Guldbaggegalan 2026: Glittriga hyllningar men försiktiga ställningstaganden
KULT Magasin besöker Guldbaggegalan för första gången och möter en kväll präglad av glitter och hyllningar till svensk film, men också en tystnad kring världsläget som ibland talar högre än de ord som faktiskt sägs uppe på scenen. KULTs filmskribenter Zara Luna Hjelm och Paul Dakwar sammanfattar kvällen som kan beskrivas som Sveriges svar på Oscarsgalan.
Zara Luna: Man kan knappt tro det, men det var faktiskt KULT Magasins första gång på Guldbaggegalan. Otroligt lyckad, nästintill magisk kväll, där allt glitter sken över Djurgården. Eller vad tyckte du, Paul?
Paul: Verkligen! Det var också tryggt att göra det med dig – vi är ett bra team! Galan var en minnesvärd upplevelse – det gav en hoppingivande känsla att vara på en tillställning som hyllar svensk film under en tid där industrin är hotad.
Zara Luna: Det är vi sannerligen! Absolut, stämningen var genomgående både varm och bubblig. Josef Fares hyllade svensk film och uppmanade alla att stötta den svenska filmbranschen genom att gå på bio. För att citera honom: ”Varje biobiljett är ett ja till svensk filmkultur och till nya samtida röster och berättelser”. Kanske är det så vi räddar film-Sverige? I linje med Fares vill jag tillägga vikten av att besöka mindre, folkliga biografer, som fortsätter konkurrera med stora bolagen. Dessa är också mysigare, lovar!
Paul: Verkligen. Och de som gör bäst i att komma ihåg det är just kulturetablissemanget. Hur spektakulär galan än var upplevde jag att den primärt riktade sig till kultureliten och deras bubbla, snarare än det svenska folket. Vi konstaterade båda att vissa saker de sa var för interna. Jag vill inte verka vara den som alltid har en tröttsam kritik mot välbärgade människor när jag är ”inbjuden” till deras tillställning, men en viss genomgående världsfrånvänd ton var svår att ignorera inne i salen. På röda mattan, däremot, upplevde jag att många var mer frispråkiga!
Zara Luna: Men vad vore kulturetablissemanget utan filmvetare och journalister, som vinnaren av hedersguldbaggen Ylva Swedenborg underströk i sitt tacktal. Jag kommer aldrig sluta vara kritisk mot välbärgade människor och institutioner som upprätthåller det kapitalistiska maskineriet – däremot tänker jag att man ska sikta högre än kulturarbetare, vilka även de lever med osäkra inkomster och arbetsförhållanden. Den demokratiska inskränkningen, som försöker plåstra om kapitalismens misslyckande, påverkar oss alla, även kulturarbetare. Världen vore ingenting utan konst och kultur.
Paul: Tyvärr är det så. Upplever du att det finns en kris som många uppenbart undviker att prata om i den bästa mån de kan?
Zara Luna: Förutom krisen mot filmbranschen, präglad av streamingjättar och utvecklingen av AI-verktyg, tror jag inte att det handlar om att undvika den, snarare en känsla av maktlöshet – det status quo som en nyliberal maktstruktur upprätthåller. Som du tidigare nämnde fick gästerna lov att vara mer frispråkiga på röda mattan, medan avsaknaden av politiska kommentarer hängde i luften under sändningen. Trots detta gjorde det sig subtilt påmint, exempelvis när Siw Malmkvist utropade “Ingen diktator på våra gator!”, med referenser till Trump, och när programledaren Shima Niavarani lyfte filmens demokratiska värde. Att Niavarani nämnde regissören Jafar Panahi, som nu blivit dömd till fängelse för sin film Det var bara en olycka, kändes väldigt viktigt med tanke på regimens våld i Iran, men mer kritisk än så verkar man inte få vara.
Paul: Hur har vi hamnat här, Zara, där uppenbara folkrättsvidriga handlingar inte får fördömas offentligt? Hur har empati för de drabbade blivit kontroversiellt?
