Frida Orupabos utställning blottlägger makt och förtryck

På Bonniers konsthall på Torsgatan i Stockholm visas just nu den norskbaserade konstnären och sociologen Frida Orupabos (f. 1986) första soloutställning i Sverige. Med titeln On Lies, Secrets and Silence, lånad från den amerikanska poeten Adrienne Richs prosasamling från 1979, utforskar uppsättningen hur lögner, hemligheter och tystnadskultur påverkar upplevelser av rasism, historia och kvinnlig subjektivitet. Orupabo belyser dessa teman i sina verk genom att illustrera hur representation, makt och minne samverkar för att utmana både identitetsskapandet och de strukturella orättvisor som Rich också berörde.

Svarta ridåer, vita väggar

Utställningen inleds i dessa teman med det första verket, Of Course Everything is Real, som tydligt exemplifierar Orupabos tematik. Verket ären installation av ett kvinnoansikte upplyst i en mörk korridor som påvisas vara en direkt referens till Salvador Dalís surrealistiska installation Mae West’s Face Which May Be Used as a Surrealist Apartment (1934–1935), vilken utforskade samhällets perspektiv på skönhet. Gestalten väcker obehag i mig med sitt desorienterade ansikte, något som påvisar dess budskap. Precis som Dalí ifrågasätter också Orupabo definitionen av skönhet och ifrågasätter idén om den objektiva sanningen.

Som Nina Cramer och Mai Takawira beskriver slukar installationen sina åskådare, vilket också kan vara en bokstavlig referens till bell hooks Eating the Other (1992). hooks koncept syftar till att kritisera den dominanta kulturens kommodifiering och konsumering av marginaliserade grupper, något som återkommer i utställningen. Jag får känslan av att jag och Orupabo tillhör samma generation, då titeln får mig att tänka på Harry Potter-böckerna när Dumbledore säger till Harry: ”Of course it’s happening in your head, Harry, but why on earth should that mean it is not real”. I sammanhanget av rasism, sexism och kolonialt förtryck får citatet ny mening där erfarenheter av strukturellt förtryck valideras och blir en grund för politiskt motstånd.

När vi lämnar denna installation leder Orupabo oss vidare in i en annan dimension av hennes konstnärskap. Från den mörka korridoren hamnar vi i ett rum med flera kollage, videoklipp och skulpturer i rumsliga installationer som berör hemmets sfär och dess intersektioner med genus, ras, klass och sexualitet. Placeringen i ett så kallat vitkubsformat (ett utställningsformat där väggarna och belysningen är vit) skapar en kontrast som belyser vithet, makt och kontroll i relation till konsten, ett tema som bland annat Brian O’Doherty diskuterar i Inside the White Cube: The Ideology of the Gallery Space (1976). De vita väggarna blir på så sätt en metafor för vitheten och således en del i verket.

Kropp, sår och motstånd

Inom detta vitkubsformat framträder särskilt Clouds of Confusion: ett rutnät med tolv bilder som skapar en kraftfull dialog kring våld, makt och förkroppsligande. Något som snabbt fångar min uppmärksamhet i rutnätet är ett urklipp med texten “Dirty Dirty” (från utställningen One Big Self: Prisoners of Louisiana [1999] av Deborah Luster) och en karikatyr på en gris i polisuniform (från Disneys De tre små grisarna). Genom de två bilderna använder konstnären satir för att belysa allvarliga frågor, vilket öppnar upp för en komplex dialog med de andra bilderna. 

Min blick fastnar sedan på de öppna såren, vilket påminner om Caravaggios Tomas Tvivlaren (1601), där Jesu sår är en symbol för lidandet och lärjungen Tomas känner i såret för att tro Jesus. Orupabos verk fungerar som en inbjudan att “känna” i såret, där kombinationen av bilder återspeglar den koloniala sårigheten och det rasistiska förtrycket som ofta osynliggörs eller förnekas, särskilt i relation till polisbrutaliteten och det amerikanska rättssystemet. Detta knyter även an till den amerikanska aktivisten och författaren Angela Davis och hennes omfattande arbete för en kriminalvårdsreform i exempelvis Are Prisons Obsolete? (2003). Trots sin stillhet, känns bilderna väldigt våldsamma, vilket ger mig kalla kårar. Ju längre in i rummen jag kommer, desto mörkare blir berättelserna, där känslorna förstärker intrycket av den djupa sårigheten.

Förutom de narrativ som utspelas, är utställningen fylld av referenser till politiska aktivister och akademiska teorier, i synnerhet från den svarta feminismen, något som kan kopplas till Orupabos bakgrund som sociolog. Ytterligare ett exempel på det är Big Girl I och Big Girl II, där hon i pressmaterialet beskrivs kanalisera både Judith Butlers Gender Trouble (1990) och hooks The Oppositional Gaze: Black Female Spectators (2000). De mäktiga kollagen av två svarta kvinnor är positionerade på varsin sida av rummet, där den ena observerar åskådaren och den andra tittar åt sidan. Det skapar ett starkt möte, vilket anspelar på hooks teori att blicken kan omforma maktstrukturer och lyfta fram svarta kvinnors subjektivitet. Att leka med blickar och perspektiv samt gränser mellan subjekt/objekt är ett starkt tema i samtliga verk. 

