På hennes senaste album Loveland utforskar Suki Waterhouse kärlekens olika stadier, uttryck och ansikten. Från nostalgiska tillbakablickar till vilda utekvällar och flört, till bilden av den verkliga kärleken och hur den konstant förändras, genom moderskap och rofylldhet. På 14 spår bygger Waterhouse upp en hel nöjespark där varje låt representerar sitt eget äventyr.
Jag tolkade det först som albumets inledande spår, Back in Love, handlade om flyktig kärlek och förälskelse. Den yviga ljudbilden speglar ett slags lyckorus som i själva verket handlar om att återfinna gnistan i en relation efter att ha fött barn, berättar Waterhouse för Variety. Även om ljudbilden onekligen förkroppsligar denna eufori så ekar något tomt i det maximalistiska och repetitiva. Spåret följs av Any Man, där tonen är obrydd, humoristisk och kaxig. “I can make any man fall / It’s a criminal kind of mind control / So funny when they go crazy.” Waterhouse blickar tillbaka på ett tidigare liv, som står i efterskalvet av en stor förändring medan hon samtidigt omvärderar vad lycka är.
En höjdpunkt för mig på albumet är Happy With It, en vilsen och sökande låt vars beroendeframkallande sound för tankarna till både The Strokes och Parcels. Waterhouse befinner sig vid olika vägskäl på plattan. Mellan ungdom och vuxenlivet, tvåsamhet och singellivet, de stora förändringarna som föräldraskap för med sig. Några av spåren återvänder till Waterhouse tidigare lite mer akustiska och nyktra sound som Notting Hill, medan andra rör sig mot ett mer maffigt sound. Det blir stundvis lite brusigt och svårt att ta in.
Mycket av albumet är tyvärr ganska intetsägande och upprepande. Samma story i olika format; we fight, we break up, we make up, bla bla. Mellan souliga inslag som When I Get Drunk (I Want You Boy) och mer 2000-tals pop rock i Puppy Dog Eyes känner jag mig lite uttråkad. Waterhouse romantiserar en kärlek som är stormig och oförutsägbar på ett sätt som blir ganska klyschigt. Några låtar som stack ut från mängden var den smygande Seasons, den lekfulla och turbulenta Tiny Raisins och sist men inte minst albumets avslutande låt Weirdo. Den vågiga gitarren och den vibrerande basen tillsammans med Waterhouse viskande röst levererar en nerv som saknats på albumet.
I intervjun med Variety berättar Waterhouse om hur maken Robert Pattinson har varit en av musorna för albumet. Vi finner deras kärlek i lyckan, nystarten, lugnet men också i bråken och uppbrotten. Waterhouse bjuder på ett runt och ärligt porträtt av kärleken men låtarna förblir tyvärr ganska platta. Hon rispar endast på ytan på vissa ämnen som vilsenhet och att inte känna igen sig själv efter en stor förändring. Det känns som att hon lagt mer krut på soundet som skiftar mellan rock, countrystuk och mer klassisk indiepop. Tyvärr finns det inte många låtar jag skulle återvända till på det här albumet, det lyfter aldrig riktigt.
