Göran Hugo Olsson: “Journalistik och all konst har ett ansvar att ge röst till dem som inte har någon”
Göran Hugo Olsson har i decennier använt filmen för att väcka liv i bortglömda berättelser. Inför valet möter Zara Luna Hjelm dokumentärfilmaren för ett samtal om arkiv, aktivism, mediernas makt och frågan om filmens relevans idag – är den, som han uttrycker det, ”jävligt död”?
Efter en långdragen förkylning tar jag mig äntligen ut i sensommarsolen för att träffa den legendariska dokumentärfilmaren Göran Hugo Olsson, vars arbete jag gång på gång möter i olika sammanhang. Just nu är mitt flöde på sociala medier fyllt med klipp från hans filmer, inte minst på internationella aktivistkonton som kontinuerligt lyfter och hyllar hans skildringar av rasism, kolonialism och politisk kamp.
Jag tar mig till filmproduktionsbolaget Story AB på Södermalm, vilket Göran var med och grundade år 1998. Sedan starten har produktionsbolaget stått bakom en rad uppmärksammade dokumentärer och spelfilmer, många med en publik långt utanför Sveriges gränser. Vi sätter oss i Görans klipprum med väggarna fulla av affischer från hans filmografi. Hur kommer det sig att han så ofta återvänder till historiska konflikter och befrielserörelser? Han lyssnar uppmärksamt på min fråga innan han tar till orda:
– Okej. Jag kan börja med att säga varför jag arbetar på det sättet.
Han förklarar att han började som en traditionell dokumentärfilmare som reste världen runt och filmade. En slags lyxjournalistik, kallar han det. Vändpunkten var ett foto han tog på sin dotter när hon satt i badkaret. Bilden, tyckte han, blev bättre än allt annat han åstadkommit. När han frågade sig själv varför insåg han att svaret var enkelt: deras starka relation genomträngde fotot. Han drar samma parallell mellan spelfilm och dokumentär. Efter fotot insåg han att dokumentärer kräver en djupare, mer mänsklig relation. Det är den relationen han senare skulle komma att söka i sitt eget material, där han så småningom började vända blicken mot de bilder som fanns omkring honom.
– Eftersom jag är så jävla alienerad och alla mina vänner är tråkiga fanns det ingenting för mig att göra film om, då började jag att använda material som är mitt. Det är ju ditt också såklart, men jag har vuxit upp med dessa bilder. De har format mig.
I den meningen ringar han in hela sin filosofi kring arkivfilm, nämligen ett kollektivt minnesarkiv. Således blir det allmänna public service-arkivet inte bara en dammig tv-historia, utan snarare en förlängning av en svensk identitet och tillhörighet. Han diskuterar vidare att hans sätt att arbeta sammanfaller med den digitala utvecklingen, från digitala videokameror till telefoner.
– Nu finns det ingen anledning alls för en tönt som jag att filma någonting som skulle vara intressant när alla kan filma hela tiden. Det är inte bristen på filmat material som saknas, utan det är ihopsättningen av redan existerande material.
Spänningen, särskilt i årets valkampanjer, kretsar mycket kring att vi skulle sakna ett Sverige som har varit. Det blir en kamp om själva narrativet om svensk historia parallellt med vår framtid. Vad tänker du om det?
– Jag kan bara tolka det rasistiskt, för det är ju inte direkt solidariteten de vill ha tillbaka. Vad vill de gå tillbaka till? 1700-talet, då var tredje kvinna dog i barnafödsel. Nej, det vill ju ingen. Det här är bara en rasistgrej.
”Folk har glömt hur fruktansvärt krig är.”
Han berättar att han tycker att den uttalade rasismen har trappats upp med tiden. Till skillnad från när han växte upp, menar han, är främlingsfientligheten inte grundad i ekonomiska missförhållanden på samma sätt, utan fokuserar på det kulturella.
Vilka berättelser som får fäste och hur de förändras över tid, inte minst i relation till det politiska styret, får mig att tänka på din serie Israel Palestina på svensk TV 1958–1989 (2024). Vad lämnas utanför i dagens samhällsklimat?