Fr. v. Big Girl I och Big Girl II

Urklippstekniken framhäver dessutom jagets fragmenterade natur och tillblivelse i relation till förkroppsligandet i linje med Butlers teori om performativitet (det vill säga att genus och identitet görs, snarare än är). Tydligt i verken är dess association till klippdockor, vilka ofta gestaltade kvinnor med tillhörande kläder och accessoarer. Jag tänker även på samlandet av bokmärken (eller “glansbilder”) som var en populär hobby att ha i både Sverige och Norge, särskilt bland flickor under 1900-talets första hälft. Bokmärkena återger i regel blommor, djur och sagoväsen, men också religiösa motiv som framhäver en särskild kvinnoroll. I Orupabos verk återfinns leken med denna bokmärkestradition, exempelvis i Woman with dog II, där en hund är klistrad över en vit kvinnogestalt och ger illusionen att hunden ligger framför henne. Verket har även en stark konsthistorisk förankring med hunden som symboliserar traditionell lojalitet och äktenskapstrohet i representation med kvinnan. Det kan då tolkas som att lyfta ett kvinnoideal. Kopplingen till konsthistorien och bokmärkestraditionen i Orupabos verk bygger en till mening kring kropp och kön i lek med nostalgiska element.

Ansikte mot ansikte

Hennes användning av urklipp och kollage kan också kopplas till den konstnärliga och intellektuella rörelsen Harlemrenässansen som ägde rum i New York på 1920-talet, där frågor om identitet och svart frigörelse stod i fokus. Orupabos stil påminner om Lorna Simpsons fotografiska och textbaserade verk, vilka även de är kommentarer på en sociokulturell verklighet som kan kopplas till sociologien Patricia Hill Collins teoretisering om intersektionalitet. Hill Collins artikel ”It’s All In The Family: Intersections of Gender, Race, and Nation” (1998) utforskar hur familjerelationer präglar blivandet och erfarenheter kring makt och marginalisering, något som relaterar till klippdockornas multidimensionella identiteter. I videoinstallationen House Party, där en ambivalent scen projiceras på ett tomt dockhus i vitt, synliggörs maktstrukturer i en intim skildring av en raserande tillvaro. På andra sidan rummet hörs en loopad, melankolisk röst från ett annat videoverk som upprepar “I’m depressed, I have no peace of mind”, vilket tillsammans med den till synes lättsamma melodin från House Party skapar ett kontrast som jag upplever som bland det mest genialiska i utställningen. 

Från museets inre sal leds vi ut i en korridor med bland annat en skivstång med kvinnoansikten som vikter. Återigen hemsöker museets vita väggar konsten, som om de vore en del i utställningen. Vi möter sedan en installation med två draperier med ett annat kvinnoansikte på. I hörnet är ett rum lite gömt, och känsliga varnas. Montaget i rummet återger ytterligare ett kvinnoansikte med en figur framför henne som läggs som en skugga och döljer större delen av hennes ansikte. Mest framträdande är hennes ena öga, vilket skär rakt in i min själ när jag går in. Det är som att konstnären ständigt vill att åskådaren ska vara medveten om att den är bevakad och vara uppmärksam på vad som pågår i verken. Bredvid bilden står ytterligare en tv-apparat, varpå flera klipp är loopade på temat sexuellt övergrepp och trauma. Uppsättningen är otroligt stark, och får mig nästan att må lite illa.

Mönster av minnen

Orupabo är idag en etablerad och internationellt erkänd konstnär, och att skapa kollage är något hon har sysslat med länge: först från egna barndomsfotografier och tidningsurklipp, därefter från bilder på nätet och i arkiv. I ett samtal med Atoubaa berättar hon om hur hon började publicera sin konst på Instagram under namnet @nemiepeba, vilket fick henne att djupare reflektera kring samspelet mellan text och bild. Genom sociala medier skapade hon en plats att dekonstruera den vita blicken och hantera erfarenheter av rasism och sexism. Utställningen påminner mig därmed om 2010-talets kurering av bilder på plattformar som Instagram och Tumblr, där användarens internetpersona formades genom noga utvalda verk och referenser som i sin tur skapade ett narrativ. Konstverken anspelar således på en känsla av (digital) nostalgi, vilket inte bara återspeglar Orupabos bakgrund, utan också ger utrymme för frågor kring självbild och representation i en tid präglad av sociala medier.

Precis som hennes rötter på sociala medier väger beskrivningarna och referenserna i Orupabos konstverk lika mycket som det visuella. Varje detalj bär på en egen berättelse, vilket i symbios skapar ett kollektivt motstånd mot lögner, hemligheter och tystnad som upprätthåller den anti-svarta rasismen. Trots sina starkt postmodernistiska drag – som fragmentering av bilder och intertextualitet – känns den både originell och personlig. Orupabos egna upplevelser som norsk-nigeriansk kvinna vävs in i ett större politiskt och historiskt sammanhang, vilket ger en djupare förståelse för de strukturer av makt och förtryck hennes verk belyser. Genom att sammanfläta personliga och kollektiva narrativ konfronterar Orupabo rummets makthierarkier och utmanar oss att reflektera över de brokiga och såriga relationerna mellan historia, identitet och kolonialism, där den vita kuben förvandlas till en plattform för motstånd och överlevnad. När jag tar av mig mina hattar som skribent, konstvetare och genusvetare får utställningens starka budskap mig att vilja skrika, både av frustration och rädsla, men jag undrar om mina skrik skulle eka i tomrummet. För det är, precis som utställningen antyder, erkännande och förändring vi strävar efter. Orupabo visar att konsten, i sin mest intensiva form, kan ge röst åt det som allt för länge blivit tystat. 

Frida Orupabos utställning On Lies, Secrets and Silence visas på Bonniers Konsthall i Stockholm fram till den 10 november 2024.