Frans Wachtmeister: Det finns en komik i det förbjudna
Efter två romaner om svenska män i Japan har Frans Wachtmeister nu vänt blicken mot Sharm el-Sheikh. I hans nya roman Livsrum återuppfinner Erika sig själv där genom att öppna ett hotell för västerländska sexturister.
Amandus Gustafsson intervjuar den svenska författaren om lockelsen med det förbjudna och att göra sig till främling.
Med romanerna Territoriella anspråk och Förlorad mark tecknade Frans Wachtmeister svidande porträtt av västerlänningen i Japan. Den självklare kolonisatören blev där till den andre i en till synes överlägsen kultur, där han inte längre var vinnaren på en kapitalistisk arbetsmarknad och sexuell hierarki.
Många har liknat Wachtmeister vid Michel Houellebecq. Det är ingen slump.
– Det finns en komik i det förbjudna. Det har jag försökt jobba mycket med, som i Förlorad mark, att det finns vissa kulturella förbud och när man touchar dem blir det kul. Det är inte för att provocera utan det är snarare det faktum att det existerar något förbjudet, som att hålla sig för skratt på en begravning. Det accelererar av sig självt. Så jag har haft ganska kul när jag skrivit den här boken, säger han.
I den nya romanen, Livsrum, vänds huvudkaraktären Erikas liv på ända av ett förnedrande inbrott. Hon lever annars ett skyddat och inrutat liv i Staffanstorp. Med sin magister i konsthistoria har hon (otroligt nog) ett lukrativt jobb på en kommunikationsbyrå, ett dyrt hus och ett insomnat samboskap. Först när hon av en slump hamnar i Egypten återupptäcker hon livslusten, genom sexturism.
Erika gör slut med sin tråkiga sambo och öppnar Residenset – en tidskapsel till boutiquehotell för europeiska kvinnor att njuta av sekelskiftesorientialism och unga arabiska män. Som sagt, Michel Houellebecq inklusive hans roman Plattform, är uttalade inspirationer.
Hotellet blir Erikas eget artificiella paradis på jorden. Boken inleds med en definition av ordet, vars persiska ursprung betyder ”inhägnad” eller ”park”.
– Det här paradiset är alltid förenat med gränser och murar, ett ute och ett inne. Det var startskottet till hela boken. Det är gated communities och Staffanstorp. I bakgrunden finns också ett Europa som stängt sina gränser och rest murar mot världen.
Vad är det du vill undersöka?
– Precis som i mina tidigare romaner skriver jag om omöjligheten i att kunna forma sig själv, det vill säga hur avhängig identiteten är av omgivningen och historien. Hur vi liksom i mötet med den andre omedvetet tvingas in i en roll. Vi är alla barn av vår historia, och även om vi gör vårt bästa för att förneka det så kommer den förr eller senare att dyka upp. I Livsrum drar de europeiska resenärerna rätt vad det är, och utan att egentligen tänka på det själva, i gång ett post-postkolonialt världsförbättrarprojekt.
På tal om historia. Hur blev Frans Wachtmeister – född och uppvuxen i Svalövs kommun i Skåne – Tokyobo med fru och barn?
Det började med ett utbytesår på gymnasiet.
– Alla åker ju till USA, Frankrike och Australien. Men jag tänkte att jag skulle hitta gå mot strömmen. En typisk tonårsrevolt.
Året var 2011 och han hade noll intresse för det nu hypertrendiga Japan. Det enda som vägde in var frågan ”Hur långt bort kan man komma geografiskt och kulturellt?” Och han trivdes bra. Efter studenten tackade han nej till universitet i Europa och sökte till skolor i Tokyo. Som 20-åring hade han fått ett sammanhang där, och talade och läste japanska.
– Jag har aldrig träffat någon som varit besviken och tyckt att Japan var en tråkig semester. Det är folk som bor där länge som blir det.
Vad blir de besvikna på?
– Det är en sak att vara turist, då är alla nöjda och glada. Men så man ska börja jobba där och det är svårt. Det krockar. Och många tycker att japanerna är rasistiska, att man inte blir välkomnad.
Även Wachtmeister mötte en vägg efter examen. Då var han plötsligt utestängd.
– Där fick jag verkligen känslan av att jag inte var välkommen. Jag sökte hur många jobb som helst. Jag tänkte då att det är för att jag är utlänning. Men såhär i efterhand: kanske var det för att jag hade pluggat konsthistoria.
Efter en deprimerande tid som arbetslös ”förbarmade sig” hans gamla universitet över honom och han fick jobb på utbytesprogrammet. Men inte ens det blev en räddning.
– Det var hemskt att jobba på universitetet. Så mycket förlorade illusioner. Jag hade dåliga kollegor och det blev besvikelse nummer två. Det var därför jag började skriva. Min första roman refuserades av goda skäl, men en vän hade läst igenom och berömt den. Dagen efter det minns jag att jag för första gången hade studs i stegen. Annars när jag gick till jobbet var det mer Chopins begravningsmarsch.
