Gabriel V. Rindborg: Cyklopernas lands uppesittarkväll är inte tillräckligt pretto
Julen 2023 gick en ny tradition av stapeln på svensk tv. För efterblivna, pretentiösa kulturmänniskor som inte kan hantera Bingolottos dystopiskt kapitalistiska uppesittarsändning på TV4 uppstod ett alternativ. I stället för att doomscrolla Tiktok fick vi nu en chans att också bilda parasociala relationer via livesändning och känna överlägsenheten pulsera genom våra ådror.
Självklart är det Cyklopernas lands uppesittarkväll med Christopher Garplind i spetsen jag talar om. Och vilken upplevelse det var.
Jag vänder mig till min syster: ”Tänk att bli inbjuden. Det kanske är något att sikta på?”. Och även om jag i år får nöja mig med att tillbakalutad tjänstgöra från min soffa är frågan om det ens hade varit värt att vara där. Årets sändning känns mindre nyskapande och mer etablerad, mer lättsmält – precis det vi inte behöver.
”Något som inte riktigt stämmer”
Redan i förväg var det klart att det till skillnad från en Fanny och Alexander-vibe skulle vara nittiotalstema i Ensam Hemma-anda. 2023 var helheten på snudden till en absurdistisk show. Tystnaderna var tunga, kameravinklarna kändes mer intima i de mer avgränsade utrymmena. När Garplind i år går in i den vitmålade villa de inbjudna befinner sig i är det redan något som inte riktigt stämmer. Vita väggar, vita soffor, kalla vita ljus, nästan som att befinna sig i en studio. Det känns inte nittiotal – IKEA:s mattor till trots.
Vid soffan roterar, för Cyklopernas land, välkända ansikten medan rimstugan, eller snarare rimbordet, syns i bakgrunden. En öppen planlösning utan karaktär. En kamera som följer Garplind runt huset med förutsägbara vinklar – förutom en och annan bild bakifrån värdens fåtölj; manus viftandes i handen, synlig för publiken hemma. Kanske var det för att det var så nytt förra året, men kändisarnas hälsningar, snurrhjulet, julbocken – årets upplaga kändes passé. Förra året präglades sändningen av en tydlig ironi och drag av absurdism. Den kändes nyskapande. I år känns däremot dessa element som bortblåsta. Det som var provocerande sticker nu ut som förutsägbart. Stämningen är borta.
Senare mot kvällen märker man hur energin i huset förändras. Alkoholen flödar bland gästerna, och det hörs hur det i bakgrunden pratas fritt. Det blir en soaréstämning över det hela. Visst är det trevligare än att genomlida det kommersiella bruset på grannkanalen, men jag lär mig inte så mycket och tvingas inte till eftertanke särskilt ofta – ja förutom alla namn på, för mig, okända eller halv-kända svenskar som alla slängs ut som självklarheter. Men etablissemanget till trots har det sina höjdpunkter. De syrliga kommentarerna som slungas fritt lockar till skratt. Bäst av allt måste ändå vara “Gör om mig”-rummet där Samanda Ekman och Catherine Dichy omvandlar två volontärers stilar till 80-tals inspirerade urban professional yuppies. Syrlig sarkasm deluxe.
”Cyklopernas land känns inte längre som en rebellisk outsider”
Cyklopernas land känns inte längre som en rebellisk outsider. Med sina veckovisa program och välbekanta profiler har de blivit kulturens finrum – och det märks. Det distanserade tonfallet som en gång var deras signum känns numera som något man släppt, kanske medvetet. Det rebelliska som präglade fjolårets upplaga gav programmet en identitet som bröt mot julens annars tillrättalagda traditioner och kontrasterade starkt mot Bingolotto. Och det är inte nödvändigtvis fel. Kanske är det så här åldrande ser ut; när man inte längre skrattar på avstånd utan sitter bekvämt vid samma bord och gör om det som känns tryggt.
Om 2024 är året där de själva har blivit kulturens vardagsrum, återstår det att se om de 2025 tar ett steg tillbaka ut i skogen – likt Julbocken som en gång förde gåvor från det vilda. Frågan är om de ens längre vill återvända dit. Sitter man stilla sitter man lugnt. Men om de vill återta sin plats som outsider kanske behöver nästa års uppesittarkväll bokstavligen ut i skogen för att hitta hem igen.
