Gen Z – generationen som slutade arbeta?

Lata, inte längre kapabla att arbeta under press och ständigt utmattade. Dessa är några nyckelord som florerat i media på senare tid om den så kallade Generation Z. I en intervju med The Guardian kallade skådespelerskan Jodi Foster bland annat sina Generation Z-kollegor för ”väldigt irriterande” eftersom de ofta är så omotiverade. 

Vidare beskrivs generation Z också som kreatörer, nyskapande, avantgarde. Kanske också pionjärer. Bilden av arbetslivet har även den fått sig en ordentlig törn. Nio till fem ses som förlegat och slängs över bordet. I det digitala samhället är flexibilitet nyckeln och arbetstimmarna formas efter kreativa ryck. Arbetsplatsen är inte bunden till fyra väggar; den kan vara var som helst där inspirationen flödar, vare sig det är hemma, på ett café eller stranden. Studier som företaget Selecta tagit del av visar att den nya synen på produktivitet inte handlar om att sitta fast vid ett skrivbord; det handlar om att omfamna friheten att skapa. 

Är det ett paradigmskifte på gång?

Och så vidare. Diskussionen kretsar alltså kring att Generation Z är i färd med att förändra spelplanen på arbetsmarknaden. Allt som oftast beskrivs detta i positiva ordalag. 

I Patrik Lundbergs text i Dagens Nyheter om soft girls viftas fenomenet enkelt bort med “att tjejer i Generation Z sicksackar mellan trender på Tiktok – och att några just nu drömmer om att jobba mindre – är nog inget att oroa sig för”. Är det verkligen inget som får dig att höja på ögonbrynen, Patrik? I sådant fall ser vi världen genom olika glasögon. 

Är det ett paradigmskifte på gång? De traditionella, (o)skrivna regler och normer som länge har definierat “arbetet” är nu på väg att omformuleras. Samtidigt går svensk fabriksnäring på högvarv – vapenexport, malmbrytning och Northvolt. Behovet av till exempel fabriksarbete och eftersatt infrastruktur är fortsatt närvarande. Det känns helt enkelt som att vi står inför en jävligt trafikerad korsning med påbudsmärken som pekar åt olika håll. 

Dagens förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare är när man tänker på det rätt fascinerande. Där diskussioner väckts om fyradagarsveckor, smider arbetsgivare och politiker planer om ökat arbete och höjda pensionsåldrar. Vi står inför en ständig kontradiktion, en salsa i otakt mellan prestation å ena sidan och dess frånvaro å den andra. 

Nu får vi alltså uppleva en epok av arbete som kanske inte går i graven, men i alla fall sakta förändras.

Det är inte första gången synen på arbete skiftat totalt. Under 1800-talet skedde en omkastning av det sociala schackbrädet. De framväxande prestationskamperna visade upp sig, där den flitiga massan ställde sig mot en dekadent nyttjandegörande elit. Till en början var det borgarklassen som med sitt dygdiga uppförande gav aristokratin en lavett med den tydliga devisen prestation före ursprung. Den arbetarrörelse som sedan växte fram under industrialiseringen använde sig av en liknande kontrast genom att betona att medan arbetarna slet i fabrikerna tog företagsledare fräckt för sig mervärdet av arbetet. 

Även om sådan anti-elitistisk kritik av föreställningar inte dött ut, undertrycks den nu ofta. Nu får vi alltså uppleva en epok av arbete som kanske inte går i graven, men i alla fall sakta förändras. Som en isglass, en varm sommardag, sakta smältandes och där silhuetten till sist bara består av den nakna glasspinnen. 

Rent ideologiskt vore det dumt att inte säga att man står på arbetarnas sida. Så mycket skit arbetare fått stå ut med, så mycket käbbel, så dåliga förhållanden (stundtals). Men står man bakom Generation Z, i alla väder? Det är mer osäkert. Det ÄR fascinerande att se hur Generation Z strävar efter att bryta sig loss från det konventionella och inte låter sig formas av förväntningar, men det måste finnas gränser. 

Vafan är detta?

Tidningen ELLE listade för några år sen saker som Millenials gör som Generation Z inte tycker är coolt). Förutom den något urvattnade journalistiken så är svaren för mig helt obegripliga. 

“Många ur Gen Z tycker att millennials eviga tjat om hur mycket de älskar kaffe och vin är rätt irriterande, även om det också är lite charmigt.”

Vafan är detta? Utan att vidare raljera så kan jag inte låta bli att undra vad man då FÅR prata om?

Just sådana här saker gör att jag noggrant tänker över allt som kommer från Generation Z. Självklart är flexibla arbetstimmar inget att slänga i sjön. Det är den moderna vägen framåt. Men det hade samtidigt varit intressant att byta plats på ett par nyligen kläckta studenter från typ influencerlinjen på Tumba Gymnasium med ett par gruvarbetare från Malmberget. Då hade malmen fått brytas flexibelt, lite i perioder när arbetarna känner för det. Och naturligtvis ta hänsyn till att vissa anställda kanske vill bryta malm remote, från ett co-working space.