– Situationen i södra Palestina är hutlös nu, de allra flesta väljer att blunda för det. Jag var engagerad på 80-talet i folkmordet i Östtimor, då var man tvungen att aktivt ta reda på saker eftersom det var dolt. Så är det definitivt inte nu. Det är ingen brist på information och bilder, utan bristen ligger i möjligheterna att handla. Folk har glömt hur fruktansvärt krig är. Efter andra världskriget fanns det en stark idé om att politiken i slutändan skulle leda till fred, även om politiker kunde ljuga om det. Nu ser man snarare militarisering som lösningen. Jag tycker såklart inte att man ska lägga sig om en övermakt invaderar, men jag tycker det är viktigt att påminna om vad krig innebär och att målet alltid måste vara fred.
Han blir tyst en stund och ser ner mot golvet. Efter ett ögonblick beskriver han en besvikelse över hur krig hanteras idag.
– När Ukrainakriget bröt ut var det en massa fredsförhandlingar. Det ledde såklart ingenstans, men sen lade man bara ner det. Nu står alla på kö för att sälja sina vapen.
Han målar upp en bild av ett samhällsklimat som också väcker frågor i relation till svensk politik. Sverige har på kort tid gått från en lång tradition av militär återhållsamhet och betoning på diplomati till NATO-medlemskap, kraftigt ökade försvarsanslag och ett större fokus på militär beredskap. Det handlar alltså om en bredare politisk förskjutning. Trots skillnader i hur utvecklingen motiveras finns det en tydlig politisk riktning som Sverige rör sig i.
Vad innebär den här förskjutningen för den svenska fredsrörelsen?
– Jag tycker att man ser en svagare fredsrörelse och en förändrad syn på antiimperialism. Det materiella spelar väldigt stor roll. Om man har en materiell trygghet som man är rädd att förlora blir man rädd för att ta risker. Och det får konsekvenser för själva kampen. När färre är beredda att ta de risker som krävs för att göra motstånd, då försvagas också fredskampen mot imperialismen.
”Jag försöker göra filmer för unga studenter som pluggar genus och postkoloniala studier och vill imponera på sin dejt.”
Om vår egen trygghet gör det svårare att se och engagera sig i andras utsatthet, vilken möjlighet har filmen att bryta den distansen och skapa nya perspektiv och empati?
– Filmen är tyvärr jävligt död. Under 60-, 70-, 80- och 90-talet hade filmen en speciell plats inom kulturen. Den var både bred och viktig, men idag har den inte den rollen längre. Man trodde att tv:n skulle döda filmen, men det var internet som gjorde det. Jag försöker jobba i det sista segmentet som jag tycker att filmen har. Det är “college cinema”. Jag försöker göra filmer för unga studenter som pluggar genus och postkoloniala studier och vill imponera på sin dejt. Det är min målgrupp.
Varför är det viktigt för dig?
– Den akademiska forskningen är så jävla bra, men den når inte ut riktigt. Jag försöker göra populärkulturella filmer om svåra ämnen. Om våld (2014) är min bästa film i det avseendet, just för att den tillgängliggör Frantz Fanons tankar ur Jordens fördömda (1961). Jag försöker använda gamla profetior för att bevisa att vi måste ta tag i vissa problem. Journalistik och all konst har ett ansvar att ge röst till dem som inte har någon. Makten har ett järngrepp om narrativet, då är journalistiken och dokumentärens uppgift att förstärka marginaliserade röster. Och det är ofta det högern missuppfattar med att de tycker att svensk media är vänstervriden.
När han talar om Guy Debords idé om “spektaklet” i boken Skådespelssamhället (1967) – som Göran, tillsammans med Roxy Farhat, arbetat med i filmen Spektaklet (2023) – återkommer han till hur medier har förändrat vårt sätt att förhålla oss till varandra.
Konceptet bygger på Karl Marxs tankar kring sättet arbetare alieneras under kapitalismen, medan Debord tar tesen ett steg längre och menar att kapitalismens varulogik färgar människans alla förhållanden i form av bilder, konsumtion och relationer. Filmen demonstrerar ”spektaklet” i en nutida kontext, och sättet vi alieneras från våra direkta erfarenheter – bland annat i sociala medier – och från varandra, vilket även påverkar vår förmåga att aktivt delta i samhället.
– Jag tror att det finns en debatt kring Debords essä för att den i sig är jävligt ingenting. Sedan 80-talet har det funnits en medvetenhet om vad media gör och hur den är till för att tjäna pengar på vår uppmärksamhet.
