Han upplever andras minnen som sina egna
”Det finns två slags labyrinter”, skriver Lars Gustafsson i diktsamlingen Världens tystnad före Bach. Den ena: ”Som hos Strindberg i Drömspelet: / hur vi än rör oss kommer vi alltid tillbaka / till samma plats, litet äldre, litet tröttare”. Den bulgariske författaren Georgi Gospodinovs tredje roman på svenska, Vemodets fysik, hör vid en första anblick till den andra sortens labyrint: ”Borgeslabyrinten. / Den förgrenar sig ständigt. Ett rum har nio dörrar, du väljer en.”
Berättaren lider som barn av hyperempati. För honom innebär tillståndet att han kan ta sig in i andra människors minnen och uppleva dem som sina egna. När hans farfar berättar en historia från sin egen barndom går han in i minnets labyrinter och ser det farfar inte berättar: att han på en marknad betalar för att få gå in i ett tält och se ett barn med tjurhuvud. Det är pojken Minotauros, hämtad direkt från labyrinten på Kreta. Hyperempatin slår till igen. Detta monster ur den grekiska mytologin är ju bara ett barn, inspärrat av sin egen far, rädd och ensam och råmandes efter sin mamma. Han hade kunnat vara i samma ålder som farfar i minnet, också han ensam, rädd och övergiven – eller som berättaren själv. Identifikationen är total.
Den maktlösa, inspärrade tjurpojken blir därefter själv en röd tråd genom romanens vindlande gångar. Berättaren, som liksom alltid i Gospodinovs romaner delar författarens eget namn, leder oss först in i en gång som följer farfaderns barndom i Bulgarien, hans hemliga liv som desertör i en ungersk källare under andra världskriget, och svänger sedan av, via en lista på övergivna barn, mot berättarens egen barndom: hela familjen inhyst i en källare där pappan smyglyssnar på Radio Free Europe.
Så fortsätter romanen att associativt hoppa mellan olika små berättelser och minnen. ”Jag kan inte erbjuda en linjär berättelse, eftersom ingen labyrint och ingen historia är linjär”, heter det på ett ställe. Man vet aldrig vilka nya dörrar som ska visa sig stå öppna.
Samtidigt, och trots att Gospodinov inleder boken med en epigraf från Jorge Luis Borges (liksom han inledde sin förra roman med ett citat från just Lars Gustafsson), är Vemodets fysik inte bara en Borgeslabyrint. Vi kommer alltid fram till samma plats. Till ett Bulgarien, som trots ett århundrade av tvära historiska kast har gjort uppväxten för romanens alla generationer likadan – farfadern, pappan, berättaren själv och hans dotter har alla blivit samma Minotaurosbarn. I några sidogångar återvänder vi också till Gospodinovs tidigare romaner: den mystiske tidsresenären Gaustin, från Tidstillflykt, tittar fram här och var. Det gör även pappan från Trädgårdsmästaren och döden. Vissa berättelser är hämtade rakt av från de romanerna.
Och återvändandet är nog poängen. I Vemodets fysik har Gospodinov inget mål att leda oss mot. I slutet av romanen skriver han om Minotaurosmyten: nu går han och Theseus sida vid sida genom labyrinten. Ariadnes tråd, som skulle hjälpa Theseus att hitta ut efter att han mördat tjurpojken, börjar ta slut. Minotauros har använt sig av Scheherazades knep i Tusen och en natt, och den av berättelserna fängslade Theseus har glömt varför han kommit. På samma sätt vill Gospodinov leda läsaren omkring i sina labyrinter. För min del får han gärna fortsätta i niohundranittioåtta romaner till.

