Var var ni när frontfiguren i Linkin Park dog? Jag var 17 år, iklädd svart piké och stod och saltade pommes på McDonalds när radion kungjorde Chester Benningtons tragiska död. Det var omskakande att en sådan tragedi hade drabbat 2000-talets orubbliga och självklara nu metal-band. Linkin Park var liksom i nivå med Playstation 2, Tony Hawk, och fjortisar – ett populärkulturellt fenomen som definierade ungdomskulturen under millenniets början. Det går inte att överdriva den popularitet som bandet nådde med Hybrid Theory, ett album som idag associeras med nu metallens glanstid.
När Linkin Park nu återvänder med From Zero är det stora skor för den nya sångaren, Emily Armstrong, att fylla. Hennes insats går inte att klaga på, och framför allt glänser hon på Casualty. Hennes screamo-sång är känslomässigt laddad vilket tillsammans med de rättframma texterna skapar ett aggressivt och direkt sound. Det riskerar dock att kännas lite töntigt och klichigt emellanåt. Att sitta och digga till rader som “fallin’ downstairs while everyone stares” är kanske inte ens stoltaste ögonblick. Men eftersom den sortens deppiga eller nihilistiska låtskrivande är centralt för genren så funkar det.
”Som lyssnare känner man själv av pressen, den ligger som en hinna över hela produktionen.”
Oundvikligen ligger ribban högt och det är väl elefanten i rummet på From Zero. Som lyssnare känner man själv av pressen, den ligger som en hinna över hela produktionen. Mycket energi verkar ha lagts på att försöka återskapa gamla meriter och resultatet är i mångt och mycket intetsägande. Det är också ett kort album, efter sju år, på knappt 30 minuter. From Zero inleds med ett intro där Armstrong frågar “From zero / Like from nothing?”. Det är oklart om de här små ljudklippen faktiskt fyller någon funktion. Det känns som att bandet hemskt gärna trycker på att de har behövt ta in en ny förmåga i succébandet, att albumet är resultatet på upplärningen och att de FORTFARANDE KAN åstadkomma stora saker. Faktum är att kemin mellan Armstrong och Mike Shinoda generellt inte känns supernaturlig, och ljudklippen från inspelningsstudion känns krystade.
From Zero har sina ljusglimtar. Heavy Is the Crown är tung, och när Armstrong skriker “This is what you asked for” över feta gitarr-riff kan man inte annat än tänka “ja, det är det”. Men klimaxet varar inte särskilt länge – energin slaknar snabbt på efterföljande spår, Over Each Other, som låter som något taget ur Melodifestivalens Andra chansen. Armstrong sjunger i ett lägre register och med mindre effekter på rösten, och det instrumentala är tråkigt beiget. Det känns osammanhängande och som att man helt plötsligt lyssnar på ett annat band.
”Mike Shinodas rapp, scratching och aggressiva skrik över tunga gitarriff. Det är liksom det man förväntar sig, och vill ha, av ett band man tyckte om när man var 12.”
Låten Two Faced är albumets andra höjdpunkt. Det här är skivans starkaste låt, tråkigt nog eftersom den låter mest som Linkin Parks tidigare musik. Bandet verkar inte göra något större anspråk på att tsa sin musik i en ny genremässig riktning – Two Faced bygger på inarbetade koncept som funkat för bandet tidigare, med Mike Shinodas rapp, scratching och aggressiva skrik över tunga gitarriff. Det är liksom det man förväntar sig, och vill ha, av ett band man tyckte om när man var 12.
Casualty är väldigt lik Two Faced på så sätt att den innehåller samma komponenter, men i det här fallet blir det inte något recipe for success. Casualty saknar sammanhållning – det finns ingen tydlig melodi, och inte heller är den tillräckligt noisy för att vara ren screamo. Istället blir låten något oklart mellanting, med Mike Shinodas rapp över monotona vrål. Här misslyckas Linkin Park med att foga ihop dessa två beståndsdelar, och det känns plötsligt som två helt okompatibla stämningar. Tänk glamping och Sweden Rock, Hasse Kvinnaböske och Charli xcx, olja och vatten.
From Zero är ett album som jobbar i motvind, på grund av höga förväntningar från omvärlden och från bandet själva. Resultatet är osammanhängande och saknar identitet. Det finns några toppar, men de kommer alltför glest. Linkin Parks nya är tyvärr inget att skriva hem om.
