Genom att vila tryggt i sin text briljerar Noréns drama

Intimt, våldsamt och brutalt. I Natten är dagens mor blottläggs familjen som både skydd och slagfält, där kärlek och förakt samexisterar i ett kvävande hotellkök. Anna Takanens uppsättning av Lars Noréns klassiker på Malmö Stadsteater borrar sig obevekligt in i familjens mörker. Under tiden följer vi den alkoholiserade pappan Martin (Fredrik Gunnarsson), sjuka och trötta mamman Elin (Cecilia Lindqvist) och deras två söner, den aggressiva men intellektuella Georg (Viktor Nyström Sköld) och den utstötte David (Odin Romanus), när spänningar och konflikter flödar och familjerelationerna pressas till bristningsgränsen. Teman som beroende, skuld, längtan och frustration utkristalliseras i köket som vardagsrumsmiljö under en tryckande dag och natt.

Konflikterna avlöser varandra och trappas successivt upp, från undertryckt irritation till öppna våldsamma konfrontationer. De ekonomiska problemen ligger som en ständig underton och spiller över i anklagelser och maktkamp. När Martins fadersroll börjar glida honom ur händerna blir drickandet värre och konflikterna aggressivare. Men under grälen finns dock en ömhet och en gemensam längtan om att få leva ett värdigt liv, att bli sedd och erkänd. Det är i denna maktförskjutning, där barnen utmanar och föräldrarna rasar samman, som dramat skärps och ensemblen gör varje konflikt smärtsamt trovärdig. 

Den moderna klassikern Natten är dagens mor försöker inte vara storslagen, men den borrar sig in i familjens smärtpunkter. Den är tankeväckande utan att bli övertydlig. Texten bär sin egen tyngd. Regissören Anna Takanen närmar sig materialet med en tydlig respekt för originalverket. Med en konsekvent linje låter hon iscensättningen inte konkurrera med dramat, utan förstärka det. Den klassiskt väldekorerade hotellmiljön från 1950-talet skapar en konkret och igenkännbar ram, men blir aldrig nostalgisk. Scenrummet är dock mer än en dekorativ fond, utan det används aktivt och får en avgörande betydelse för dramats förlopp. Scenkonstkollektivet Sutodas scenografi fungerar snarare som en instängd behållare för de konflikter som långsamt kryper fram.

I stället för att uppdatera eller konceptualisera fram en ny tolkning låter Takanen dramat tala med sin egen röst. Det är ett medvetet val som understryker pjäsens tidlöshet där konflikterna, replikerna och maktspelen inte behöver moderniseras för att kännas samtida. De är redan det.

Detta lämnar scenen öppen för skådespelarnas insatser att lyfta pjäsen. Fredrik Gunnarson utmärker sig här som en av de bästa, om inte den bästa, skådespelaren Malmö har att erbjuda. Varje mening bär på en underton av hot eller sårbarhet, och han arbetar med pauser på ett sätt som skapar en osäkerhet i rummet. Man vet aldrig om nästa reaktion är ett sammanbrott, skrik eller förtvivlan, och när utbrotten väl kommer blir de därför ännu mer förkrossande. Det finns en rastlöshet i stegen med en kropp som aldrig riktigt kommer till ro, som om Martin ständigt söker ett fotfäste han inte lyckas hitta. Och när han stannar upp blir stillheten lika talande som utbrotten. Där Gunnarsson gestaltar den destruktiva fadern, träder Odin Romanus fram som en skör motpol. 

I rollen som den 16-åriga identitetssökande David bär han rollen med en känslomässig ärlighet som gör gestaltningen både rå och sårbar. Romanus undviker klichéer och gestaltar i stället en ung kille i existentiell kris. Från pjäsens första scen, där David står naken, sminkad och dansar framför spegeln, till den avslutande slutbilden levererar Romanus en gestaltning som konsekvent låter kroppen och psyket samverka. Nakenheten blir inte bara meningslös provokation, utan en direkt introduktion till pjäsens existentiella frågor om identitet, sårbarhet och behovet av att bli sedd.

Det är en ovanligt helgjuten upplevelse och en föreställning som dröjer sig kvar. Bland det starkaste jag sett på Malmö Stadsteater. Tempot är medvetet dämpat, men det är i denna koncentration som intensiteten uppstår. Föreställningen behöver aldrig forcera fram dramatik. Den vilar tryggt i sig själv. Efter närmare tre och en halv timmes speltid känns föreställningen i kroppen, men aldrig som seg. Tvärtom infinner sig en märklig känsla av att inte vilja lämna rummet när det väl är över. Kvar finns en blandning av obehag, beundran och eftertanke om att kommit nära något som skaver, men som är viktigt. 

Att Natten är dagens mor fortfarande känns så laddad och angelägen säger också något om Lars Noréns kraft. I Månadens dramatiker om just Norén beskrivs hans dramatik som “att läsa hans pjäser är att umgås med mörkret”, vilket träffar kärnan i hans konstnärskap och Natten är dagens mor. Därför lämnar man salongen med känslan av att ha bevittnat något stort, obekvämt men nödvändigt. Natten är dagens mor erbjuder ingen förlikning och inga enkla svar, men den blottlägger det som skaver i mänskliga relationer. Det är teater som vågar stanna i mörkret, och just därför känns den både levande och angelägen långt efter. 

Natten är dagens mor spelar på Malmö Stadsteater till den 23 maj