Han den andre – en lysande bröllopsnatt om jag och du
Tänk om du kunde vakna upp en dag i en annan kropp, i ett annat liv. Tänk om det plötsligt var uppenbart vilka livsval som var rätt och fel. Tänk om du kunde dra tillbaka tiden, välja annorlunda, välja rätt. Tänk om, tänk om, tänk om…
Drömmen om ett annat liv, fantasin om att gräset verkligen är grönare på andra sidan, ligger till grund för norska Monica Isakstuens drama Han den andre som i Annika Silkebergs översättning och regi fått en lysande Sverigepremiär på Göteborgs Stadsteater.
Ett Jag och ett Du möts under en ändlös bröllopsnatt. När Jag börjar ifrågasätta parets kärlekshistoria – berättelsen om varför det blev just Du och Jag, just där och då – öppnas en avgrund i relationen. Är kärlekshistorien egentligen snarare en livslögn?
Du är i Morten Vangs gestalt en älskvärd halvdansk kille som klumpigt försöker tillfredsställa den ständigt svartseende partnern. Hans kärleksförklaringar upprepas på förvrängd danska av Caroline Söderströms briljant cyniska Jag. Även det minsta närmandet från hans sida äcklar henne. Båda spelar med övertygande trovärdighet.
Kretsande runt dem finns ständigt Hon, den andra (Beata Hedman) och Han den andre (Ashkan Ghods). De verkar provocerande lyckliga, hånglar passionerat när de andra bråkar, och bekräftar oupphörligen sin alldeles speciella kärlek. Hedman spelar med en härligt överdriven entusiasm som kontrasteras av Ghods knappt märkbara men ändå väsentliga uppgivenhet.
Texten rör sig obehindrat mellan inre och yttre rum, mellan nu och då, Jag och Du, han den andre och hon den andra. Vardagliga floskler utmanas och sätts på sin spets för att sedan återvända i ny form. Scenografi och kostym utgörs främst av en rad kaffekoppar, en hög madrasser, två slitna brudklänningar och några regnjackor: Vardagen och den äktenskapliga drömbilden således förenat – så enkelt kan det göras när regi och skådespel briljerar!
Jag erkänner mot slutet att hon sörjer att det blev som det blev. I hennes bekännelse finns även dramats ljuspunkt: Att kunna älska kräver ett sorgearbete som innebär förmågan att ge upp fantasin för att vinna något äkta. Kärleken existerar i ögonblicket mellan ett jag och ett du som inte kan reduceras av någon yttre blick.
Pjäsen påminner om att kärleken alltid bör vara partikulär, aldrig generell. Jag älskar när Du backar, när han tittar målmedvetet förbi henne i backspegeln. Du älskar när Jag himlar med ögonen åt honom, lätt irriterad. Dessa kärleksförklaringar når längre än klichéerna. Och således drar paret tillsammans, i en innerlig kyss, hem till måndagar och evig november.
Och Hon den andra? Hon sitter ensam kvar i fantasin.
Han den andre spelar på Göteborgs Stadsteater till 30 maj
