Filmredaktionen tipsar: sju filmtips inför Halloween
Årets mest kittlande högtid är här och vad kan KULT:s filmredaktion göra annat än att sammanställa en ryslig filmlista? Från japansk experimentell komedi-skräck från 70-talet till nutida bensindrypande body horror – här är våra bästa filmtips inför ikväll.
Jacob’s Ladder
Kultklassikern Jacob’s Ladder är inte en psykologisk skräckfilm utan en psykotisk skräckfilm.
När manusförfattaren Bruce Joel Rubin var med om en mystisk och omskakande LSD-tripp, följde många år av intensivt spirituellt sökande. Han åkte till Indien, liftade genom Mellanöstern och vistades i ett Sikh-tempel i Singapore – allt för att greppa det han varit med om. När han senare återvände till New York drabbades han av en fruktansvärd mardröm: att han var fast på en tunnelbanestation där hans enda väg ut var genom den mörka tunneln – helvetet. Det var denna dröm ihop med spiritualismen, novellen An Occurrence at Owl Creek Bridge och Den tibetanska dödsboken som födde berättelsen om Jacob Singer (Tim Robbins).
Efter att ha förlorat sin son försöker Jacob, en veteran som plågas av mardrömmar och minnen från Vietnamkriget, skilja sina vanföreställningar från verkligheten. Filmen är så komplex att det är svårt att beskriva handlingen mer djupgående än så. Som tittare är man i ett lika förvirrat, upplöst och skräckinjagande tillstånd som huvudpersonen, hela tiden osäker på vad som är riktigt och inte. Varje gång berättelsen kristalliseras och det känns som man snuddat vid något verkligt så förvrids historien på ett fasansfullt vis. Jacob’s Ladder förnyar ständigt sig själv: från skräckfilm med bibliska demoner till en thriller om krigskonspirationer, med en avslutande akt insvept i en bländande, gåtfull andlighet.
Detta är en film som kommer förfölja dig – paranoian man delar med Jacob är en som inte går att skaka av så lätt. En lång tid efter kan du få för dig att dina medpassagerare på tunnelbanan kastar dig märkliga blickar, och om nätterna kan dina drömmar tyckas underligt verkliga. Jacob’s Ladder kommer hur som helst lämna ett avtryck, det lovar jag.
Saga Ahndoril
The Witch
The Witch är Robert Eggers genombrottsfilm från 2015. Filmen följer en puritansk familj på 1600-talet som blir bannlysta av sitt folk, drivs ut i skogen och bosätter sig där. Efter att det yngsta barnet blir kidnappad av vad man tror är en häxa i skogen, blir varje familjemedlem plågade av häxan på ett eller annat sätt.
De religiösa föräldrarna tror givetvis att det är på grund av att dem, eller någon i familjen, fortsätter synda och att göra fel. Föräldrarna tar flera åtgärder för att undvika att falla i frestelser, men blir gång på gång satta i olika situationer som utmanar dem.
De starkaste “halloweenfaktorerna” i filmen är givetvis, precis som i Sleepy Hollow, att den utspelar sig under hösten och i skogen. Den “mysiga” mörka skogsmiljön ihop med skräcktemat om häxan passar perfekt under höstkylan. Förvänta er dock inga jumpscares. Filmen är snarare långsam och påminner mer om en psykologisk thrilller.
Berättelsen tar upp en väldigt viktig kritik mot ultrareligiösa familjer och deras uppfostringsmetoder: vad konsekvenserna kan vara av att pressa barnen till att upprätthålla ett nästan omöjligt heligt liv, att ständigt få dem känna skuld och skam för små mänskliga snedsteg och att inte uppmuntra dem till att ifrågasätta något.
För den som vuxit upp väldigt religiöst och konservativt, och haft starka invändningar mot det, är The Witch en film som är särskilt värd att se och analysera.
Paul Dakwar
Titane
Det finns ingen genre av film som får mina inre organ att vrida sig så mycket som body horror drama. Kanske för att organen för en gångs skull får vara main character; ofta är fokuset just på kroppar som skärs upp, blottas, förvandlas eller utvecklas på de mest fantasifulla sätt. Titane (2021), en brutalt våldsam, hypersexuell, metallglänsande och bensinångande feberdröm, innehåller alla dessa element.
