Granarnas tid är upplysande men återhållsam. Mårten Lind har skrivit en stark fackbok som skulle vara mer angelägen om den vågade säga vad den egentligen vill, skriver Amandus Gustafsson.
En gång i tiden vandrade granen in på den skandinaviska halvön, rentav invaderade. Sedan dess har vi gjort den till vår.
I Granarnas tid har aptonymen Mårten Lind en ambition om att göra detta faktum och dess eftermäle skogspolitiken begripliga. För det mesta lyckas författaren, som till vardags är doktor i svampgenetik. Trots att jag själv är uppvuxen ”i skogen” – en bruksort i alla fall omgiven av granskog – visar boken hur lite jag faktiskt visste om det träd som kanske mest av alla symboliserar den svenska folksjälen.
Och författaren är knappast ensam om sin ambition. På senare år har både David Thurfjells Granskogsfolk och Lisa Röstlunds Skogslandet försökt bena ut den svenska relationen till sitt världsträd, granen, och dess autoktona skogsindustri.
Ett av bokens mer effektiva grepp är historisering. Att granen nådde norra Småland först under vikingatid och spred sig i takt med det framväxande riket ger perspektiv; granen är inte uråldrig i Sverige, utan praktiskt taget samtida med nationen själv. Och det märks att det står en forskare bakom verket. Granen, främst i relation till människan, får en grundlig genomgång med samvetsgrant framlagda för- och motargument – akademiker-style – med författarens personliga och väl underbyggda åsikt mot slutet av varje kapitel. Det kan låta torrt, kanske till och med överdrivet nyanserat.
Men Granarnas tid är också full av uppiggande fakta och bildspråk, som det amerikanska sättet att dölja kalhyggen: ”beauty strips”, en kvarlämnad kuliss av ohuggen skog längs bilvägarna, en estetisk dimridå. Eller beskrivningen av rottickans spridning, hur det moderna, ensidiga granskogsbruket – genom ”rad efter rad, hektar efter hektar” – skapar perfekta förutsättningar för angrepp. Här uppstår närapå en oavsiktlig poesi i sakligheten.
Med enkla medel ställer så Mårten Lind en rad skogsfrågor på sin spets. De utskällda kalhyggena visar han övertygande som en hätsk debatt om estetik, snarare än ekologi.
Författaren är något så ovanligt som en djupt insatt och rationell sorts trädkramare som kan konkretisera klimatförändringarnas, inför mänskligheten likgiltiga, effekter. Som det här: bara en grads temperaturökning leder till kraftigt fler blixtnedslag i Sverige, och därmed betydligt fler skogsbränder à la 2018.
Ändå dröjer det länge innan bokens – ursäkta – brinnande ärende framkommer.
Först i de avslutande kapitlen lyfts skogens värde mer filosofiskt och ideologiskt, med olika ljus på skogspolitik i både Sverige och världen. Redogörelsen för den amerikanske skogsvisionären Aldo Leopold med sin närmast profetiska bok A Sand county almanac – att jämföra med Rachel Carsons Silent spring – får mig att undra varför denna figur kommer så sent och får så lite plats. Den passar så väl in i bokens egen etik: varken aktivistisk eller reaktionär, utan snarare etiskt realistisk inför det svenska skogsbruket.
Som det är går Mårten Lind miste om chansen att på allvar introducera Aldo Leopold till svenska läsare, i min läsning en sorts ”ljusets Ted Kaczynski”. Potentialen är enorm.
Granarnas tid tvekar alltså länge inför att formulera sin ekologiska hållning fullt ut. Det översiktliga, balanserade och akademiska får överhanden. Kanske lämpar sig en skogsnära metafor. Om behovet att redovisa granens alla aspekter är en gammal, knotig gran i fackbokens skog, är dess försiktiga halvförslag på en ny svensk skogsetik en unggran med lysande gröna vårskott.
Mårten Lind borde ha gallrat bland storgranens grenar och släppt in mer ljus åt det som vill växa.
