Göteborg filmfestival bjuder på 250 filmer fyllda av känslor och livsöden

I torsdags inleddes den 47:e upplagan av Göteborg filmfestival, och på plats är jag… i min lägenhet i Stockholm! Ja, för filmfestivalen erbjuder nu även ett utbud av filmer och delar av utvalda event att bevaka hemifrån. Inte alls dumt, tycker jag, även om jag börjar få lite fomo av att se alla bilder på sociala medier. Det är ju något visst med att uppleva film på bio, och framför allt filmfestivaler, med de fina möten och tillställningar som äger rum.

Göteborgs filmfestival är nordens största filmfestival och i år är festivalfokuset artificiell intelligens, där de bland annat gjort en AI-bearbetning av Ingmar Bergmans Persona. Filmfestivalen kommer att besökas av kända namn som Ewan McGregor, Isabelle Huppert och Göteborgs egna Alicia Vikander, och dessutom kommer ett flertal priser delas ut – bland annat Dragon Award Best Nordic Film med den höga prissumman på 400 000 kr. 

Festivalen invigdes i torsdags, och då släpptes även den franska dramakomedin Ett riktigt jobb i onlinesalongen. Filmen handlar om en doktorand som börjar undervisa på en grundskola, då han inte har någon finansiering – något vi doktorander i Sverige gladeligen inte kan relatera helt till! Det blev ingen rivstart för Göteborg filmfestival online, utan Ett riktigt jobb var rätt ointressant och filmerna dagen därpå var inte bättre.

Under fredagen släpptes först den argentinska komedin Puan och en norsk skräckfilm, Hanteringen av de odöda, som bygger på en bok av den svenske författaren John Ajvide Lindqvist, som bland annat skrivit Låt den rätte komma in. Puan följer filosofiläraren Marcelo på Buenos Aires universitet som kämpar för att bli befordrad till chef på institutionen, men möter rivalitet då den karismatiske professorn Sujarchks anländer. En ganska mid film, men den hade sina ljusa stunder och fräschade upp mina filosofikunskaper. Kanske påminner den lite om Döda poeters sällskap (1989) eller The Holdovers (2023), dock var det nog mycket miljön som gjorde det. 

Trots att jag inte läst Lindqvists skräckroman Hantering av de odöda (2005) såg jag fram emot att se Thea Hvistendahls filmatisering. Till skillnad från boken, som utspelar sig i Stockholm, följer filmen tre familjer i Oslo, där ett elektriskt fält drabbar de levande och de döda återupplivas som apatiska zombier. Filmen gestaltar komplexiteten i att återse en avliden närstående och sorgeprocessen som således återupptas, vilket låter kusligt och spännande, men utförandet gjorde den tyvärr både långtråkig och platt. 

Lördagens filmer var helt okej, åtminstone den japanska filmen Ichiko och den amerikanska Fremont, men ribban var redan relativt låg med tanke på de halvdana filmer jag stressade mig igenom att hinna se innan de skulle tas bort. Ichiko handlar om Ichiko Kawanbe (Hana Sugisaki), vars pojkvän Yoshinori Hasewaga (Ryuya Wakaba) inledningsvis friar till henne, men dagen efter försvinner hon. I panik uppsöker Yoshinori detektiven Goto, och de börjar söka efter Ichiko genom att spåra hennes förflutna. Jag gillar ju japansk film väldigt mycket, och denna var ändå lite spännande. Den sistnämnda filmen följer Donya (Anaita Wali Zada); en före detta översättare åt USA:s armé som flytt Afghanistan och nu jobbar på en fabrik för kinesiska lyckokakor. Filmen är lågmäld och porträtterar mörker på ett sätt som andas Jim Jarmusch, men även Wes Anderson och Aki Kaursmäki. Även Jeremy Allen White som nu fått hunkstatus gör ett framträdande – så spännande att se honom växa efter att ha följt honom i TV-serien Shameless (2011–2021) förövrigt! 

I skrivande stund tänker jag gå igenom de filmer som släppts under dagen med målet att se samtliga – inklusive kortfilmerna från kortfilmstävlingen Startsladden som var igår, där Karin Franz Körlof redan koras som vinnare. 

Det är flera titlar som lockar mig från programmet, men stort i min kalender har jag skrivit upp Chimären och The Quiet Migration. I regi av Alice Rohrwacher (Lazzaro felice) handlar Chimären om den brittiska arkeologen Arthur som återvänder till en kustby vid Tyrrenska havet och återfår kontakten med ett kringresande gäng gravrövare som lever på att plundra etruskiska gravar. Arthur är dock inte intresserad av artefakterna, utan söker en dörr till underjorden och att få återse sin kärlek. Det sägs vara regissörens mest romantiska film hittills, så det låter lovande. Chimären har premiär i den digitala salongen den 2/2. 

The Quiet Migration, eller Stille Liv som den heter på danska, är ett semibiografiskt adoptionsdrama skrivet och regisserat av Malene Choi. Filmen handlar om den Korea-adopterade nittonåringen Carl (Cornelius Won Reidel-Clausen) som lever ett stillsamt liv på landet med sina föräldrar. Som den enda sonen är det förutbestämt att han ska ta över sina föräldrars gård och föra jordbrukstraditionen vidare. Men Carl vill något annat, och drömmer i hemlighet om att finna sina rötter i Sydkorea. Filmen utforskar de unika mellanförskap som genomsyrar erfarenheten av att vara adopterad, och utforskar banden mellan blod och familj, vilket påminner mig om filmen Tillbaka till Seoul (2023). Det var bara några veckor sedan adoptioner till Danmark (och även Norge) stoppades helt – i Danmark då genom att myndigheten DIA (Danish International Adoption) avbröt adoptionerna från Filippinerna, Indien, Taiwan, Thailand och Tjeckien, vilka var de sista man förmedlade ifrån. Även adoptioner från Sydkorea stoppades i slutet av förra året, då KWS (Korea Welfare Service) avvecklade sin adoptionsverksamhet. Med det sagt är debatten, liksom filmen, högaktuell, och ständigt intressant för mig både på ett professionellt och personligt plan. The Quiet Migration har premiär i den digitala salongen den 3/2. 

Det finns mycket att se fram emot i veckan, och med onlinepasset får man tillgång till 45 av festivalens 250 filmer från cirka 80 länder, vilket är superkul! Under hela veckan släpps 3-4 filmer dagligen tillsammans med en guidning av kvällarna och i vissa fall en hälsning från regissören. Ett mycket fint upplägg, men det är som sagt förhållandevis stressigt att hinna med att se allt eftersom de bara ligger ute ett dygn och vissa filmer som kan ses på plats saknar jag i det digitala. Jag kommer i alla fall se så mycket som möjligt från onlinesalongen, och på plats har vi andra skribenter–bland annat Edward Langert från KULT! Sjukt peppigt! Kolla och njut!