Från Little Dragon till soloalbum – Yukimi har blivit kär på nytt

Det är sista dagen på Way Out West och solen ligger över Slottsskogen. VIP-området svärmar med folk och musiken tar sig in genom de stängda fönstren inne på pressområdet. Rummet inne på Villa Belparc är inrett lite som en salong i ett kostymdrama från 1800-talet. Jag känner mig malplacerad i en av sammetsfåtöljerna iklädd mina cargoshorts, kaffe i pappersmugg och datorn i högsta hugg. 

Yukimi Nagano, mer känd som bara Yukimi, har sedan 21 år tillbaka varit sångerska i det elektroniska indiepopbandet Little Dragon. Bandet har sedan mitten av 90-talet varit ett av Sveriges största internationella namn och gjort samarbeten med stora akter som Gorillaz. Nu, efter många år av skapande i bandkonstellation, har Yukimi släppt musik under sitt eget namn. Dörren till rummet öppnas och Yukimi kliver in iklädd en kjol och en topp som hon berättar att en bekant till henne har gjort. 

Nu var det några månader sedan, men du släppte ju nyligen ditt första soloalbum For you – hur känns det att plattan är släppt?

–  Bra! Det finns någon slags lättnadskänsla när man gått och jobbat på något länge, och byggt upp känslan av hur det kommer vara att släppa sin egen soloskiva, i och med att det är så nytt. Så det var nog en stor lättnad skulle jag säga, en väldigt skön känsla. Man känner sig lite tyngdlös. 

Yukimi sitter på den guldiga soffan. Det finns ett lugn i rummet, trots att basen från musiken utanför dånar. Hon berättar att albumet har fått ett väldigt fint mottagande av lyssnarna, men att processen varit mycket svårare än vad hon hade tänkt sig. 

– Mycket skiljer sig från att vara i ett band som rullat på i flera år. Jag har fått väldigt fin respons men jag har samtidigt mötts av många nya utmaningar. 

Vad drev dig till att börja göra musik under ditt eget namn?

– Det var nog framförallt en slags vilja att följa sin egen tråd och magkänsla hela vägen ut. Det är omöjligt att göra det i bandet i och med att vi har tagit gemensamma beslut om allt. Vilket har varit jättebra för mig i många år men sen kom det en punkt där man kände liksom, nämen ska vi göra det här nu igen? Vi har blivit så bra på att samarbeta men jag var sugen på att få utforska och bestämma själv. Så det låg i tiden, det låg i luften att göra det faktiskt. 

Ja, när man kommit till den punkten att man landat i ett sätt att skriva musik tillsammans kanske det är svårt att ta sig ur det – har det känts lättare att utforska på egen hand? 

– Ja, jo, men det tycker jag faktiskt. Sen så finns det såklart nya utmaningar. När man är ett band delar man på allting i låtskapandet och inkluderar varandra i processen med mycket hänsyn, så det blir ju någonting som aldrig hade kunnat vara om det inte gjordes av oss fyra. Vilket är väldigt fint. Men när man gör det själv så märker man ju att saker som jag förlitat mig på att killarna kan göra, som att skriva och spela in, måste jag nu hitta och betala folk för att göra. Jag har känt så “åh gud varför har jag inte lärt mig musikprogram?”, så jag bara kan spela in mig själv. Det är ett utforskande jag tänker att jag också ska ta tag i lite nu vilket känns väldigt bra. 

”Jag har nog inte varit redo för det någon annan gång i mitt liv. Men nu har det känts väldigt rätt att kunna blotta mig själv på ett annat sätt.”

Känner du att låtarna berör andra och mer personliga teman nu när du är den enda rösten bakom dem? 

– Ja, absolut. De blir mycket mer personliga. Jag behöver inte ta hänsyn till någon annan och jag kan vara ganska ocensurerad. Jag har nog inte varit redo för det någon annan gång i mitt liv. Men nu har det känts väldigt rätt att kunna blotta mig själv på ett annat sätt. 

Albumet For You består av 13 spår och fortsätter att odla och expandera Yukimis tidigare genreöverskridande sound. Låtarna leds av en både mjuk och stark känsla och närmar sig teman som bland annat familj, kärlek och hopp. De väver samman personliga berättelser och drömlika reflektioner, och rör sig sömlöst mellan det intima och det universella på ett sätt som bjuder in lyssnaren. 

När jag frågar om det fanns andra aspekter hon var nervös över inför att släppa ett eget album svarar hon lättsamt: 

– En sak jag tycker är skön är att jag faktiskt med tiden har lärt mig att inte lägga ner så mycket energi på vad folk ska tycka. Så länge jag är nöjd själv. Jag mår rätt bra av att inte gå och tänka för mycket och sen så får ju musiken leva sitt eget liv. Göra sin grej, man blessar den ju och även om man har höga förhoppningar får man helt enkelt se vart det landar. Man hoppas på det bästa. 

Det förhållningssättet till ens eget skapande känns som det bästa, att det blir mer lustfyllt om låter det obehindrat komma inifrån?

