En vis man sa en gång: “När en artist marknadsför ett album som en rå samling demos, är det ofta för att låtarna egentligen är rätt svaga”. Är detta fallet på Soccer Mommys nya album Evergreen? Till stor del. Soccer Mommy, eller Sophie Allison hon egentligen heter, har alltid haft en styrka i att hon låter som en nära vän. På genombrottet Clean kom hon nära lyssnaren och byggde ett kultfölje genom en vass penna och avskalade arrangemang – i sitt esse lät det som ett otippat giftermål mellan Taylor Swift och Pavement.
Och Evergreen börjar ju så lovande. Albumets första spår Lost visar upp styrkor som sällan dyker upp under resten av albumet. Den sorgsna melodin sätter sig direkt i varje sargat, längtande hösthjärta. Inramningen av mjuka stråkar, fågelkvitter, och tålmodigt lunkande trummor är som en varm och melankolisk avskedskram. Följande spåret M är också en pärla, där Soccer Mommys relaterbara, raka textförfattande är som allra starkast: “I don’t mind talking to empty halls, ‘cause I miss you like a loyal dog waiting by the door”. Aj.
Albumet avslutas också fint med titelspåret Evergreen, vars styrkor sätter problemen med resten av albumet i skarp kontrast. Sophie Alison är en textförfattare som berör, som sätter otroligt pricksäkra ord på känslor av saknad och längtan. När hon dessutom lyckas rama in orden med instrumentation och melodier som skär i hjärtat lika mycket som texterna, är hennes musik briljant. Evergreen som spår är ett sådant lyckat ögonblick, och Abigail och Thinking Of You levererar på den fronten också.
På resten av Evergreen får vi däremot rocklåtar som inte vågar vara rockiga och ballader som inte vågar låta tystnaden tala. Låtar som Some Sunny Day och Dreaming of Falling har melodier som inte riktigt verkar veta vart de ska ta vägen, instrumentation som är fast någonstans mellan ballad och något mer röjigt, utan att helhjärtat omfamna någon av riktningarna. Driver introducerar sig själv som en riktigt skön bluesrockare men slår inte riktigt hårt nog. Anchor är grunge i melodin, men saknar bett i produktionen.
Stora delar av albumet smälter samman i en vagt pastellfärgad sörja som går in i ena örat och ut i det andra – musik som gjord för att fylla ut en spellista med namnet “Höstvibes <3”. Det är synd för en textförfattare och låtskrivare som i sina bästa ögonblick når rakt in i hjärtat på ett sätt som är få pennor förunnat, och när allt stämmer bjuder Evergreen på några av årets vackraste, sköraste ögonblick.