Adriene (Agathe Rousselle) råkar som liten ut för en bilolycka och får en titanplatta inopererad i skallen. I filmens första scen möter vi henne som vuxen i nätstrumpbyxor och bikini, sensuellt dansandes på en bil inför en manlig, mycket uppmärksam publik. I nästa scen kör hon sin hårpinne genom tinningen på en man som försökt kyssa henne. Genom hela filmen följer vi vår tysta, tvivelaktiga protagonist medan hon mördar de flesta i sin närhet. Rouselles blick är iskall och helt oberäknelig, och filmen tuffar på med ett bildspråk så hotfullt och intensivt att man som åskådare till slut är helt utmattad.
Bara i samröret med motorfordon anas något mjukare i Alexas blick – men så visar det sig också att hennes relation till bilar är något annat än gängse motorentusiasts. Ända sedan titanplattan opererades in i hennes huvud har hon haft en sexuell dragning till fordon, och att scenerna när hon har sex med bilar inte är filmens underligaste säger ändå någonting. Både hennes kropp och de bilar hon åtrår blir ogenerat skärskådade av kameran, men Alexa är i sådan fullständig kontroll över sin kropp och sin sexualitet att det endast är publiken som blir generad.
Julia Ducournau, som långfilmsdebuterade med den grafiskt kannibalistiska Raw (2016), vann en guldpalm i Cannes för Titane som utvecklar regissörens fascination för det kroppsliga och förvridna. Med sina otroligt obehagliga gestaltningar av människans lust efter sex och våld kräver hon en del av tittaren. Man mår inte precis bra av att se Titane – men man fylls av den här andra, lite svårdefinierade känslan som ofta utmärker film som är riktigt bra.
Lovisa Strååt
House
Stoppa mig om du hört den här förut: tonåringen Gorgeous vill inte behöva spendera tid med sin nya styvmamma och bjuder därför med sina sex vänner (som också har namn som beskriver deras främsta karaktärsdrag, till exempel Kung-Fu) till att följa med och bo hos hennes moster över sommaren. Mostern har dock lite sådär i skymundan dött en tid tillbaka och är nu ett ilsket spöke som försöker döda sina sju gäster, bland annat genom ett människoätande piano och en armada av hemsökta madrasser. Just det, och allting är också en allegori över hur det konservativa Japan efter Andra världskriget var ett riktigt monster som kvävde landets yngre generation.
”Men Jesper, vad är det här för gammal skåpmat du beskriver för mig”, tänker du kanske nu och det förstår jag. Saken är däremot denna, att Nobuhiko Obayashis House (1977) liknar inte någon annan film. Jag kan slänga runt ord som ”surrealistisk”, ”drömlik” eller det allra mest passande, ”jävligt konstig”, men inga epitet av det här slaget skulle göra den rättvisa. Kitschig popkonst blandat med spöklik arthouse och en ungdomskomedi som blir till Scooby-Doo-skräck, som slutar i en väldigt mörk och tragisk spökhistoria. Eller ja, alla dessa tre existerar väl alla samtidigt och tillsammans med den, i brist på bättre ord, unika klippningen och väldigt syntetiska färger skapar en atmosfär som inte riktigt liknar någonting av denna värld, där var och varannan scen känns som någonting man drömt ihop eftersom den verkliga filmen omöjligt skulle kunna visa upp någonting liknande. Scenen där en gående katt spolas fram och tillbaka medan låten som spelas främst använder kattens jamande som instrument, till exempel.
House är definitivt inte en film för alla, med sin väldigt envisa vilja att helt och hållet gå sin egen väg på ungefär alla tänkbara sätt, där den blir som en uppvisning av en egentligen ofilmbar vision som ändå har filmats och skänkts till världen från en verklighet olik vår egen. House är däremot någonting alla bör uppleva åtminstone en gång i sitt liv och hur du än känner kring dess unika kvaliteter när den väl är slut kommer du i alla fall lära dig att att tro på att ben utan övrig kropp kan slåss mot spöken på egen hand, att en man kan bli en hög med bananer när natten blivit till dag och att varje främling du ser när som helst kan bli ett dansande skelett. Och du kommer aldrig någonsin glömma det.
