Göteborgs filmfestival 2024: Mother, Couch
Surrealistiskt familjedrama av långfilmsdebutanten Niclas Larsson, baserad på boken med samma titel skriven av Jerker Virdborg. Fast i en magisk amerikansk möbelbutik tvingas Ewan McGregor slutligen ta ställning mot sin narcissistiska och obrydda mamma, som vägrar lämna en av butikens soffor. Känslomässig turbulens, nattsvart humor, katastrofala insikter och ett par gram hopp präglar Mother, Couch, som i lördags belönades med Dragon award för bästa nordiska film vid filmfestivalens avslutande prisgala.
I den amerikanska solen springer den medelålders familjemannen David (Ewan McGregor) över parkeringen mot det enorma möbelvaruhus där hans åldrande mamma (Ellen Burstyn) vägrar lämna en soffa. Hoppfull inför föreställningen att göra modern tillfredsställd erbjuder David att betala för soffan, men hon viftar bort erbjudandet för att istället börja anmärka på sonens alla brister och skavanker. Det krävs inte lång tid för oss inuti Drakens biosalong innan det blir uppenbart att moderns elaka förhållningssätt mot David inte är en jargong utan ett mönster av elakheter och distansering som pågått sedan barndomen.
Davids halvsyskon ansluter sig till den bisarra och smått magisk-realistiska situationen, som trots detta knappast förbättras av tillskottet. Brodern Gruffudd (Rhys Ifans) och systern (Lara Flynn Boyle) har uppenbart inte träffat varken David eller varandra på flera år. De har alla olika pappor och ännu mer uppenbart en usel relation till sin mamma. Till skillnad från Gruffudd och Linda klänger David ännu fast vid hoppet att modern, såhär i slutskedet av hennes påtagligt miserabla liv, ska förvåna alla och förändras till den kärleksfulla förälder som han förtjänar. Stillsamt agerande mystiska och klart metafysiskt-magiska ägarna av möbelvaruhuset, en far (F Murray Abraham) och en dotter (Taylor Russell), som medlare mellan syskonen familjetrasslet och Davids livslögn att hans mamma älskar honom. Tampas du själv med förhållningssättet till en narcissistisk-borderline förälder, som bara vägrar växa upp eller be om ursäkt för uppenbara dumheter från din barndom, kan Mother, Couch fungera som en hälsosam katarsis för undertryckta känslor.
Niclas Larssons debutfilm, som fått mycket uppmärksamhet sedan huvudrollsinnehavaren Ewan McGregor gästat Göteborgs filmfestival, reflekterar viljan och sökandet efter kärlek. En vilja och ett sökande som kan driva en människa till fullkomligt vansinne. Ibland får den svarta absurda humorn oss att skratta, andra stunder känns det som att vi befinner oss på avgrundens botten, en plats där konflikter är olösliga och där sår aldrig läker. Olikt alla hans tidigare insatser, tar dock McGregor sig och oss igenom mörkret i en enastående självuppgörelse. Filmen erbjuder hopp då regissören, tillika antagligen författaren (det får bli en kuslig sommarläsning), delvis svarar på frågorna som berättelsen väcker. Är det möjligt att säga ifrån, släppa det förflutna och själv avgöra framtiden? Ja. Är det enkelt, rolig och smärtfritt? Nej. Bör vi vara hoppfulla? Nja.
Mother, Couch belönades igår med Dragon Award för bästa nordiska film vid filmfestivalens avslutande prisgala, men jag skulle vilja gå längre och hävda att Oscarsvinster kan bli aktuella för människorna bakom och framför kameran.
