Förutsägbart och övertydligt när berättelsen om Guinness blir tv-serie
Ett nytt kostymdrama klunkas som en mörk stout genom världen just nu. I Sverige ligger den tvåa bland de mest sedda serierna på Netflix. Jag talar såklart om House of Guinness, en till stor del fiktiv berättelse om Guinnessbryggeriet och familjen som ger dess namn under sena 1860-talets Irland. Men trots en känd ensemble och en till synes stor budget frågar jag mig om jag inte slösar min tid.
Den som älskar Peaky Blinders kommer automatiskt att känna igen sig i House of Guinness. Visst skiljer sig staden och tiden den utspelar sig i, men tonen är sig lik. Och det är kanske inte så konstigt när båda serierna delar samma skapare och manusförfattare: Steven Knight.
Stämningen är dimmig, våldsam och tonsatt till moderna låtar som Starburster av Fontaines D.C. (en banger) och Get Your Brits Out av Kneecap. Kostymerna är överdrivna; irländska patrioter och republikaner klär sig alltid i något grönt, Guinnessbarnen klär sig alltid i något svart (en populär färg i för sig, men det är tydligt att den symboliserar dem i kontrast till ”de gröna”). På så sätt är House of Guinness till och med en pastisch på Peaky Blinders. När Peaky Blinders härjade genom kulturen fick den genomslag. Det var nytt, det var modigt. House of Guinness är däremot förutsägbar i sina val – och övertydlig.
Här menar jag övertydlig och förutsägbar som distinkta ordval. Dels är de första avsnitten väldigt övertydliga. I stället för att låta tittaren ta in information via dialog, via det implicita, är det klargjort från början att det här är ett bråk mellan fyra syskon om deras fars arv, samt en kamp mellan dem som står den brittiska kronan nära och brittiska nationalister som vill frigöra Irland från Storbritannien. Vid någon scen hänvisar en karaktär till irländsk mytologi när hen refererar till bröderna, och istället för att låta det marinera, låta tittare själv relatera eller söka sig fram till informationen, får vi betydelsen av den sagan förklarad för oss.
Senare under säsongen fasas övertydligheten ut, handlingen får fler trådar, och det krävs ändå lite mer av tittaren – men inte tillräckligt för att man ska stoppa sig från att gå på toa, skrolla lite på telefonen, och hämta snacks – utan att pausa. Handlingen är klyschig och därav lika förutsägbar som att natten följer dagen.
”Tillhör serien Guinness marknadsföringsstrategi? Vill de skapa drama kring ett varumärke som redan ser rekordförsäljningar bland ungdomar som fått för sig att ’split the G’ via TikTok?”
Men varför har det blivit så? Är det för att karaktärerna som berättelsen baseras på hade ovanligt förutsägbara liv? Det visar sig tvärtom att det drama jag är tvungen att se klart för att recensera inte ens försöker vara trogen till någon sann historia. Barnen fanns. Guinness blev ett världsfenomen. Men nära och komplexa relationer mellan Fenians (irländska nationalister) och de regimtrogna Guinnessbarnen har inget stöd i historien. Tvärtom verkar Guinness ha varit extremt regimtroget till kronan i London ända fram till åtminstone 1980-talet.
Tillhör serien Guinness marknadsföringsstrategi? Vill de skapa drama kring ett varumärke som redan ser rekordförsäljningar bland ungdomar som fått för sig att ”split the G” via TikTok? Varför väljer Knight att skapa en serie om ett riktigt varumärke och riktiga karaktärer, och avvika från verkligheten så pass? Jag hade hellre antingen sett ett historiskt drama som håller sig närmare sanningar, eller en helt fiktiv berättelse. Den fiktionaliserade historien fyller mig med en känsla av att varumärket Guinness finansierat en serie för att mytologisera sin historia.
Alla sina tillkortakommanden till trots är ensemblen ändå imponerande. Anthony Boyle (Tolkien), Louis Partridge (Enola Holmes), Michael McElhatton (Game of Thrones), James Norton (War & Peace) och Jack Gleeson (Game of Thrones). Namnen på relativt kända manliga skådespelare är lång. Hela gänget gör en otrolig insats även med ett långtråkigt manus. Danielle Galligan i rollen som Lady Olivia Hedges gör en särskilt stark roll som Arthur Guinness (Anthony Boyle) fru.
Första säsongen avslutas som just det – en första säsong. Karaktärerna utvecklas, men handlingen har långt kvar att gå. Och klyschigt nog avfyras ett skott mot (inga spoilers) en av karaktärerna. Träffar den? Träffar den inte? Produktionen utgår ifrån att jag som tittare vill fortsätta, men helt ärligt bryr jag mig om inte hur det går. Jag lär mig inget om historien och som fiktion är den knappt roande. Det finns bättre saker i livet att lägga åtta timmar på.
