Greken och jag
Jag står mitt i klassrummet. Jag ser på Greken. Greken ser på Lisa. Det var bara igår jag stoppade kortet i hans skåp. Jag tänker att Greken är det finaste det är vad jag tycker han är finast i klassen med det cendréfärgade håret som lockar sig kring öronen som på troll. Kanske att han inte sett kortet än det jag klippte som ett hjärta på fritids och petade in.
Ett av mina första minnen med Greken är när han tar upp en sten utanför jumpasalen.
”Den här stenen är ända sedan Jesus levde”, sa Greken.
”Är han död”, frågade jag.
”Ja, fast han lever ändå i himlen.”
”Är man död så är man död”, sa jag.
Greken såg på mig med grekögonen och de var svarta som sot eller himmel i natten.
Greken är bara två månader äldre än mig men kan redan läsa och skriva. Det kan inte jag. På min sjuårsdag bjöd jag honom på bio. Det var pappa som körde oss, men det var ingen vuxen med oss i biosalongen. Jag hann inte läsa textremsan innan den försvann och Greken satt tätt intill mig och viskade texten i mitt öra.
Pappa gillar Greken och Greken gillar pappa. Innan pappa hade mig jobbade han på en ö i Grekland och det är därför han kan lite av grekorden de vackra. Jag tänker att det är ett tecken på att jag och Greken hör ihop. De pratar grekiska med varandra när de vill göra mig sur fast jag låtsas bara för egentligen tycker jag det är roligt.
”Säg så man fattar!” säger jag när vi står och lagar fredagstacosen och Greken och pappa skrattar.
Greken pekar på vattenkaraffen. Nero. Pappa pekar på saltet.
”Alati”, säger jag.
”Ladi, då?” säger Greken med grekmunnen och trollhåret.
”Jag vet inte.”
”Jo du kan, det man har i sallad.”
”Olja!”
”Bravo!”
Jag står mitt i klassrummet. Greken sitter bredvid Skit-Lisa. De sitter i soffan nedanför fönstret och Lisa vem är ens Lisa någon tråkig som inte gillar att vara med och leka på rasten. Lisa hatar att springa hon gillar inte kull eller kasta kula eller king som jag och Greken. Jag tänker att Greken säger saker till Lisa vad säger du saker till henne för vad för ord inte våra ord väl du säger väl inte nero alati ladi. Jag kastar mig över Greken i kuddrummet där han redan brottas med Martin.
”Aj!” skriker Greken.
”Ojdå.”
”Man får inte nypas.”
”Varför sitter du med Lisa?” frågar jag.
”Jag vet inte”, säger Greken.
”Nehe.”
”Har du fått mitt kort?”
”Vadå för kort?”
”Jag vet inte.”
När jag går förbi Grekens skåp tjuvkollar jag. Fråga chans-kortet är borta. Jag kollar mig omkring. Varför har han inte svarat? Ute på skolgården är himlen ett hål av rymd.
Lisa visar mig lappen. Det står på grekiska.
”Men du kan väl lite?” säger hon.
”Ja men inte det där. Fick du den av honom?”
”Ja.”
Vi kollar på lappen. Den är lite skrynklig i kanterna. Prinkípissa. Det låter som kiss.
”Kanske något med att pinka”, föreslår jag. ”Om du vill kan jag ta hem och fråga min pappa.”
När jag kommer hem visar jag pappa lappen. Pappa skrattar.
”Vad betyder det?” frågar jag.
”Han är visst lite kär i dig.”
”Vadå? Vad står det?”
”Att du är hans prinsessa.”
Jag börjar gråta och pappa håller om.
Jag står mitt i klassrummet. Jag går mot Greken. Skit-Lisa skrattar i soffan. Jag frågar om Greken vill brottas och han frågar om Lisa vill vara med men det vågar hon inte. Greken kastar sig in i kuddhörnet och tar tag i min arm och jag tar tag i grekarmen den är varm och smal och utan att tänka efter sträcker jag mig efter halsen och skriker. Jag skriker jävla skit och jag hatar grekiska och greklandia och grekorden och trollhåret. Grekens grepp hårdnar och jag tar tag och nyper och kläms mina tårar mitt hulkande jag kippar efter andan eller om det är Greken som inte kan andas jag pressar allt jag kan innan jag släpper och hans kropp är mjuk den är mjuk kroppen att ligga ovanpå och salta är tårarna över hans kinder jag känner dem mot munnen saltvatten alatinero.
När Greken sliter sig loss spelar jag död men det går inte för kroppen rör sig ryckigt. ”Förlåt”, hulkar jag. ”Jävla skit förlåt.”
Och fröken kommer in jävla fritidsfröken som kommer in och skriker och Greken skriker också han säger det var hon det var Els-Marie som började och jag ligger stilla som i rymden eller otid eller som en Jesus-sten utanför jumpan.
Hemma hjälper pappa mig att skriva ett brev på grekiska. Vi har redan skrivit inledningen som säger sygnómi vilket är förlåt.
”Vill du skriva något mer?” frågar pappa.
”Jag vet inte.”
”Vi kan åka förbi och lämna det i brevinkastet.”
Precis när vi ska åka ringer det på dörren. Det är Greken. Han står på farstun med kroppen och trollhåret och något i ansiktet. Han flinar.
Vi sitter bredvid varandra i soffan medan pappa lagar middag. Jag fingrar på brevet som ligger i fickan.
“Är du inte arg då?” frågar jag.
“Nej.”
“Är du inte?”
“Nej då”, säger Greken och flinar igen.
“Nehe.”
“Jag gillar ju att brottas.”
“Ja men jag kanske gjorde för hårt.”
“Kanske”, säger han. “Kolla här.”
På halsen har han ett rött märke.
“Är det från mig?” frågar jag.
Greken nickar.
“Förlåt.”
Grekaxlarna rycker på sig. Grekögon och flinmun vad är det.
“Jag ska gå nu.”
“Nu?”
“Ja, jag ville bara lämna den här.”
Ur fickan lirkar han upp ett kort. Det är mitt kort. Det är det hjärtformade kortet jag lämnade i Grekens skåp. Mina öron blir varma.
På lappen står det nαί. Nej.
Nej.
Nej nej nej nej.
Jag skriker rakt ut och pappa kommer in och frågar vad som hänt.
Jag sträcker hulkande fram kortet innan jag trycker ansiktet ner i soffkuddarna.
Jag hör pappa skratta.
“Ναί”, säger han. “Det betyder ju ja, på grekiska.”