– Jag tror att musik som jag själv gillar, som resonerar med mig, nog skrivs från en personlig plats. Inte för att den skapas med tanken att nu ska vi få en hit med den här låtskrivaren och den här producenten, och att man till slut har sex personer som försöker snickra ihop något som massan ska gilla. 

Du berättar ju i låten Prelude For You att albumet både är riktat inåt och utåt. Att du:et är både du och jag. Känner du att musiken är ett sätt för dig att kommunicera med dig själv eller med andra? 

– Oj, vilken bra fråga. Främst mig själv egentligen. För att det är ju där jag är och rotar i mina egna känslor, idéer och fantasier. Men sen så blir det ju ett sätt att kommunicera med andra också. Man är ju inte så olika varandra egentligen när man väl är där och letar i sina rädslor och de olika känslorna som man har. Jag har inte tänkt på det direkt, men jag skriver nog för mig själv – men sen älskar jag när man framför musiken och det blir ett samspel. 

Jag tänker tillbaka på spelningen som tog plats på Höjden i Slottsskogen i fredags då Yukimi uppträdde med sitt band. Solen kom fram efter en ordentlig skur och kullen framför scenen fylldes med folk. Där i folkhavet kände man verkligen det samspelet, det där speciella som händer med musiken mellan artist och publik när den spelas live. Den kristalliseras på något vis och där och då blir det som att man kan hålla i tonerna och göra dem till sina egna. 

Tycker du att det är annorlunda att spela på festivaler jämfört med vanliga konserter? 

– 100 procent annorlunda, absolut. Det är ett helt annat mindset, en annan slags nervositet och mer press på att sätta upp allt snabbt. Att kolla att man har ljud i allt, man får inte de där två timmarna som man annars brukar ha för att rigga upp allting. På en sån här stor festival som Way out West så är det en annan uppladdning också, sen också en slags urladdning. Sen är det väldigt kul att få känna att nu ska jag visa dem! Så ja, det är en helt annan känsla med festivaler men jag gillar nog både och – det är två olika modes.

Senare på fredagen klev Yukimi på Azalea scenen med den brittiska rapparen Little Simz för att framföra deras låt Enough från Simz senaste skiva Lotus. Hon berättar att deras samarbete började när de möttes på en turné. 

– Ja, vi har ju stött på varandra lite här och var, först var det väl genom Gorillaz då, men jag minns inte var det var någonstans. Jo, San Francisco tror jag det var, vi spelade och då var hon där och gästade. Sen sågs vi på lite olika festivaler och har haft kontakt efter det. Vi har alltid tänkt göra något men sen blev det ju lite såhär att man skickar filer fram och tillbaka. Det hade ju varit jättekul att göra något mer i person, det hoppas jag blir av snart. 

Har du någon plats där du skapar som bäst?

– Ja, det är min studio bort från min familj där jag kan vara tyst i ett rum. Den ligger här i centrala Göteborg, där kan jag bara skriva och vara för mig själv.

Du har ju varit ute och turnerat mycket i år både i USA och i Tokyo – hur var den första turnén med din egen musik? 

– Så kul, ett minne för livet. Jag känner mig så nykär i turnerande och musik på något sätt. Jag tror att i slutet kände vi nog alla att det fanns en känsla med Little Dragon, att vi var trötta på varandra lite grann. Som med en familj där man behöver att någon energi ändras, men inga stora konflikter eller någonting. Så jag kände mig riktigt nykär i musik faktiskt. 

Har du något favoritminne?

– Så många. Men vi hade en ledig dag mitt ute i ingenstans, och då hade jag envisats om att vi skulle ha en sån här liten kokplatta med oss. Och de andra sa väl att “nej när ska du laga mat med den, det kommer ju osa i hela bussen”. Men då kokade vi fiskgryta med kokosmjölk och långkok. Hela dagen, du vet, höll på och liksom gjorde någon lammgryta som fick koka i flera timmar. Och sen satt vi där ute allihopa och käkade tillsammans. Ett väldigt fint minne faktiskt. 

Från ödemarken i USA tillbaka till salongen i Slottsskogen så frågar jag Yukimi om hennes tankar kring årets festival: 

– Alltså, jag tyckte ju Simz var helt sjukt bra. Hon är så het på något sätt, så himla cool. Jag kollade lite Khruangbin, det var ju mysigt. Ja, det var väl det jag såg faktiskt. 

Som att av de största, om inte det största musikeventet i Sverige, känner du att det är något som saknas? 

– Ja, jag kan gilla typ Glastonbury och brittiska festivaler där man ser att till exempel barn får komma in. Jag tycker att man kan inkludera fler åldrar, det tror jag hade varit mysigt. Att det inte bara blir massa trängsel utan att det också kan vara lite trevligt att sitta. Man vill ju att alla ska få uppleva musik, och jag har själv minnen från när jag var liten och fick gå och se grejer vilket blev stort för mig. 

Klockan börjar närma sig 18.00 och kaffet i pappersmuggen framför mig har svalnat.  Innan jag släpper iväg Yukimi till hennes nästa intervju ställer jag en sista fråga. 

Vad känner du är nästa steg för dig som soloartist? 

– Nästa steg är att jag har skrivit en EP. Jag vet inte exakt när, men den kommer ganska snart. Så jag är taggad.