Göteborgs filmfestival öppnar med sanning som tema och japanska Kokuho sätter tonen
I fredags inleddes den 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival, vilken i år innefattar upp emot 250 filmer från ett 80-tal länder. Efter förra årets utbuning av kulturminister Parisa Liljestrand var det i år Göteborgs egna Alicia Vikander som invigde festivalen, följt av Marcus Carlssons nya drama Biodlaren.
Precis som under Stockholms filmfestival väljer man alltså att inviga med en svensk film, en väldigt välkommen utveckling som förhoppningsvis kan främja den annars underfinansierade svenska filmen. Ytterligare en hyllning till svensk film är ju den årliga kortfilmstävlingen Startsladden, där åtta nominerade har chansen att vinna totalt 425 000 kronor. Priset delades ut i söndags till Christer Wahlberg och hans film Det som finns kvar av mig.
Förutom det generösa utbudet erbjuder nordens största filmfestival, som vanligt, samtal och möten med hundratals filmarbetare, däribland årets hederspristagare, den polska regissören Agnieszka Holland (Europa Europa, Green Border). På plats på Stora Teatern i Göteborg kommer Holland vara den 30 januari för att ta emot priset i samband med den nordiska premiären av hennes nya film Franz K. Filmen målar upp ett poetiskt porträtt av den tjeckiske författaren Franz Kafka, där scener ur hans liv sammanflätas med hans litterära verk. Under festivalen kommer flera av hennes tidigare verk visas, även i den digitala salongen. Enligt mitt tycke finns det så otroligt mycket bra polsk film, dock har jag ännu inte sett någonting av henne – fett att jag får chansen nu!
Årets fokus är sanningen med motivationen att vi lever ”i en tid där gränsen mellan fakta och fiktion suddas ut”. Det är ett intressant, högaktuellt ämne som verkligen framhäver vikten av att öva upp sitt eget kritiska tänkande i tider av kulturkrig, desinformation och teknikens utveckling. Samtidigt misstror vi det vi ser mer än någonsin, inte bara genom medvetenhet om att propaganda förekommer, utan också genom den växande användningen av AI-genererade bilder, videor och ljudinspelningar som med precision lärt sig att imitera verkligheten. Precis som i filmfestivalens motivering är det ett demokratiskt problem. Istället för att konfrontera det vi ser styrs vi av affekter eller så vänder vi andra kinden till, vilket både förstärker passivitet och horisontella konflikter – en utveckling som snabbt eskalerar.
Den första filmen jag såg, som hade smygpremiär i den digitala salongen redan i torsdags, var det japanska, historiska dramat Kokuho. Filmen kan subtilt kopplas till temat sanningen i sättet sanningen används för att kontrollera och disciplinera, vilket blir tydligt i filmens teatersammanhang där en fabricerad sanning systematiskt byggs upp och upprätthålls – en process som speglar filmens centrala konflikter.
Med regi av Lee Sang-il bygger filmen på Shuichi Yoshidas roman med samma namn och tar avstamp i Nagasaki 1964. Inledande skildrar filmen 14-åriga Kikuo (spelad av Soya Kurokawa som barn och Ryo Yoshizawa som vuxen), son till en yakuza-boss, som förlorar sin far i en våldsam konflikt. Efter tragedin tas han in av en berömd kabuki-skådespelare och växer upp tillsammans med hans son, Shunsuke (Ryusei Yokohama), och mellan dem växer både vänskap och rivalitet fram.
Under nästan 3 timmar avhandlas 50 år av deras liv med tidsförskjutningar som sträcker sig fram till 2014. Det påminner mig om det kinesiska dramat Farväl, min konkubin (1993), vilket istället för kabuki-teatern skildrar pekingoperan. Båda filmerna handlar om traditionell scenkonst centrerat kring två pojkar, där personligt liv och scenliv flyter samman med samhället, historia och traditioner som formar individerna.
Eftersom Farväl, min konkubin slutar ungefär där Kokuho börjar rent tidsmässigt kan det nog vara intressant att se dem tillsammans i relation till den historia som beskrivs. Trots att Kokuho är vacker, välgjord och med fantastiskt skådespeleri föredrar jag dock Farväl, min konkubin med sina queera toner och fina Leslie Cheung i huvudrollen.
Innan jag lämnar över ordet måste jag berätta om en dokumentärfilm som hade premiär igår, nämligen Put Your Soul on Your Hand and Walk med regi av den iranska filmskaparen Sepideh Farsi. Filmen följer Farsis videosamtal med den palestinska fotojournalisten Farima Hassouna från början av 2024 fram till hennes och hennes familjs död efter israeliska attacker den 16 april 2025. Det är en intim dokumentation av folkmordet i Gaza, där Hassounas upplevelser och bilder filtreras genom Farsis blick, som konsekvent drar paralleller mellan Gaza och regimens våld i sitt hemland Iran. Med tanke på den polarisering som skett, där makten försöker ställa oss emot varandra, är det en otroligt viktig film som verkligen går i linje med temat sanningen. Dessa filmer påminner oss om att sanningen alltid formas i spänningen mellan makt och medvetandet, något som uppmuntrar oss till reflektion.
Vi på KULT är fullt bemannade i festivalens digitala salong, och vi kommer även ha spaning på plats bland sköna göteborgare. Let’s go!
