Grigoriev gör drömmen om att lyckas till en elegi
Det är svårt att motstå det romantiserade livet som tjugoårig litteraturvetare i Maxim Grigorievs nya roman Adrian. Bland plastväxter och svart kaffe är det lätt att bli förälskad, både i Stockholm och i den unge Adrians drömmar om att bli poet. Svårare är att inte känna igen den växande bitterheten, vilsenheten och rädslan för att en dag ge upp.
På Surbrunnsgatan stannar jag till vid en Det litterära Stockholm-skylt. I röd text står ett långt citat ur Maken av Gun-Britt Sundström. Alldeles för långt för att citera i en recension av en helt annan bok, men Sundström skriver om plastväxterna, det litteraturtunga diskussionerna och de billiga dammsugarna på det mytomspunna kafé Valand. Eller nu har det blivit mytomspunnet, i alla fall för mig, efter att jag läst Maxim Grigorievs utomordentliga roman Adrian. Det är här den börjar, på det romantiserade konditoriet med väggar i teak, när Adrian, Johannes och Kristian möter varandra för första gången. Nu är det ett kattkafé, och besvikelsen surnar i magen. Jag tänkte ta en bild till recensionen, men ångrade mig direkt. Den lerbruna katten i fönstret ser alldeles, alldeles för ledsen ut.
När jag började läsa Adrian tänkte jag på hur oemotståndligt det pretentiösa livet av en tjugoårig litteraturvetare låter. I romanen möts jag av ett Stockholm och ett liv som känns svunnet: livet i den lilla lägenheten på Völundsgatan, långa utläggningar om Gunnar Ekelöf och jaget, svart kaffe på Valand i ljuset av en Svenskt Tenn lampa. Jag får samma känsla som jag fick när jag läste Maken för första gången som nittonåring. Att staden, studierna, livet och kärleken kändes så plågsamt verkligt. Men Grigorievs roman fortsätter och den estetiskt tilltalande tillvaron blir allt mer realistisk. Vad innebär det att vara en medelmåtta? Kan man leva kreativt och lyckligt, om man aldrig riktigt lyckas?
“Att skriva om en människa i tredje person, sade Adrian till Johannes där de satt på Valand, var alltså det enda sättet att förstå henne.”
Huvudkaraktären Adrian finns alltid närvarande, även i sin frånvaro i de delar som följer romanens andra karaktärer. Han gestaltas inifrån och utifrån, i hat, avund, avsky och förälskelse. Han blir en känsla och ett begärsobjekt. Ändå är han väldigt svår att sätta fingret på. Grigoriev har lyckats skriva fram en mångbottnad och skiftande karaktär utan att ducka för det fula, det osympatiska och oväntade. Adrian skiftar från en ung, vacker man med höga ambitioner och en snorkig attityd till en rent själsligt hemlös människa. Han försvinner in i livet i Berlin, in i lägenheten med galler över fönsterna i en liten ort i Spanien, och tillslut in i skogen. Att absorberas av livet gestaltas som en slags synd, och tiden som går är förrädisk. Hans vänner tycker att Adrian helt enkelt inte kan anpassa sig till vuxenlivet. Han är poet, och skriver på sin elegi, tills han tillslut börjar leva i en slags elegi. Iklädd plastiga kalsonger med ränder av meningen “Do you think I’m cute” och en växande bitterhet. Han lever i ett straff för att han lever.
Häromdagen pratade jag och en kollega om den konstanta besvikelsen på sig själv när man inte lägger tid på sitt VERK. Han med musiken och jag med skrivandet. Känslan är så stark att det känns som att man gör något moraliskt fel när man inte ägnar sin tid åt skapandet. Som att man fördärvar sig själv för att man inte klarar av att avvika från den bekväma rutinen.
Ett huvudtema i Adrian som verkligen griper tag i mig är just detta. Att lyda eller att vägra? Vara en del av det eller vara utanför? Båda sidorna av myntet i denna roman känns lika ödesmättade.
“Jag känner flera poeter och konstnärer som steg för steg gett upp. De undervisar på konsultutbildningar i hur man lurar allmänheten, jobbar med sina hjärndöda radioprogram, rättar till språkfel i marknadsföringsprospekt. De pratar hela tiden om hur illa de tycker om det. De håller i skrivarkurser efter att ha skrivit två skitböcker.”
Grigoriev lyckas måla upp ett både gräsligt och kittlande porträtt av samhället, av kultur och det akademiska livet. Av hur det nästan är omöjligt att lyckas rätt. Han närmar sig det hela med en skarp blick som både är humoristisk och nattsvart. Grigoriev är en mästare på att beskriva städer. Han lyckas fånga sorlet, smutset men också den oerhört tomma kärnan. Det är inte att leka med. Vilsenheten smittar av sig.
Texten i sig är tung men samtidigt fjäderlätt. Det finns inget motstånd i läsandet. De stycken som går långsammare är möjligtvis de väldigt långa litteraturvetenskapliga utläggningarna, men även dessa knyter an till något viktigt i boken. Grigoriev behärskar den typen av berättande och får det att fungera. Även om tempot är långsamt så stannar man kvar, lika nyfiken och hänförd av hans oansträngda ton.
En tomhet och en frånvaro börjar växa bredvid Adrian efter en abort från en tidigare relation. En pojke som både fanns och inte fanns. Han börjar hitta pojken i allt, i Ekelöf och dikterna. Grigoriev lyckas gestalta känslorna i så många lager. Det finns ett eko i allt, och inget är okomplicerat.
Romanen lämnar mig med ett virrvarr av känslor och tankar. Den är påträngande och berörande. Adrian är en mästerlig roman.
