Franz Ferdinand: ”Vi ville göra dansmusik fast med gitarrer”

Franz Ferdinand, inte ärkehertigen utan bandet, slog explosionsartat igenom i början av 2000-talet. Vid tidpunkten hade britpopen dött ut, och rockband on-the-rise såsom Radiohead bjöd inte upp till dans på samma sätt. Franz Ferdinand blåste liv i lågan igen, och populariserade rockmusik som man kunde dansa till, genom att blanda gitarrmusik med disco- och funkinslag. Efterskalvet av hitlåtenTake Me Out känns fortfarande. Idag är låten en huvudkomponent i indie-sleaze-spellistan och spelas 20 år senare fortfarande flitigt på svenska indieklubbar.

KULT får möjlighet att prata med basisten Bob Hardy över Zoom. Jag ringer från San Fransisco, klockan är sex på morgonen. Det är mörkt, mina rumskamrater (tre amerikanska pågar som nyss flyttat hemifrån) är inte så mycket för mysbelysning. Min skärm lyser upp det dunkla vardagsrummet när Bob ansluter från sitt ljusa och stilrena Glasgow-hem. Det är eftermiddag hos Bob och han skrattar förvånat när jag berättar att det är morgon för mig. Han ler snällt och verkar nästan få lite dåligt samvete över att jag har gått upp så tidigt. 

Vi inleder samtalet med att prata om att prata om det nya albumet, The Human Fear, som släpptes den 10 januari 2025.

– Vi är väldigt taggade. Det har gått ett tag sedan vårt senaste studioalbum, vilket var 2018. Det är längre än vad vi hade velat. 

”Det kom till en punkt där man började tänka: kommer vi någonsin att spela live igen?”

Bob berättar att Franz Ferdinand ville göra ett “Greatest Hits”-album, en samling av deras bästa låtar, som skulle komma ut 2020. Sen kom covid och satte käppar i hjulet. 

Saknade ni att spela live mycket under pandemin?

– Ja! svarar Bob omedelbart. Nej, verkligen, det var… Det kom till en punkt där man började tänka “kommer vi någonsin att spela live igen?”, du vet? Det var en riktigt märklig tid. Det var det längsta uppehållet vi någonsin haft från att spela konserter under hela vår karriär. 

Något som slår mig är hur Bob pratar om musik, både från ett lyssnarperspektiv och ett musikerperspektiv, som något universellt, instinktivt och mänskligt. Han berättar om hur publiken betedde sig osäkert och lite tafatt när de började spela live igen efter pandemin, vilket snabbt gick över.

– När vi äntligen kom tillbaka var det en konstig känsla, det var som att man kunde känna det hos människorna i rummet – alla försökte liksom minnas hur man gör. Man kom dit och var… lite osäker på hur det skulle bli. Den perioden varade inte så länge, för att gå på livekonserter är ju ändå ganska instinktivt.

Var det något ni själva upplevde när ni började gigga igen efter uppehållet, den där känslan av “oj, hur gör man?” efter att ha varit borta så länge? 

– Jag antar att det var lite ovanligt efter att ha varit instängd i sitt hus i 18 månader, eller hur länge det nu var. Det är överraskande eftersom det är en sån instinktiv grej, att spela musik. Jag tror att människor har samlats och spelat musik i tiotusentals, om inte hundratusentals år, även om det bara är trummor runt en eld.

Bob skrattar och fortsätter eftertänksamt. 

– Du vet… Jag tror att det är något som är djupt rotat i vårt psyke. Så jag tror att känslan kommer tillbaka väldigt snabbt. 

”Efter varje spelning firade jag bara att jag kom undan igen”

Bobs naturliga förhållningssätt till musicerandet var långt ifrån en självklarhet i början av Franz Ferdinands karriär. Själv var han konststudent i Glasgow när han och frontfiguren Alex Kapranos bestämde sig för att bilda band. Vid tidpunkten hade Bob knappast spelat något instrument, och aldrig bas.

– Jag spelade inte riktigt något instrument när jag växte upp. Jag lärde mig bas för att vara med i bandet. När bandet började var det Alex och jag som jobbade tillsammans i ett kök på en restaurang, och vi pratade om idén om ett band och vad ett band skulle kunna vara. Och vi gör fortfarande det mycket. 

– Varje spelning i början var som att… “flying by the seat of my pants”, eh… är det ett uttryck som ni förstår i Sverige?

Vi skrattar båda två och Bob förklarar uttrycket, och jag förstår det som att det betyder att behöva ta något på volley, typ, utan att känna sig särskilt förberedd. Han känns ödmjuk och beskriver ett slags imposter-syndrome. 

– Efter varje spelning firade jag bara att jag kom undan igen! Men nu, 20 år in i min baskarriär kan jag uppskatta konserterna på ett helt annat sätt. 

”Vi ville göra ganska upplyftande musik, som får folk att vilja dansa. Men också att det ska finnas meningsfulla texter och låtar som handlar om något”

Efter att ha skrivit musik i många år, hur hittar ni en balans mellan att behålla ert unika Franz Ferdinand-sound och samtidigt utvecklas och överraska era lyssnare?

– Franz Ferdinand-soundet, om man vill kalla det så, är något som är så oundvikligt när vi samlas och spelar, det är som vi alltid har sagt från början, att vi ville göra ganska upplyftande musik, som får folk att vilja dansa. Men också att det ska finnas meningsfulla texter och låtar som handlar om något. Som belönar ett djupare lyssnande, något man kan njuta av direkt när man hör det på klubben eller på radion, eller vad det nu är. På ytan, men också, om man sätter sig ner med hörlurarna, går på en promenad eller sitter i ditt sovrum… så finns det större djup både textmässigt och musikaliskt. 

