Vissa artister minns när man hörde dem för första gången, och jag minns tydligt hur Hannes trädde fram på Seinabo Seys Way Out West-spelning 2019. Jag blev frälst där och då när de körde My shine is a fade. Sedan dess har Hannes haft en ganska stabil artistkarriär med spelningar, spelats i en IKEA-reklam och sedan det stora genombrottet med Stockholmsvy – allt detta utan ett album. Tja, eller det beror väl på hur man ser det. EP:n When the City Sleeps släpptes 2021 och räknas som ett album på åtminstone Spotify, men enligt artisten själv är God Bless Sweden är dennes debutalbum.
Albumet präglas av minimalism med sin akustiska och enkla ljudbild, Hannes mjuka röst bär mycket av det som gör låtarna minnesvärda. Det är vacker och modern r’n’b med tydliga jazzinfluenser. I det simpla finns det en oerhörd skörhet och bräcklighet – i både text och musik. Hjärtat går nästan sönder när Hannes sjunger på Stars: “I am like a star / First I shine bright, then I fall / You are like a scar / You look cool and you’re always here with me”. Det finns även en lekfullhet, oavsett om det är att waterbabys mictest hörs på Wish, de kaosartade mellanspelen på White Wine in the Shower eller den lite mer poppigare och funkigare Friends – att det är polerat och återhållsamt gör inte att Hannes inte spexar till det då och då.
Det finns även två interludes på albumet God Bless Småland och God Bless Skåne – de är nästan elektriskt laddade med stora atmosfäriska synttoner och spanska gitarrer. Trots att de inte följer den avskalade och minimalistiska ljudbilden som resten av albumet, bidrar de till ett vackert avbrott där känslorna kan få landa. På Bombombombom sjunger Hannes över ett vaggviseliknande beat med tunga stråkar: “You can be whatever you want / Come on and show me what you’re dreaming of”. Det är ett känslomättat album där musik och text är i perfekt samspel.
Albumet är bara 9 låtar långt varav två av dessa är helt instrumentala. Dessutom känns det lite som att man har hört hela albumet innan det ens släpptes, Stockholmsvy släpptes 2022, White Wine in the Shower, 2023 och förra året kom det tre singlar. Det är två låtar på skivan (om man bortser från de instrumentala) som man inte har fått höra tidigare, vilket gör mig lite konfunderad över hur projektet faktiskt har gått till. Känslan blir lite att det mest är en samling av låtar som Hannes gillar och har i sin repertoar. Det är inga dåliga låtar förstås, men det blir lite ogenomtänkt och nästan nonchalant i sitt format.
Det har gått nio år sen han släppte sin första singel och Hannes har alltid imponerat på mig på sitt sätt att både ha en väldigt tydlig musikalisk identitet samtidigt som den aldrig blir tråkig eller långrandig. Hannes kan sin grej och han gör den bra tillsammans med sin producent Marcus White. Det kanske inte är album som ger samma frälsning som jag kände 2019, men det är bra nog för att ge en kort och helig stund i vardagen.