Han var också en hårsmån från att debutera på japanska. Manuset till Territoriella anspråk kom långt i de publiceringstävlingar som japanska förlag använder för att hitta sina debutanter. Och dagstidningarna publicerar långa listor på de aspirerande författarna genom uttagningarnas olika steg.
– Jag var med bland topp fem av kanske 2 000 japaner. Det var ju kul, men jag blev inte publicerad.
Han skrev om sitt manus, skickade in det på nytt men kom inte lika långt. Då bestämde han sig för att skriva manuset på svenska. 2023 debuterade han på Ellerströms och boken nominerades till Borås Tidnings debutantpris, Katapultpriset och mottog Lilly och Tage Fridhs stipendium på 50 000 kronor.
Alienation är så omskrivet i litteraturen att det ofta ses som ren abstraktion, åtminstone för de som sällan eller aldrig upplever känslan av att betraktas som den andre. Detta privilegium vänds på ända i Frans Wachtmeisters böcker där den andre är västerlänningen själv.
– Det är ambivalent. Det finns en fascination och samtidigt ett visst förakt. Ibland känns det som att de ser upp till en, ibland blir man inte kvitt känslan av att vara en okultiverad barbar. Det är vissa mallar som utlänningen ska befinna sig i. Många mexikaner och amerikaner spelar i japanska basebolligor och är välkomna, även engelsklärare och forskare. Men så fort man hamnar utanför mallarna är det som om man stöter på ett kompakt motstånd som inte går att ta på.
– Min ambition var inte att bli japan, men att ändå accepteras som japan. Vad säger man, ”svensk i hjärtat”? Men med motståndet på jobbet blev det som att jag gled tillbaka in i en utlänningsbubbla. Efter det blev jag rekryterare och Förlorad mark är lite hämtad därifrån. Det är ett typiskt ”utlänningsjobb”. Mer än hälften på företaget är utlänningar som inte kan någonting egentligen, men är drivna.
I Förlorad mark jobbar alltså jaget som rekryterare och går från toppresterande till deprimerad sedan hans flickvän lämnat honom. Det enda mera deprimerande är företagen som anlitar honom för att headhunta kandidater.
Jag gillade att boken skildrade hur en västerländsk rovkapitalism har blivit en del av den japanska arbetsmarknaden. Det är alltså ens egen kulturs principer som huvudkaraktären lider av?
– Ja precis. Det finns ju den här rovdriften och den kommer ju tillsammans med den sexuella. Det är det som han tyst gör uppror mot när han säger upp sig. Han vill inte vara med på det längre. Och så hamnar han på sin andliga resa i buddhismen men lyckas inte fullfölja den och i slutet slungas han tillbaka in i just den rollen han försökt fly från. Kärlet slutar inte lukta av det varmed det varit fyllt, som Horatius skrev.
För en svensk författare skriver du provokativt med både mycket sex och rasistiska karaktärer. Har det något att göra med att du bor i Japan?
– Det jag tycker mest om med att vara författare är att man inte behöver vara någon till lags. Jag är inte så konfliktsökande i sociala sammanhang. Och det vill man absolut inte i Japan, det är det värsta man kan vara. Men när man skriver så är man ju inte där fysiskt, vilket är en stor frihet. Kanske blir det så att jag omedvetet skriver saker som jag aldrig hade kunnat göra annars.
Varför vände du dig bort från Japan i senaste boken?
– Jag tror att jag redan från första boken skriver mer och mer om Europa, även om det utspelar sig i Japan. Det finns en hemlängtan i det. Det har bara blivit tydligt för mig själv att det är det jag har velat. Och nu har jag vanan inne att skildra Europa i mötet med den andre, så att jag inte tror att jag kan göra någonting annat. Jag behöver liksom en kontrastrerande fond för att det jag skriver om ska framstå tydligt.
Dina boktitlar (Territoriellt anspråk, Förlorad mark, Livsrum) anspelar på imperialism och den senaste rakt av på nazism. Vad vill du locka fram?
– Territoriellt anspråk är absolut så. Den här önskan att liksom göra en plats till sin egen har en inneboende aggressivitet. Män som vill bli en del av Japan vill också ligga med japanska tjejer. Och jag tror att det i alla integrationsprocesser finns mindre oskyldiga element än att bara vilja vara en i gänget, som man kanske inte är medveten om heller. Livsrum används i strikt postnazistisk innebörd, men jag vill att den konnotationen ska vara där för att den går i ett med boken.
Michel Houellebecq har i sina tidiga verk skrivit om Schopenhauer och menar att litteraturen är det enda som håller en från självutplåning. Vad tänker du själv att din litteratur ska göra?
– Jag har stundtals varit ett stort fan av Schopenhauer även om jag så att säga mött hans tankar vid källan, i buddhismen. Jag vet inte om jag har en genomtänkt filosofi men jag tycker om att skruva till saker och få syn på något annat. Jag vill att folk ska ha kul när de läser, skratta medan de dras ner i mörkret.
