Halva Malmö består av stockholmare som går till Plan B
Som kroniskt singel i Malmö finns tre regler: Gå inte till Taproom på en första dejt, bli aldrig intresserad av killen du delar tvättstuga med och skaffa aldrig Tinder (för det enda du kommer inse är att halva Malmö består av killar du gått i högstadiet med). Amanda gör alla fel. Och det är smärtsamt insiktsfullt att följa.
I torsdags släpptes Netflix dramatisering av Amanda Romares autofiktiva roman Halva Malmö består av killar som dumpat mig. “Höstens tv-måste” kallade Helena Lindblad den i DN, men hur en serie med sju halvtimmeslånga avsnitt ska räcka en hel höst är oklart.
Vi får i serien följa den trettioåriga Amanda, spelad av Carla Sehn, och hennes dejtingliv. Själva handlingen är lite av en chick lit-klyscha, tänk Sex and the City och Bridget Jones fast i försvenskad version och med millennials som huvudkaraktärer. I det första avsnittet utropar Amanda angående sin relationsstatus: “Jag har ju bara jobbat i tio år!” följt av ett beslut om att allting måste förändras med hjälp av kosmisk energi och en utgång på klubben Plan B. Här måste jag pausa för första gången. Tänkte hon verkligen att man kunde träffa en partner på Plan B?
Det huvudsakliga kärleksintresset är Emil fucking Wester (Johannes Lindkvist), som för övrigt ser ut som en plågad hund, och han uppträder som en Tjechovs pistol inom seriens första fem minuter. Redan där går hela handlingen att förutspå. Ändå kan jag inte slita mig, troligtvis för att den verkligt intressanta kärlekshistorien egentligen infinner sig i relationen mellan Amanda och systern Adina (Moah Madsen), och där deras osympatiska pappa blir antagonisten, seriens Big. Eller så är det som lockar mig Amandas personlighet som misslyckad och neurotisk manic pixie dream girl. Hon sitter naken på toaletten och torkar sig med lösrivna sidor ur Zlatans självbiografi när toapappret är slut. Att symboliskt skita på Malmö stad är seriens höjdpunkt.
Det finns bara ett problem. Varför har en tjej som kommer från Bjärehalvön gnälliga r, samtidigt som hennes syster pratar klassisk malmöitiska?
Dialektfrågan hade inte gjort så mycket om det inte var för att serien så krystat försöker göra Malmö till the fifth character. Staden är ständigt närvarande – Amanda vandrar sorgsen längs Norra Grängesbergsgatan och tjejgänget Dr Pepper snicksnackar på hippa uteställen. Men av någon anledning är det liksom… extremt dåliga barer de går till? Är hela serien bara en promotionvideo för Plan B? Om uppdraget var att “sätta Malmö på kartan” behöver ju inte alla dejtpromenader vara filmade i Folkets park?
Till råga på den bristfälliga Malmöbilden är soundtracket så intetsägande som det går. Istället för några nostalgiväckande låtar av Malmöartister som Familjen, Panda da Panda och Vit Päls, väljer serien att förpassa musiken till periferin och lägga allt krut på skakiga handkameravinklar och rörande skådespelarinsatser. Det funkar, allt är fruktansvärt välgjort, men visst önskar man att Dödskällan kunde spela Sorgenfri i bakgrunden av något pubhäng.
Att se halva Malmö bestå av stockholmare som går till Plan B är inte nödvändigtvis höstens måste. Det räcker att ägna en intensiv binge-watching-kväll åt att djupdyka i singelmisären för att sedan, i aristotelisk anda, genomgå katarsis och bli renad från det inferno som är emotionellt otillgängliga bartenders och engångsligg.
Insikten och sensmoralen? Att Malmö kryllar av douchebags och att ett förhållande endast innebär att “idka älskog och gemensamt autogiro”. Eller möjligtvis att Plan B är inne igen.
