Göteborgs filmfestival 2024: Varför spelas Trainspotting på festivalen?
Ewan McGregor befinner sig på Göteborgs filmfestival och tilldelas 2024 års Honorary Dragon Award. KULTs litteraturredaktör Lara Levin är på plats under prisceremonin och Actors talk. Men varför spelas Trainspotting och vad har den för relevans idag?
Det är filmfestival och på Stora teatern i Göteborg ska strax Ewan McGregor ta emot ett hederspris. Publiken är pirrig, jag har precis armbågat mig fram och klättrat över stolsryggar för den bästa platsen. Alla är ivriga, snart ska vi få en försmak av Hollywood, en tugga av Obi-Wan Kenobi och en bisarr resa tillbaka till 90-talet och välfärdsdrömmens rövhål. Framför mig ser jag två ungdomar som är exalterade och skakar rytmiskt, bakom mig hör jag ett sorl och överallt tycks alla uttala namnet Ewan på ett felaktigt sätt. Alla sa, precis som den konstnärliga ledaren för festivalen sa, när han skulle presentera stjärnskådisen: Johan McGregor. Det är inte brist på engagemang som gör att de uttalar namnet fel. Det är för att festivalen äger rum i Göteborg. Här förvandlas alla felsägningar till ofrivillig snustorr humor.
Men inuti den snustorra vitsens stad, omhuldade av teatersalongens teaterutseende lider publiken nästan av en romantisk längtan efter att bli betagen av Hollywoodskådisen. Jag grips av en förundran eftersom jag tar in energin och mängden leenden på läpparna. Jag blir påmind om mina första filmminnen där McGregor spelar huvudrollen som den unge poeten Christian i Moulin Rouge. Filmen satte ett så stort avtryck i mig att den inte bara bildade ett starkt minne, han förvandlades också kort därpå till min första sexsymbol. I efterhand inser jag, vid motiveringen till hederspriset, att de kallar honom för ”sabelsvingande” och det verkar som att fler än jag bär på en sexuellt träffsäker blick.
Jag vet inte om jag ska kalla det för filmfestivalen i Göteborg eller filmfestivalen om McGregor eftersom han syns på tre olika filmer under en dag. I filmen Mother, Couch förenas tre syskon för att hantera situationen som uppstår när deras mamma sätter sig på en soffa i en möbelaffär och vägrar flytta på sig. Filmen har nordisk premiär och är regisserad av den svenske regissören Niclas Larsson och är baserad på Jerker Virdborgs roman Mamma i soffan. Filmen Bleeding Love har också Sverigepremiär på filmfestivalen. Där spelar McGregor mot sin dotter i rollen som en frånvarande pappa. Premisserna för filmen för mina tankar till nästa nivå av favoritföljetongen och det mest förlegade ordet i nyordslistan: nepobaby. Om man vill se fler skådespelare som tragglar med sina barn på skärmen, går det att se Kate Winslet och dottern Mia Threapleton i I am Ruth på SVT play.
Men någonstans befinner jag mig också på Stora teatern eftersom prisceremonin följs upp av filmen som lyckades fånga 90-talets brittiska Zeitgeist. Jag minns tydligt att jag stängde av Trainspotting efter några scener första gången jag såg den. Trainspotting-bebisen kröp omkring i den dunkla heroinmiljön, och precis som denna gång, visste jag då att bebisen skulle dö. Egentligen ville jag återigen lämna filmvisningen eftersom festivalarrangörerna inte arbetar med svenska undertexter. Nu hade jag bara filmen, den skotska engelskan och dess rullande R i min skalle. ”Heroin makes you constipated” och det är inte bara Ewan McGregor som har råkat släppa ut sina stolpiller för att dyka ner i toaletten eftersom förstoppningen inte är en förstoppning, utan raka motsatsen. Och jag tänker på samtiden och ungdomen och vad det egentligen innebär att vara ett barn av Thatcherism. Eller ett barn av Tidö och konstanta stigmatermer. Hela filmen handlar om hur ungdomarna blir besvikna på sig själva och opålitliga inför varandra. Det är inte en drogfilm. Det är en film om det hjälplösa samhällets cold turkey där vi alla söker en katarsis, ett dop i fadern, sonen och den heliga Andens äckligaste toalett.
Utöver det uppenbart politiska som man inte kan hålla sig från att kommentera, upplever jag att den billiga filmproduktionen har överrumplats med en magisk realism för att man ska kunna hantera det hårda livsödet som gestaltas. Denna magiska realism i kombination med den extrema misären blir lätt att glorifiera och i min mening: livsfarlig. Det uppstår en slags La-Haine-effekt för killar som är kilometer ifrån såna livsöden. Representationen blir perverterad när man som bärare av en annan samhällskropp känner, romantiserar och internaliserar ett fattigt Skottland. Därför blir det oundvikligt att inte tänka på splittringen och generationen av de depraverade, geniförklarade, rave- och gitarrspelande killar som pysslat med vinylspelare, nihilism och trefemmor som en indirekt följd av Britpop-kulturen. Och någonstans blir det lätt att identifiera mina killkompisar i denna estetiska massa. De klär sig som karaktärerna i Trainspotting. De finns på valfri sunkbar, romantiserar det inaktiva Instagramkontot ”snubbar inreder”, har storlek S, men bär XXS eftersom de vill visa lite mage och estetisera sina bröstvårtor. Alla är lika fragmenterade och referenstäta som en dikt av Elis Monteverde Burrau. Killarna kallas för heroine chick och är så estetiskt framtagna, subversiva fast utan någon revolution, vilket känns som en sketchy jämställdhetsutveckling.
Jag ser inte hur de avviker från samhällets förväntningar genom att bli heroinmissbrukare som gänget i Danny Boyles kultförklarade film. Jag ser bara hur man blir så totalt kär i dem när de förvandlas till undvikande subjekt som duckar för representation eftersom de är så upptagna med den egna maskuliniteten och dess feminina ideal. Därför undrar jag vart motståndet och ungdomskulturens identitet har tagit vägen? Och när alla är påtända i lägenheten och Trainspotting-bebisen dör, undrar jag även var samhället befinner sig när mamman brister ut i ett skrik? Om heroinet i filmen symboliserar drogproblemet i Skottland, blir heroinets effekter en metafor för att befinna sig i samhällets periferi. Jag antar att jag landar i att filmen inte talar en hundraprocentig sanning, den delar enbart en önskan om att tillhöra periferin från en plats någonstans i centrum.
Trainspotting är en film om makt, motstånd och ungdomskultur i ett samhälle som förskjuter frågor om äkthet, där man tränger undan sanningen och flyr fort som fan. Och makten kan vara produktiv och snabb bara på ett sätt som tjackisar och börshandlare kan vara. Jag ser inte skillnaden mellan att signa en deal och score some drugs. Handlingen sker inom ramarna för olika sociala institutioner, men bär på samma effektivitet.
Efter filmvisningen hölls ett Actors Talk med skådespelaren. Han svarade på alla frågor om sitt liv med stor entusiasm, men undvek helst frågor om den skotska självständighetsfrågan och toxisk maskulinitet. Han ville inte ge några svar på frågorna, men förklarar att han är glad att han är uppvuxen under en tid innan mobiltelefonens framväxt. En enkel utväg vore att säga att ingenting är sig själv likt. Därför går man och ser om Trainspotting igen (och igen).
