur – om jag beter mig utefter förväntningarna? Jag har ju alltid kallats för lillgammal. Räknas jag? Kan jag ens representera en helhet med mina anekdoter? Rubriken vägrar att ge mig ett svar.
– Kan du åtminstone säga vem som har mätt? Eller debatteras allt utifrån känslor? säger jag ilsket.
Alla kulturchefer i artikeln hade olika men till synes liknande svar – det vill säga svar utan någon data och därför bara vagt tyckande. Hur ser unga mäns representation ut egentligen? Hur har det sett ut historiskt? Borde man bry sig om representation? Av alla som svarar är Lisa Irenius från Svenska Dagbladet den enda som svarar med ett tydligt ja. Det blir många förbehåll från andra. Kanske är hela debatten “mest en tidningsanka” som Björn Werner beskriver det.
Väl igenom Nationalmuseums personalentré ser jag till att stänga varje slussdörr med extra tyngd. Drar jag i de massiva dörrarna tillräckligt snabbt känns det som att Rubriken kanske inte hinner med in – att den krossas till döds av de gamla ekportarna. Här härskar trots allt de äldre. På väggarna i museet hänger bland annat en tapet föreställande Vasco da Gama, ett självporträtt av Rembrandt, och en tavla i Zorns kända palett. Ingen fetischisering av Pulp Fiction eller Tarantino. Jag vill ha en vanlig arbetsdag utan min osynliga kompanjon. Men den slinker förbi ändå, fastkramad mot skallen min.
Rubriken bär med sig en implicit fråga: huruvida ett ”underrepresenterat” subjekt behöver mer representation. Om det går att definiera och mäta hur pass representerade unga män är skulle det, samtiden till trots, inte gå att säga att det per automatik betyder att det borde vara på ett annat sätt. Det är en debatt som hör till en bredare samtidsfråga. Var ska gränsen för representation dras? Går det att påtvinga representation genom redaktörernas urval när djupare strukturella faktorer ligger bakom? Vad betyder det ens att bli representerad och vem representerar vem i identitetspolitikens informella samhörighet och anekdotiska verklighet?
Vissa av kulturcheferna på Sveriges dagstidningar verkar med förbehåll förstå att det är långt mer komplexa frågor som är inbakade i intervjuerna – men det ges inte tillräckligt med utrymme i intervjuenkäten. Det speglar egentligen ett större problem med nyhetsmedierna – den icke-akademiska icke-debatt debatten. Det är inte svaren i sig som visar på det, utan frågorna. I stället för analytiska frågor som följer upp olika tankar blir det en artikel till synes iordningställd av en mellanstadieelev. Enkla frågor med utvalda korta svar. Vilka slutsatser dras? Inga förutom att åsikterna som vanligt, är vaga och snabbt formulerade. Likt ledarsidor av alla slag blir det en gröt åsikter obundna till fakta eller teori – ett tyckande utan något tänkande. Svaren visar i alla fall på en viss självinsikt, men frågan är om slutprodukten var värdig nog att publiceras? Det får mig att tänka på Victor Malms “biblioteket mot nuet”, som han utryker det. Jag föredrar biblioteket – frågan som kvarstår i decennier, som tar tid.
Jag inser paradoxen. Jag är, i alla fall tror jag mig att vara, en ung man i Sverige, och skriver om just den texten med den provocerande rubriken. Rubriken lyckades greppa fast om mig ett tag. Det kanske var poängen; att trigga en ung man att delta i kulturdebatten. Problemet är att jag tillhör den grupp som gör det oavsett – även om det inte är på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, eller Aftonbladet. Jag är både kulturskribent och utbildad sociolog. Men det kanske inte räcker, som Fränden antyder, med sociologer som Roland Paulsen – som för övrigt (ber om ursäkt Paulsen) inte är så ung längre. Texten kanske ville mer? Var det kanske en appell från kulturcheferna att få in pitchar från någon som mig? Som Malm på Expressen svarar i DN intervjun:
– Jag är däremot nyfiken på de unga männen. Deras bild av världen saknas.
Om det är så, är jag antagligen inte den röst som kulturcheferna ropar på. Min erfarenhet av Sverige är knappt “svensk”, i traditionell bemärkelse – vad det nu än betyder. Det märks över fika med svenska kollegor att mina upplevelser inte riktigt passar in. Den berättelsen får dock vänta till en annan gång. “The hardships of a Third Culture Kid in Sweden”, skulle rubriken på den texten kanske lyda. Kanske som ett inlägg av en ung man i ett utav de stora kultursidorna? Om jag är representativ det vill säga. Eller inte. Som ung man kan jag i alla fall tjata lika bra som alla andra. Antagligen bättre. Det är bara att säga till så fyller jag er inkorg snart med otaliga texter. Om de tillhör nuet mer än biblioteket, eller om de blir lika intetsägande som mellanstadieelevers språkläxor återstår att se.
Illustrationer: Hugo Hernqvist @bildhelaveckan
