Han Kang: Nobelpristagare för hyllan eller historien?
Kvällen innan tillkännagivandet slår det mig, känslan av att jag är helt oförberedd att rapportera om Nobelpriset. Jag ligger ständigt bakom samtiden, alltid dränkt av ”klassiska” författare (korthand för bortgångna). Den senaste levande författaren jag läste var Sally Rooney, och hon lär inte få nobelpriset de närmaste årtiondena. Jag känner mig som en bluff, helt oförberedd att låtsas ha läst Akademiens senast krönta världsliga prins. Jag söker fram hur det ser ut på vadslagningsoddsen. Kinesiska Can Xue toppar. Australiensiska Gerald Murnane också. Vissa vågar stort och satsar på J.K. Rowling. Paulo Coelho är i alla fall inte med, jag suckar av lättnad. Den karismatiske Mia Couto som jag hade lyckan att träffa i en liten bokhandel i Lissabon ett par år tillbaka rankar högt. Paulina Chiziane gör det också. Det kanske blir en lusofonsk författare trots allt. Att det blir en kvinna verkar vara mer troligt då De Aderton valt varannan man varannan kvinna sedan Ishiguro 2017. Vem vet något? Varje år är alla lika vilsna.
Jag bläddrar runt på Instagram och hoppas att någon bekant har något bra att säga. Chefredaktören för tidskriften 20-tal, Madeleine Grive, lägger upp en bild på Vegetarianen and Han Kang och skriver ”…de senaste nätterna har jag anfäktats av scener som jag vaken förstått härrör ur den märkliga visionären Han Kangs brutala lyriska surrealistiska romaner… Är det Nobelpriset i litteratur som spökar, varslar?”. Vore lustigt om denna Kang vann priset tänker jag. Jag får lägga namnet till minnet. Det finns inte mycket mer jag kan göra för att förbereda mig, tänker jag. Jag stänger av telefonen och sover djupt.
När jag anländer till Börshuset nästa morgon är det en förväntansfull atmosfär. Det kryllar av vakter och kameror. I Börssalen ser en förgylld Sankt Erik omgiven av lagerblad ner på rummet. Gustaf III i marmor ståtar över presskåren bakifrån. Trots att jag är tidig och att det finns gott om plats väljer jag att sätta mig längre bak bland de blåvita gustavianska bänkarna. Klockan 13.00 hörs hur klockan i salen intill ringer, dörren öppnas och Mats Malm kommer ut. Han Kang. Det hörs endast ett fåtal inandningar; inte alls som det öppna jubel som var vanligt innan 2019, då presskåren fick sina sittplatser.. Sydkorea. Nytt. I den stunden minns jag inte alls Grives inlägg. Jag tänker enbart: tack alla gudar att det inte blev en amerikan. Inget emot amerikaner, men De Aderton har varit väldigt bra på att korsa enbart norra Atlanten när de vill dela ut till någon utanför Europa. När jag hör Han Kangs namn ekande i salen börjar jag dock fundera – kan hon bli lika ihågkommen som Beckett, eller blir hon bortglömd som Laxness?
Sydkoreansk författare, född 1970 i Gwangju, en stad med en mörk historia av våld som präglar flera av hennes verk. Hennes mest kända bok, Vegetarianen, en surrealistisk berättelse om en kvinna som vägrar följa samhällets regler, har gjort internationellt avtryck och tilldelats Bookerpriset 2016. Hon är tydligen en författare som skriver om kropp och själ, trauma och smärta. Det är i alla fall det som Malm och Anders Olsson understryker. En författare som har rört så många med sina verk, som konfronterar historiska trauman med intensiv poetisk prosa, förtjänar min uppmärksamhet. Jag lägger henne på min att-läsa lista på goodreads, såsom jag gjort med Fosse, Anne Sexton och Charles Dickens.
”Är det så vi konsumerar litteratur idag – som en del av nationell prestige snarare än som individuella uttryck?”
Det som slår mig är att hon ändå är så pass ung. Det kanske hjälper henne att bli ihågkommen. Kanske tänker jag på åldern för att jag själv är i en konstant ålderskris. 1970: Nästan lika ung som min egen mor. Hjärnan hinner göra bort dig och tänka 40 år. 53 är hon. För att hitta en pristagare så ung får man gå tillbaka till 1987, då Joseph Brodsky vann vid 47 års ålder. Nästan 40 år har gått sedan dess. Själv tycker jag att det är uppfriskande att Nobelpriset inte förblir de ålderstignas domän. Samtidigt är frågan om det är ett strategiskt val av akademien att utse någon relativt ung. Ett sätt att visa att priset inte är för enbart de som har turen att leva ett långt liv. Men jag övertolkar nog. Flera av pristagarna har inte varit så många år äldre än Kang på senare år, även om medianen ligger närmare 60.
Hur reagerar världen då? På väg hem söker jag igenom sociala medier för att se om priset har skapat någon större buzz. På Booktok är det överraskande tyst – inget av betydelse. På Instagram gläds några åt ”Sydkoreas” vinst. Ett intressant sätt att se världen, tänker jag, som om författare automatiskt representerar sina länder. Är det så vi konsumerar litteratur idag – som en del av nationell prestige snarare än som individuella uttryck?
Jag söker upp Grives inlägg igen och tänker vem det var hon hade skrivit om kvällen innan. Mina ögonbryn reser sig upp när jag inser att hon faktiskt var synsk. Inget negativt om Kang fram tills att jag kommer hem och läser Björn Wimans text i Dagens Nyheter. ”I ett längre historiskt perspektiv kommer årets pris att sorteras i samma kategori som Kazuo Ishiguro 2017 – en mycket känd och bra romanförfattare bland hundratals mycket kända och bra romanförfattare.”, han menar också att det finns ”en risk att man förvandlar sig själv till ett slags algoritm som rättvist fördelar priset utifrån geografiska parametrar”. Om nu Akademien var besatt av geografisk rättvisa, hade väl varken Fosse, Handke, Ernaux, eller Glück vunnit? De tillhör alla på ett eller annat sätt antingen en europeisk eller amerikansk litterär tradition som Akademien alltid prisat.
Wiman är inte ensam i sin skepsis, Lyra Ekström var också hård under SVT:s sändning när hon sa att hon ”Ingen kommer att minnas henne om 50 år.” Hennes ord är skarpa, kanske till och med överdrivna, men de speglar en vanlig osäkerhet kring hur många Nobelpristagare kommer att bli ihågkomna. Det finns en sanning i att vissa författare försvinner i mängden. Även om Han Kang redan är en bästsäljare, kvarstår frågan: Kommer hon att bli ihågkommen, eller hamnar hon i samma kategori som många Nobelpristagare – köpta i massor men sedan bortglömda intill sängen, bara för att pryda bokhyllan som performativt kulturellt kapital? Hennes unga ålder och etablerade status kan tala för att hon lever kvar i det kollektiva medvetandet, men risken finns att hennes böcker ändå hamnar i den där Nobel-traditionen – där de köps men aldrig riktigt läses.
