Franska Trions dystra sound är allt jag behövde för att känna livsgnistan. Trion, som bildades i Göteborg 2002, består av Matti Ollikainen, Viktor Turegård och Christopher Cantillo. De har lyckats tämja en slags bottenlös vemodighet och använder den som en motor för att skapa en brännande känsla av liv. Är det alkemi? Kanske. Är det ruskigt bra? Ja. Förra veckan släppte trion sitt femtonde studioalbum, Livet som maskin.
Albumet inleds med titelspåret Livet som maskin och för lyssnaren in i ett slags mekaniskt lunkade. Med inslag av syntar och ett 80-tals stuk förmedlar Ollikainen en ännu en högst existentiell text. “Det är skönt när minnena rinner bort, och man kan leva med den lott man fått / Men än är jag inte där, jag önskar ännu att du vore här / Jag vill se världen som den verkligen är, det sägs att det finns nån slags skönhet här.” Låten är ett rop på hjälp, bort från det digitala. Albumet rör sig rent musikaliskt närmare det digitala, men det skapas en klyvning med texternas längtan efter verkligheten.
Ljudbilderna är lekfulla, som i den bulliga och bastunga Härda ut och den släpiga Fågeln i natten. Låtarnas teman och attityd har något Kjell Höglundskt över sig, man vänjer sig! Allt är förlorat, livet svider, men mitt i allt eländigt finns det något verkligt som bränner till. En glimt av äkta känsla, och där någonstans också lyckan. På spåret Ny sol sjungs det om jordens undergång – apokalyptiskt mörker, med en väldigt medryckande melodislinga.
Livet som maskin låter ändå väldigt mänskligt. Det finns längtan, och sorg. Syntar, underjordiska solar, ett varmt köksgolv och sjutton grader en dag i april. Låten Sjutton grader ljusar upp och serverar en mer solklar känsla. Ollikainen har en fingertoppskänsla när det kommer till text. Det är verkligen en enorm bedrift att använda det håglösa, stunderna i livet som saknar hopp och lyckas få lyssnaren att se hjärtslagen bakom varje känsla. Inte endast i extasen.
Det finns några spår, som den nattsvarta För sent och Ändlöst hav, som inte slår till med samma kraft. Men har ändå en del i skapandet av den här svarta, kittlande mystiska begravningsbilen som kör genom staden. En påminnelse om döden, men också livet som man vandrar runt lite vilset i.
“Och en gång var jag en poet, och det är ingen hemlighet, att jag brann mycket mer men jag brann inte ner / Och det är det ni ser, ruinerna av ett liv som aldrig blev.” Albumet avslutas med diskbänksrealism och förlorade drömmar i Hemma i min lägenhet. Den avslutande låten Blommorna blir aningen underväldigande. Det blir något övertydligt i texten, och ljudbilden är upprepande från tidigare spår på albumet. Det blir ett lite oklart avslut, som saknar slagfärdighet.
Trots ett något trevande avslut är Livet som maskin ett album som hittar en märklig skönhet i tillvarons alla sprickor.