Zara Luna: Det är genom tystnad som vi hamnat här, där yttrandefriheten sakta och kontrollerat begränsas. Däremot har vi, från olika politiska håll, någonstans enats om en gemensam fiende – Donald Trump. Det vi sällan glömmer är att det inte enbart är på grund av honom som västvärlden håller på att falla, utan att han snarare är ett symptom på en kraftigt växande maktelit som länge skyddas av tystnad. Dessutom är det bara naivt att tro att man kan separera politik och underhållning.
Paul: Många som du och jag pratade med hade ändå en väldigt ödmjuk och jordnära inställning, vilket märktes i deras svar och hur en del bjöd på sig själva på röda mattan. Där var det många som vågade uttrycka sig politiskt om världsläget. I vårt samtal med Alexander Karim var han väldigt tydlig i sitt fördömande av ICE, och agenten Sara Zommorodi pratade en del om orättvisor för rasifierade skådespelare och förutsättningar i samhället som bidrar till utmaningarna, men att mångfald också gynnar industrin.
Väl inne i salen och under ceremonin upplevdes dock inte attityden vara densamma. Utöver de du nämnde, Zara, var kritiken mot Tidöregeringens förslag om att fängsla minderåriga – framförd av Maria Eriksson-Hecht, som tog emot priset för bästa regi – ett av få tydliga ställningstaganden. I övrigt var ”kan vi inte vara snälla mot varandra?” det närmaste ett statement vi fick från de flesta. Och oavsett om det kanske är på grund av public service-reglerna om opartiskhet, eller för att världens fasor är för stora för att ignorera, så kändes varje vädjan om att ”vara snäll mot varandra” mer pliktskyldig än genuin.
Zara Luna: Alexanders svar var både skarpt och tydligt. Det var en positiv överraskning! Och jag håller med dig där angående snäll-grejen – det blir lite som i högstadiet när man skulle ge varandra komplimanger och det landade i ”du är snäll”. En icke-komplimang, ett icke-statement.
Paul: Nåväl, vi har nu pratat en del om retoriken – har du några särskilda höjdpunkter från kvällen?
Zara Luna: Att prata med gäster på röda mattan var väldigt roligt! Förutom den goda stämningen där gjorde du en toppeninsats Paul, verkligen!
Sedan var det fantastiskt att Trans Memoria vann priset för bästa dokumentär, en väldigt vacker och avskalad berättelse om konstnären tillika filmens regissör, Victoria Verseau, och hennes könsbekräftande operation i Thailand. Filmen är också en hyllning till hennes bortgångna vän Méril, vilket var en viktig påminnelse om de många transpersoner som avslutar sina liv varje år. Utöver de högervindar som blåst de senaste årtiondena håller det just nu på att ske en splittring, så även i ”feministiska” kretsar, där transpersoner blivit föremål för korselden. Våld mot transpersoner är alltför nertystat och istället för att ställas jämsides, ställs det emot våld mot kvinnor. Det är en otroligt sorglig utveckling, och det blir ännu viktigare att lyfta transpersoner egna berättelser.
Vilka var dina höjdpunkter, Paul?
Paul: Tack detsamma Zara! En höjdpunkt för mig var Shima Niavaranis värdskap. Hon var rolig och genuin. Något annat som verkligen stack ut var besökarna vi fick prata med, framförallt Tarik Saleh och Fares Fares. Vi pratade om arabiska dialekter och den folkkäre (och nyligen bortgångne) palestinska skådespelaren Mohammad Bakri, som har varit involverad i Salehs tidigare projekt. Jag är glad att Eagles of the Republic vann bästa film och roas såklart av tanken på hur en del kokar över att en arabiskspråkig film kammade hem Guldbaggen för bästa svenska film. Jag är också glad att ha fått prata med kreatörer jag uppskattar: Jag sa både till Daniel Espinosa och Josef Fares att jag en dag skulle få skapa musiken till någon av deras kommande projekt (är detta hur manifestering funkar?).
I det stora hela lämnar jag hela tillställningen med en positiv upplevelse. Jag tycker även att Svenska filminstitutet var riktigt bra arrangörer!
Zara Luna: Samma här! Tack Guldbaggegalan! Vi ses väl nästa år?