På albumet The Human Fear utforskar Franz Ferdinand nya musikaliska territorium. Till exempel hörs en bouzouki på låten Black Eyelashes, som är ett grekiskt stränginstrument. Ändå finns Franz Ferdinand-sounded alltid där, man hör att det är just Franz Ferdinand, menar Bob. Alex Kapranos är halvgrek och Bob berättar att grekiska Rebetiko-influencer har smugit sig in i Franz Ferdinands sound tidigare och är något som kännetecknar dem.

”Hur kommer det sig att inga tjejer går för att titta på gitarrmusik, kanske för att det är tråkigt?”

Jag läste att ni tidigt i er karriär ville ni distansera er från “bloke”-musiken och machokulturen som präglade rockscenen i Glasgow, hur tror du att den inställningen har format er?

– Vi ville på något sätt reagera mot ”bloke”-banden som var… det fanns en viss scen i Glasgow vid den tiden, en slags post-rock, väldigt math-rockig, det var bara ganska tråkigt! Istället för att gå på spelningar, gick vi till klubbar för att lyssna på dansmusik, klubbar var i princip femtio-femtio män och kvinnor, och vi tänkte, varför är inte spelningar så här? Hur kommer det sig att inga tjejer går för att titta på gitarrmusik, kanske för att det är tråkigt? Vi ville göra dansmusik, fast med gitarrer.

Det märks att Franz Ferdinand ser på musiken som något som består av komponenter utöver bandet självt. Publiken är fundamental, och till och med konsertlokalen spelar en viktig roll. Vi pratar om musikvideon till den nya singeln Audacious, som spelades in i den välrenommerade och ikoniska konsertlokalen Barrowland Ballroom i Glasgow. En plats som Bob menar kan liknas vid en kyrka. 

– Varje band från Glasgow, du vet, som spelar på Barrowland. Det är en betydelsefull grej, det är liksom, “åh ja, spelningarna där är så bra!” Det är ett sådant ställe där publiken verkligen höjer sig till nivån, du vet? De deltar i showen för att de är medvetna om byggnadens betydelse, det är som en kyrka för musik.

”Vi har en ganska lång historia med Sverige”

Publiken integreras i hela upplevelsen?

– Ja exakt! Det är som Cirkus i Stockholm, eller hur? Det är ett fantastiskt ställe. Det är som att publiken “rise to the occasion”. 

Ni åkte till Sverige 2003 för att spela in Take Me Out, i Malmö?

–  Ja. Vi spelade in vårt första album i Malmö, ja, vi har en ganska lång historia med Sverige. 

Tore Johansson är den svenska producenten som tillsammans med Franz Ferdinand spelade in hitlåten Take Me Out i Gula Studion i Malmö. 

Har ni några svenska musikinfluenser?

– Vi älskar The Cardigans! Tore Johansson producerade The Cardigans och vi älskar soundet på deras skivor. Och självklart The Hives, det var ett så roligt band och de kom ut med sitt första album lite före oss. Jag minns när jag såg dem första gången och de var VERKLIGEN en frisk fläkt! Och de är så roliga. Vi träffade dem nyligen i Mexico faktiskt, vi käkade tacos. 

Om du skulle jämföra era influenser när ni började spela musik tillsammans och idag, vilka influenser finns kvar? 

– Jag tror att de banden som inspirerade oss i början, de är fortfarande band som vi älskar. Band som… Tja, Alex och jag är båda stora The Beatles-fans. Jag menar, det är ganska oundvikligt när man bor i Storbritannien. Men band som Queen eller skotska band som Orange Juice eller Joseph K, jag älskar dem lika mycket nu som jag gjorde för 25 år sedan. 

Och vad har förändrats?

– Jag antar att det som har förändrats är våra förmågor som musiker. Ju mer man spelar och ju fler skivor man gör och låtar man spelar in, desto mer… desto bättre blir man, helt enkelt. På den här skivan känner vi att vi är mer öppna, vi bär våra influenser på våra ärmar och vi vet vilka vi är som musiker. På låten Audacious till exempel, det är en låt som vi inte skulle ha spelat in eller gjort för 20 år sedan. Den har orkestrala arrangemang på sig. Den är ganska STOR, med gitarrfraser på slutet som bygger upp på ett sätt… Jag föreställde mig låten som en Queen-låt, men en 80-tals Queen-låt, vilket är kanske den minst fashionabla eran av Queen. 

”Oavsett vad som händer runt omkring dig, och vad som än händer i världen, så är det enda alternativet vi har att bara fortsätta”

Bob ler innan han fortsätter.

– För 20 år sedan skulle jag inte ha erkänt hur mycket jag älskar 80-talets Queen, men nu bryr jag mig inte, jag vill bara skrika ut det från taket! 

Solen har börjat gå upp utanför mitt fönster, och det är dags att runda av intervjun. 

Vad hoppas du att dina fans och lyssnare kommer att ta med sig från att lyssna på The Human Fear?

– Du vet, jag tror att låten Audacious är lite som när världen runt omkring dig… verkar som om allt faller isär, och det enda alternativet är att fortsätta, och att leva djärvt, jag tror det är det jag vill att det ska betyda. Oavsett vad som händer runt omkring dig, och vad som än händer i världen, så är det enda alternativet vi har att bara fortsätta.

Skulle du säga att budskapet blir än mer relevant med tanke på det amerikanska valresultatet?

– Jag tror att det finns många saker som händer i världen som gör det relevant. Saker i delar av världen som inte täcks av västerländsk media. Jag vill inte att albumet ska sjunka djupare i politik, men jag tycker bara att det är ett bra sätt att närma sig livet, att fortsätta.

The Human Fear släpptes den 10 januari.