Från feber till Anne Carson
Danmarks stora litteraturfestival är igång. I andra delen av sin festivalblogg börjar Vilma Wirenhed dagen förkyld och febrig, men återhämtar sig med hjälp av Sophie Calle, Anne Carson och en portugisisk bebis.
13.00
Dag två. Tåget till Louisiana från Köpenhamn är fullt, folk står tätt i gångarna och jag har vaknat förkyld. Eller iallafall i avsevärt försvagat skick. Min bädd i sovsalen påminner lite väl mycket om en kista.
13.30
På plats på festivalen igen. Kön till Katie Kitamuras intervju ringlar sig lång över gräsmattan. Lina Wolff ska prata på parkscenen 14.00, och bortsett från att det känns lite hemma med en svensk känner jag mig också lite febrig och vill helst av allt bara sitta med havsbrisen i ansiktet en stund.
Idag verkar alla svenskar ha anlänt. Det som igår var ett enda högt danskt läte har idag ersatts av svenska röster från alla håll. Det känns tryggt och lite olustigt. Ännu mer olustigt känns det att anteckna på mobilen utan ens en liten språkbarriär mellan de sneglande grannarna och mina anteckningar.
Mitt presspass – bortsett från att vara uppfriskande analogt med mitt namn och uppdragsgivare skrivet i svart tusch på en bit papper – är på den här festivalen helt värdelöst. Jag kommer in på området, men inte mer än så, och får köa precis som alla andra.
Liken vi begravde har kommit ut på danska i dagarna och moderatorn tillika poeten Asta Olivia Nordenhof läser ett parti ut boken. Trots att danskan fortfarande utgör ett hinder är det oändligt skönt att lyssna på Wolff och slippa fokusera så att huvudet sprängs.
Wolff säger att i Skåne måste man berätta med humor och schvung. En seriös berättare kan man kanske ha i Norrland. Hon känns avslappnad, glömmer ofta Nordenhofs frågor och får applåder från publiken för det. Det pratas mycket och länge om Victoria Benedictsson och Wolff berättar att hon inte kunde skriva om sin hemort förrän hon hade lämnat den tillräckligt länge. ”Utanförskap är guld för skrivandet”. Hon avslutar med att hon är lättad över att hon förstått vad Nordenhof sagt. Relate.
15.00
Det gäller att planera noggrant på den här festivalen. Det är förhållandevis få intervjuer och samtal per dag, och ofta överlappar de. Eftersom jag misstänker att man bör ställa sig i kö minst en och en halv timme innan Anne Carson börjar är det få samtal som går att pussla in mellan Wolff och Carson. Egentligen är det bara ett, och trots att jag först ställer mig i kö till det ångrar jag mig snabbt och går upp mot museet istället. En av mina absoluta favoritkonstnärer, Sophie Calle, har till min stora förvåning och glädje en utställning just nu, och sedan jag upptäckte detta har jag sett fram emot den minst lika mycket som festivalen.
16.00
Jag älskar Sophie Calle.
När jag kommer ut från museet igen känner jag mig som en ny människa. Feberkänslan har börjat släppa. En och en halv timme innan biljetterna till Anne Carson går att hämta ut har folk börjat bilda en sittande kö, så jag sätter mig också. Eftersom jag fortfarande inte har något sittunderlag och är för snål för att köpa ett i giftshopen hämtar jag ett extra festivalprogram och sätter mig på det.
16.30
En timme kvar till biljettsläpp och gräsmattan börjar bli riktigt full. Jag hänger lite med en portugisisk bebis. Vi kollar i programmet och gör high fives.
16.50
Min bebiskompis vill ha antingen min öl eller min bok och försöker ge mig ett plastlock i utbyte. Sen leker vi tittut.
17.29
En minut kvar. Alla reser sig samtidigt. Jag får en biljett och följer strömmen genom caféet och mot konsertsalen. Köar till toaletterna, köar in i cafeet och köar sen in i konsertsalen. Mannen framför mig spottar på väggen.
18.00
Under Carsons performance är det mörkt i rummet, och ett rött ljus ligger över henne, skådespelaren Ben Whishaw och en kör bestående av fyra personer. Det känns ohyfsat att skriva på mobilen i mörkret eftersom det syns så väl, så jag bestämmer mig för att bara lyssna. Carson läser prologen, sen sjunger kören. Whishaw ligger på marken och läser ur boken, viftar med handen i luften. Rummet verkar ligger i anslutning till köket och tallrikarnas skramlande stör en aning.
18.30
Carson stänger boken, en äldre man kommer in från sidan. Detta är lite av en workshop, säger de. Det där var ett sätt att göra det på. Nu ska vi få se ett annat. De byter platser. Whitshaw läser ”Have we had this conversation before?”. Publiken skrattar.
18.40
Slut. Den äldre mannen kommer in på scen igen. Han berättar att de börjat repa detta för två dagar sedan, att kören ringdes in utan förvarning. Det ska bli en lång föreställning 2028, säger han. Sex timmar. Han pratar så tyst att han knappt hörs.
Frågor efterfrågas men ingen ställer några, ingen vågar. Ett barn frågar till slut varför de har gjort som de gjort, men det vet de inte. Anne Carson gillar inte fotografi.
Den äldre mannen säger att vi ska göra något tillsammans. Jag får starka alla-i-denna-sal-gemensamt-sjunger-we-shall-overcome-vibbar. Han säger något om Yoko Ono. Vi ska skrika allihop. I tio sekunder ska vi skrika så högt vi kan, för lycka och hopp. Anne räknar ned från tre.
19.00
Kön till Siri Hustvedt är redan lång så jag sätter mig på avsatsen uppe i backen. Tanya Tagaq ska ha ett throat-singing-performance. Jag ska inte sticka under stol med att jag inte är särskilt bevandrad i throat-singing-världen. Jag har stött på klipp då och då, men aldrig i mitt liv har jag skådat något som liknar det Tanya Tagaq framför på parkscenen. He-re-GUD!
Publiken verkar ha svårt att veta när – eller om – de ska skratta. Häftigt blir det när hon faller in i en rytm. Mindre häftigt är de gälla fniss och bebisaktiga stön som bryter av rytmen. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men inte var det detta. När hon sexigt säger “eat you thoughts” börjar jag se mig omkring, när hon sörplar i micken vill jag krypa ur skinnet och hon väser “peel off your skin like every hamburger you eat” är det spiken i kistan tyvärr. Jag behöver en öl. När jag går mot tältet har jag skanderandet av ”fuck Trump, fuck war” i ryggen.
20.00
Hustvedt verkar, efter Anne Carson, vara en av de största publikfavoriterna. Hon är verkligen en berättare, charmig och medryckande. Hon berättar om hur hon skrev brev efter att ha blivit lämnad av sin man Paul Auster i ett försök att få honom tillbaka, och hur hon skrev sin senaste memoar för att försöka göra det än en gång. Hustvedt säger: “om man har förmågan att älska och lever länge nog kommer man att sörja”. De äldre kvinnorna runt mig hummar. Jag blir rörd.
Himlen och vattnet flyter ihop och samtalets kuliss går från pastellblå till en allt mörkare lila. Hustvedt pratar nästan helt utan hjälp från intervjuarens frågor, och jag ser paren runt om mig hålla varandra lite lite hårdare. Mot slutet blir hon skakig på rösten, och när hon rundar av är det ett perfekt slut på dag två av Louisiana Literature.