Medvetenhet om mediernas kapitalistiska intressen, menar han, är utbredd, men trots det fortsätter vi att upprätthålla systemet, något han kopplar till den individuella skärmkonsumtionen och den alienation som uppstår i relation till det vi möter på våra skärmar. Detta kontrasterar han med den kollektiva filmupplevelsen – frågan handlar inte bara om vad vi konsumerar, utan också om hur vi gör det.
I Spektaklet, precis som i flera av Görans verk, kombineras text och bild på ett sätt som skapar nya förståelser av världen, inklusive vår relation till den. Jag frågar nyfiket hur han själv tänker kring relationen mellan det vi ser och det vi läser.
– Film kan fungera som en inkörsport till starkare grejer. Om du ser Angela Davis liksom, kan du bli fascinerad av henne och vilja veta mer. Så funkar det bara. Film kan vara en reklam för böcker. Eller texter, det behöver inte vara böcker. Texter och tankar liksom.
– Men vi måste gå tillbaka till böcker, vi måste läsa böcker, understryker han.
Din dokumentär The Black Power Mixtape 1967-1975 (2011) blev, och är fortfarande, väldigt hyllad i Sverige. Jag tycker att det finns någonting motsägelsefullt i att vi har lätt att hylla en kamp mot förtryck någon annanstans, i detta fall Black Power-rörelsen i USA, men svårare att använda samma analys för att se på våra egna samhällsstrukturer.
– När jag växte upp samlade vi in pengar till ANC (Afrikanska nationalkongressen) i kampen mot apartheid i Sydafrika, samtidigt gillade jag disco i New York. Jag levde liksom i två världar. Målet med kampen mot apartheid var att alla skulle mötas på dansgolvet oavsett kön, ras eller klass, men jag ägnade inte en tanke åt ursprungsbefolkningen i Sverige för det ansågs inte vara ett “problem” då. Vi har alltid haft lättare att blicka utåt än att se vad som pågår i vår närhet.
”De säger att unga människor kommer att avgöra valet, och det är jag så himla tacksam för, för det är också de som måste leva i skiten längre.”
Jag flyttar fokuset till hans egna filmer igen för att runda av, och frågar om det är någon film han tycker att folk borde se inför valet för att förstå vår samtid.
– Vad kul att du frågar det, för om man säger det på det sättet är det nog Maj 68 (2018). Den handlar om Sverige vid brytningspunkten mellan industrialismen och ungdomsrörelsen som växte fram under 1960-talet. Jag är uppväxt med en internationell solidaritet och den är ju jävligt borta. De säger att unga människor kommer att avgöra valet, och det är jag så himla tacksam för, för det är också de som måste leva i skiten längre. Man lyssnar inte tillräckligt på unga. Samtidigt är äldre viktiga för de yngre, för de lyssnar ju på de äldre. Och ibland är det svårt med mina filmer då de utspelar sig för längesen, som Maj 68, men då säger jag såhär: Alla människor på bilderna är ju unga. Det är ju människor som har de grubblerier unga människor har idag, samma problem och funderingar kring framtiden.
Är det någonting du vill skicka med till våra läsare nu inför valet?
– Jag tycker att det har varit en mörk period den senaste tiden. Jag kan inte acceptera att man bryter mot barnkonventionen. Sen kan vi ha olika åsikter om att det är jätteviktigt att ha jättemånga rika. Jag förstår att vissa vill det, för mig är det inte viktigt, men att bryta mot barnkonventionen och bygga barnfängelser… Det är liksom oförlåtligt.
– Sen finns det en annan sak som jag tycker är oförlåtlig: Hur de [Tidöpartierna] har hanterat klimat och miljö. Och det är samma sak med allemansrätten och strandskyddet. Det är sådana saker som kanske inte spelar någon roll i vårt vardagliga liv, men det är liksom en principsak och påverkar framtida generationer.
Vi tar några fotografier utanför byggnadens fasad innan vi skiljs åt. När jag går därifrån tänker jag på allt som står på spel inför valet i relation till spektaklet och skärmarna, jag tänker på filmerna och böckerna, på frihetsrörelser och på frågan om vilka röster som faktiskt får bli hörda. Trots att Göran deklarerar filmens död, återkommer han någonstans till kulturens möjlighet att få oss att se någonting annat. Hans fantastiska filmer finns kvar, och kanske är det ändå där, i drivet att visa någonting vi ännu inte har sett, som det finns möjlighet till förändring.
