Geese spränger Linné men är inte särskilt roade över det
“Du ska väl på Geese imorgon? Tänker att man måste det om man är grabb.”
När världens just nu mest hypade rockband spelar på festivalen, känns det nästan olagligt att inte gå dit om man har minsta lilla tycke för gitarrmusik. Geese, som på egen hand blåst helt nytt liv i indierocken, har blivit som husgudar för öldrickande kids från generation Z. Och det märks.
Man ska ha haft en magisk tur om man ens fått plats inuti Linnétältet på fredagseftermiddagen. Det är knökat låååångt ut till kanterna och till och med utanför området har det fyllts på av freeloaders som spionerar från kullen. Stämningen? Svårt att se att den kan bli mer peppad. Det räknas ner tills klockan slår 17:35 och när bandets roterande logga i word art dyker upp på skärmen är det ett öronbedövande jubel som får tältet att tryckkoka.
Sångaren Cameron Winter, hans oförskämt stora aura och hans numera ikoniska raspiga röst glider blygsamt fram till mikrofonen. Han behöver inte ens försöka se cool ut, han bara gör det. Dagen till ära klädd i solglasögon (som han aldrig tar av sig under spelningen) och Massive Attack-tröja (regnkaoset under bandets spelning på Primavera gjorde att Massive Attack fick ställa in sin spelning, så en fin hyllning där). Som på rutin öppnar de sitt set med Husbands, och trots sin komplexa rytm, melodi och struktur – vad är inte komplext med Geese musik egentligen? – blir det en ekande allsång i det trånga tältet.
Publiken går fullständigt i taket, det moshas, crowdsurfas och vrålas med så fort tillfället ges. Bandet däremot kunde inte verka mer otaggade. Det är en kylig stämning och känslan är att bandet glidit in bakfulla till jobbet en tisdagsmorgon. Det tittas mest ner i marken och inte mycket energi läggs på scennärvaron som annars brukar vara på topp på bandets spelningar.
I övrigt bjuds det dock på en uppvisning av den kanske bästa rockmusiken i modern tid – aggressiva trummor, svajig sång och gitarrunk. Riktigt grabbigt. Publiken, som mest består av killar i mycket liten mustasch, klarar som tur är att underhålla sig själva på ett galant sätt, och avslutande “there’s a bomb in my car!”-vrålet i Trinidad blir en urladdning vi inte visste att vi behövde.
