Amerikanska låtskrivaren och musikern Gracie Abrams debuterade 2019 med singeln Mean It. Hennes första album Good Riddance släpptes 2023 och fick henne nominerinerad till en Grammy Award i kategorin bästa nya artist. Hennes folkliga popmusik har fört henne på turné med både Olivia Rodrigo och Taylor Swift. Nu släpper Abrams sitt tredje album och tar inspiration från mörkare teman. Blod, knivar, hjärtekross, smärta, sorg: Daughter From Hell håller inte tillbaka.
Mitt första intryck av albumet var att det är väldigt utlämnande. De inledande spåren sjunger ingående om mental ohälsa, en vän som dejtar en narcissist, hjärtekross och Abrams trotsiga tonårsår. Titelspåret Daughter From Hell blandar distad gitarr med countryinslag som vagt för tankarna till Ethel Cain. Texten är vemodig och yvig, hon sjunger med mycket ilska riktad mot sig själv. Albumets ganska introspektiva och djupdykande texter tonsätts med sound som skiftar mellan peppig pop till ett försök på något hårdare som aldrig riktigt slår till. Både ljudbilderna och texterna känns ganska pubertala och känslostormarna för tankarna till något ur en tonårsfilm.
Abrams verkar ha tagit ett mer existentiellt spår i sitt låtskrivande än tidigare, albumet är ältande och utforskar en rad olika snåriga teman. Good Reason benar ut ett förhållande som tagit slut där Abrams ännu en gång pekar ut sig själv som boven. “If only I had a good reason / If only it wasn’t bad timing / If only I chose you and not me / If only we leaned into fighting.” Även om låtarna är välkonstruerade så blir de väldigt generiska, vilket klatschar med det känslomässiga innehållet. Helheten blir för städad för att det svåra, detta helvetet Abrams sjunger om, faktiskt ska kännas. En låt som bryter av med sin ljudbild är Minibar som känns mer lekfull och innovativ. Även den Lorde-klingande Imaginary Friend funkar men saknar tyngd.
Låtarna flyter ihop, med varandra och många andra poplåtar där ute. Afflictions återbesöker temat av hjärtekross och osund kärlek. Efter cirka tretton låtar känner jag mig lite matt, och väldigt ointresserad av att fortsätta lyssna. Det finns inget som sticker ut, texterna är ordrika och metaforiska men det känns inte som att något blir sagt. Vid slutet av albumet känner jag mig både mätt och utsvulten då detta album inte alls lyckade väcka något hos mig som lyssnare.
