Häpnande historielektion av Kungliga Baletten
Kungliga Operans nypremiär av Lifar/Forsythe placerar två historiska verk sida vid sida: Serge Lifars neoklassiska Suite en blanc från 1943 och William Forsythes moderna balett In the middle, somewhat elevated som premierade 1987. Den neoklassiska och moderna baletten kan beskrivas som balett utförd av klassiskt skolade dansare, där tekniken (i högsta grad) fortfarande är central men där formspråket öppnas upp. Uttrycket rör sig bort från det romantiska och berättande till något mer abstrakt. Scenografi, rekvisita och narrativ reduceras, vilket skapar en balettupplevelse där dansen helt enkelt står i centrum.
Bakom de guldsprayade högtalarna som försöker smälta in i Operans interiör startar föreställningen med ridån nere. Orkestern hörs nere i diket och jag skymtar endast dirigentpinnen vifta bland huvudena framför mig på parketten. När ridån väl går upp möts publiken av Lifars neoklassiska uppvisning, präglad av teknik, elegans och symmetri.
”… dansen är fin, men det är ju liksom ingen handling…” hör jag någon bakom mig säga. Jag gissar att personen förväntade sig en klassisk balett, så som Törnrosa eller Svansjön, där det finns en historia och traditionella karaktärer att följa. Sekvenserna liknar kombinationer ur balettens register och övningar. Duetter, trios och gruppformationer visar upp den klassiska teknikens möjligheter, former och estetik.
Kungliga Balettens premiärdansare Maya Schonbrun briljerar i sitt solo i Lifars verk. Ett ögonblick som påminner om hur vacker baletten är när den är i sitt esse. Verket öppnas och avslutas i samma pampiga och symmetriska uppställning av alla dansare på scen i typiska balettformationer. Vackert att titta på, men utöver sin skönhet finns det inte särskilt mycket att förundras över.
Efter pausen är orkesterdiket tomt. Ridån går upp och bam, allt är förändrat. Den technoliknande musiken skär genom salongen, stundtals nästan skränig och jobbig. Om Lifars verk stod för det delikata och sköna presenterar Forsythe det skarpa och råa.
Forsythe tar balettens teknik och pressar den till gränsen: linjer förskjuts, tyngdpunkten rubbas och dynamiken av viktförflyttningar är kärnan i verket. Det är ett utforskande av koreografins struktur och organisering, men också av kroppens möjligheter inom ramen för (och tack vare) balettens precisa teknik. Forsythe med sin koreografi, tillsammans med de otroliga dansarna i Kungliga baletten, skapar en värld som man som publik vaggas, eller kanske snarare pumpas, in i.
Lifars neoklassiska verk från 1943 skulle jag beskriva fortfarande skapar bilder av det vackra på scen.Forsythes verk visar å andra sidan hur baletten tog ytterligare steg genom att skapa världar av rörelserna på scen, som publiken dras in i snarare än att, som tidigare, förbli betraktare av.
Eftersom denna föreställning utgår från befintliga verk tycker jag att man till viss del kan hålla isär verken och prestationen av dagens ensemblen. Verken är skapade i en annan tid och är därav, i mina ögon mer historiska artefakter som påminner om den omformning som baletten gjorde under 1900-talet. Det som gör kvällen sevärd är därav inte främst verken i sig, utan Kungliga Balettens beundransvärda höga nivå. Särskilt i In the middle, somewhat elevated lyfter dansarna föreställningen till något som känns, medan det endast är få ögonblick i Suite en blanc som lyckas med/göra detsamma. I Forsythes koreografiska värld får dansarna användning för sin övernaturliga teknik och förmågor i snabba förflyttningar och komplicerade kombinationer. Den moderna baletten förs här vidare till något som är än mer vackert än dess föregångare.
Föreställningen är långt ifrån nyskapande eller utmanande i vår tid, det är mer av en historielektion, men i Kungliga Balettens händer håller föreställningen en verkshöjd som motsvarar (men inte överträffar) mina förväntningar.
Lifar/Forsythe spelar på Kungliga Operan till 29 april
