Gabriel V. Rindborg: ”Män måste börja skämmas för sina kläder”
I en värld där miljardärer klär sig som att de är på gymmet hela dagen håller scenen för männens finare klädsel på att dö ut. Men vi unga kan rädda den –det krävs bara att vi män börjar skämmas, skriver G. V. Rindborg.
Gasquernas och balernas säsong är här, och det betyder att både högtidsdräkterna och smokingarna ska ut ur garderoben. Medan kvinnor smyckar ut sig i sitt finaste, ser till att färgerna matchar, att tyget faller bra, att pärlans lyster framhävs, bär män förknutna flugor, västar som släpar ner till skrevet, skjortor i fel storlek och medaljer som hänger slarvigt.
Elias Nilsson satte nyligen ord på vad många av oss modenördar länge tänkt. Det gäller inte bara i Sverige, utan även internationellt missar där män ofta chansen att uttrycka sig genom sin klädsel. Utöver en frack-recension här och där så kommer männen också undan i större grad; Nilssons Nobelrecension fick nöja sig med att existera på plattformen X, och Damernas värld valde i år att kommentera några frackar men utan någon vidare expertis. Angela Merkel poängterade hur mycket fokus hennes kläder fick utstå under sin tid som förbundskansler, medan manliga politiker kunde bära samma tråkiga, tighta, kostymer varje dag. Det saknas helt enkelt ett genuint intresse att kritisera männens utstyrslar i formella sammanhang.
”Firmornas finkläder har ofta dålig passform och är framförallt av låg kvalitet”
Okej, frack och smoking-traditionen är döende, men utöver en avsaknad av kritik bär uthyrningsfirmor också en del av skulden. Många män ser ingen poäng med att investera i egna ensemble eftersom de sällan kommer till användning; istället hyrs de. Firmornas finkläder har ofta dålig passform och är framförallt av låg kvalitet. Uthyrarna brister själva i kunskap eller prioriterar pengar framför stil och kvalitet. Skyltfönster skryter oftast med stora västar och förknutna flugor. Det blir svårt att hitta rätt passform när inte ens säljaren bryr sig om hur det ser ut.
Som bevis på att männens finkläder håller på att dö är det bara att se hur lite fracken har förändrats de senaste hundra åren. Bortsett från skjortkragen, som blivit lägre, är fracken nästan identisk med hur den såg ut på 1890-talet. Om något har kvaliteten försämrats – ull har bytts mot polyester – medan passformen står kvar. Det är kanske inte konstigt att män känner sig obekväma i frack. Samtidigt har de självutnämnda konnässörernas regler – ”lackskor är ett måste”, ”vit väst är ett måste” – blivit en fasad, ett sätt att hålla fast vid en tradition som inte längre känns levande. Hade det varit en levande tradition hade reglerna snarare varit riktlinjer att använda som startskott.
”De måste bli en inspiration för nytänkande snarare än en ursäkt för status quo”
Om kutymen att män också klär upp sig ska överleva måste klädkoderna bli en plattform för både personligt uttryck och gemensam förfining igen. De måste bli en inspiration för nytänkande snarare än en ursäkt för status quo. Det är här unga män kommer in. Det är Gen Z som måste våga experimentera och tänja på gränserna. De måste döma andra, läsa på, och göra högtidskläderna något eget. Och med det menar jag inte att bära sneakers, utan att utforska klädernas potential inom ramen för dess historia. Under Napoleontiden var frackens föregångare färgsprakande och lekfulla. Tänk om vi vågar återvända dit.
Timothée Chalamet bytte nyligen flugan mot en scarf på Golden Globes. Cillian Murphy gjorde även han succé i en avslappnad sammetslook förra året. Manliga smycken som broscher är också på väg tillbaka. Små men betydelsefulla steg mot ett herrmode som vågar mer utan att tappa elegansen.
Formella klädkoder behöver inte vara reliker från förr; de kan vara en plattform för personlig kreativitet och stil. För den som vågar tänka nytt finns möjligheten att inte bara höja nivån på festen utan också ge herrmodet nytt liv. Nästa gång jag bär frack ska jag göra den till min egen. Vågar du?
