Grönt band på WoW är att vara en skitnödig farsa på all inclusive

Trots att jag anländer själv, bor själv och är själv mestadels av tiden, är konflikten vem eller vilka något som även jag får utstå. Jag har varken partner eller en lojal medkompanjon på plats. Min vän som jag hade planerat att dela helgen med tog med sina main ones i sista stund, och min andra vän är där för upplevelsen, inte för att skriva – så jag hamnar mitt i. Jag slits mellan vad jag vill, deras viljor och vad jag borde göra.  

Tyvärr är inga av de här människorna några nattugglor precis, åtminstone inte under de här omständigheterna. Den ena har magproblem och är ständigt utpumpad både mentalt och fysiskt, han behöver Alvedon och vila. Den andra har en pojkvän med ett hotellrum centralt, dit hon gärna flyr. Det resulterar i att jag lämnas kvar ensam på fältet.

En kär vän har på distans löst boende åt mig, genom att jag får låna hennes kompis lägenhet i Majorna gratis mot att jag vattnar växterna. Tyvärr är de redan döda när jag anländer på torsdagen, och jag undrar lite vad det betyder för mig rent konkret. Sätter jag min schyssta kompis i en knepig sits nu? You had one job liksom.

One job – det är också så jag känner när jag blir den enda kvar och alla andra drar hem. Jag är ensam, by my own, allena, och det är inte som att jag vantrivs med saken, tvärtom. Men visst är det lite trist. Jag upplever att jag inte är här på samma villkor som mina kamrater. Jag har liksom inte det ekonomiska samvete som behövs för att missa si och så många timmar av en festival vars kostnad är flera tusenlappar. För mig finns inga ursäkter. 

Fördelen är att jag slipper konflikter med kompisar som har annorlunda musikpreferenser, eller att jag behöver tampas med att få igenom att det är kul att gå på Estraden ”for the plot”. 

Nackdelen är att ett av mina värsta drag blottas, min totala oförståelse för omständigheter. Vadå att du ska dra hem nu, innan tolvslaget? Jag gör fula jämförelser i smyg, tänker på att jag har, ta mig fan, både flickvän OCH magproblem, att jag sovit max fem timmar per natt den här veckan PÅ att jag jobbat de senaste fyra dagarna i sträck. Men ändå bangar jag inte. Inget tycks hindra mig, och det är väl en superkraft jag har, men det gör mig ful och petty. 

Jag är på festival och biter ihop. Det kanske inte är så jävla kul, då mitt normaltillstånd ändras till utpumpad och hungrig, men jag drar i alla fall inte hem. Kanske är det därför det inte ÄR så jävla kul…när allt kommer omkring. Kanske.

Mitt sällskap säger att jag beter mig som Sunes snåla farsa, Rudolf

Jag är för övrigt sur hela tiden då jag är för snål för att äta något innanför festivalstängslena. Till slut är klockan 14, när jag trycker en pastasallad som sålts ut för halva priset på stående fot. Det blir min första måltid för dagen, och här finns ingen tid att förlora. Jag köper även med mig proviant för resten av dagen och planerar in minst en öl utanför festivalområdet. Jag bara pallar inte att punga ut 80 SPÄNN för en 33cl öl på BURK. En prisskillnad som ligger på ungefär 500% jämfört med Systembolagethyllan. Och då ska man tänka på att inköpspriset är ännu billigare, samt att Norrlands Ljus är en av de största sponsorerna för festivalen.

Mitt sällskap säger att jag beter mig som Sunes snåla farsa, Rudolf. Det är väl i och för sig sant, för jag tror att man kan nyttja saker till den grad att man kan “tjäna ihop” x antal upplevelser motsvarande pengar, och på så sätt göra biljetten värt det. ”Men du har väl inte ens betalat för biljetten?” säger någon och ja, jag VET, men saken är ändå påfallande. Jag måste utnyttja det här till max. Jag är en tönt som kommit till ur fiktion: en skitnödig farsa på all inclusive-semester. Jag fullkomligt kastar mig över något jag rubricerar som buffé på presscentret (bananer, Oatly chokladmjölk och Coca Cola). “Maybe it makes it all worth it?” mumlar jag i förbifarten och ser i en av speglarna på toaletten hur jag klipper med hundögonen mot mig själv.

Trots att WoW:s ekonomi är till ytan god jobbar majoriteten festivalarbetare gratis. Alltså, de som ingår i det som kallas CREW volontärar i utbyte mot en tredagarsentré. Det får mig att höja lite på ögonbrynen, då festivalen drivs av Luger som i sin tur ägs av ett större och rikare företag och i sin tur ett ännu större rikare… Jag träffar en grabb som jobbar bakom en av scenerna som förklarar pyramidekonomin för mig. Han själv får lön, då han tillhör den delen av arbetslaget som arbetar bakom scenerna. Han säger att han tycker det här är ett kul jobb, och att det är framförallt därför han gör det. 

Efter att han givit mig en subtil mini-tour går jag därifrån och tänker på om det verkligen är etiskt av en festival att utnyttja ungdomars starka vilja att gå på festival till den grad att de arbetar gratis under en långhelg. Jag möter upp en vän som har fastnat i hungerfällan och får oss att köpa en margarita för Danmarkspriser (169 kr) i VIP:en.

Man kan säga mycket om Way Out West men utbudet av underhållning är i alla fall inte dåligt – alltid händer det något, någonstans. Det är just det som konkretiserar mitt personliga problem – jag känner ett outgrundligt behov av att vara på plats under större delar av festivalområdets öppettider, vilket resulterar att min ensamhet blir än mer markant.

Alldeles lagom pank på Sveriges säkert mest sponsrade festival

När klockan slår midnatt blir jag övertalad att INTE gå, alltså som i att vandra, hem, så jag plankar mig på spårvagnar i vimlet av fredagsnatten med huvudet på skaft efter vita kepsar. Jag tänker att om jag blir catchad av en kontrollant ska jag fly hals över huvud. Det blev inget av Estraden trots allt på grund av min jagsvaghet, och jag vägrar gå dubbelback med både upplevelser och pengar som går minus.

Jag är vaken till 06 utan att kunna somna fastän jag verkligen borde vara trött, jag sitter och skriver det här i det lilla köket med köksfläktslampan tänd. Det finns nämligen inga andra taklampor i lägenheten. Jag är själv så det är okej att rutinen sviker och lampan lyser starkt. Jag är själv precis som när jag stegar genom Göteborg eller pressar mig fram på en spårvagn som tar mig till Slottskogen. Själv, ensam, allena så som jag är i trappan upp mot presscentret – och alldeles lagom pank på Sveriges säkert mest sponsrade festival.