Jesper Lundstedt
Donnie Darko
Föredrar man paradoxer och existentiella frågor över blod och kalla kårar är Donnie Darko det rätta valet. Handlingen utspelar sig i en amerikansk förort under oktober och kulminerar under halloween. Det är en klassisk kultfilm med Jake Gyllenhaal i huvudrollen i regi av den rätt okände Richard Kelly. Tematiskt har den mer gemensamt med Nolans filmer i dess spel med tid och rum än med skräckfilmer som Psycho. Huvudkaraktären Donnie hemsöks av en figur i kaninkostym som berättar för honom att världen kommer att gå under om 28 dagar. Vi får se hur saker och ting eskalerar ur Donnies perspektiv. Parallella tidslinjer öppnar upp och sanningar ifrågasätts. Det är en upplevelse som kräver tid att smälta och lämnar en sugen att se om den.
G.V. Rindborg
Sleepy Hollow
Sleepy Hollow (1999) följer detektiven Ichabod Crane (Johnny Depp) i 1799-talets New York när han blir skickad på ett uppdrag till den avlägsna byn Sleepy Hollow. Det sägs nämligen att en huvudlös ryttare rider omkring i byn på natten. Varje gång halshugger han ett nytt offer, och huvudet sparar han tills han hittar sin egna. Byborna tror att det är ett spöke, men Crane är en skeptiker och tänker att det finns en logisk förklaring bakom det. Men ju konstigare saker som händer, desto mer börjar han tvivla på sin egen hypotes.
Tim Burtons Sleepy Hollow är nog den film som känns mest ”halloween-ig” enligt mig. Den är ett måste för alla som vill se halloweenfilmer för det mysiga i det ruggiga, och inte nödvändigtvis för att bli skrämda från vettet. Filmen är den perfekta klyschan — en nykomling anländer till en avlägsen by i en mörk skog och ska lösa ett mysterium, som urartar sig ju mer tiden går. Burtons filmer är inte associerade med halloween utan anledning och miljöerna han lyckas bygga upp är så organiskt kusliga. För den som vill kura ihop sig utan att bli vettskrämd, men ändå titta på något kusligt, äventyrligt och spännande, är Sleepy Hollow ett måste.
Paul Dakwar
Lake Mungo
Efter att 16-årige Alice Palmer drunknar under mystiska omständigheter börjar hennes familj uppleva märkliga, möjligtvis övernaturliga saker i sin närhet. På vissa bilder kan de svära att de ser en gestalt gömd bland skuggorna eller att någonting observerar dem på avstånd. Skakade av dessa händelser tar familjen hjälp av en parapsykolog som upptäcker att Alice bar på en mörk hemlighet och att mysteriet bakom hennes död ligger gömd vid Lake Mungo.
Lake Mungo (2008) är trots sin premiss och efternamn på död tonårig tjej faktiskt inte alls en Twin Peaks-stöld, utan en av hela 2000-talets obehagligaste filmer. En australiensisk liten lågbudget-mockumentär som egentligen allra främst bygger på att långsamt zooma in på fotografier där det kanske finns någonting kusligt att beskåda för den som verkligen vill borde inte funka så bra som den gör. Lake Mungo använder dock sitt mycket lågintensiva, spekulativa ”är det verkligen någonting där”-grepp där den bygger upp en ganska rejäl paranoia hos sin tittare. Kanske är det lite trist här och där, och förr eller senare är det svårt att inte känna att nog många fotografier och gryniga filmer har visats upp, men oj vad invaggad man är i filmens rytm att det kommer som tidernas chock när filmen mot slutet plötsligt använder det här emot en och i en av alla tiders mest skrämmande scener till sist visar någonting väldigt konkret och samtidigt helt obegripligt.
Kort senare är filmen slut. Du är inte klokare, har egentligen inte fått svar på några frågor, men med en tanke om att bakom dig, någonstans där i mörkret, kanske det finns någonting som observerar dig också. Evigt tyst, bara ståendes där det syns allra svagast. Fast nej, det är ju omöjligt. Eller?
Jesper Lundstedt
