Efter en lång tid som rappare och nyckelfigur i svensk hiphop förtjänar Ivory att titulera sig som baba. Han har också rätt i att hävda att han hämtat trapsoundet till Sverige med sitt första album Molnfällan, en genre som senare kommit att bli synonymt med honom, och som han etablerat genom sin gedigna arbetsmoral – flera album och ännu fler singlar i Ivorys diskografi talar sitt egna språk. Med detta som bakgrund kommer albumet BABA IVO ut, som är betydligt mognare än sina föregångare, och där Ivory blottar sina djupaste trauman och känslor över beats. Även om berättelserna är hjärtskärande och barsen är fire, så är helheten av albumet något föråldrad: i en tid där trapen inte längre är lika aktuell.
Öppningsspåret Intro är en av de bästa låtarna Ivory skrivit, och den sätter en för hög ribba för resten av skivan. Här påminner Ivorys rappande om hur en ung Meek Mill slaktat albumet Dreams and Nightmares introspår. Men hi hat-tripletterna och kickarna i 160-något BPM kastar en tillbaka till en enklare tid. Till en tid då detta ljud fortfarande var hett, och en tid som tyvärr gått förbi. Man brukar prata om att rappare fall off förr eller senare – jämför kvaliteten på album från vilken rappare som helst över tid, och du kommer att märka att de oftare blir slappare och mindre kreativa ju längre in i karriären de kommer. Detta sker särskilt om en rappare är förknippad med en viss stil – precis som Ivory är förknippad med trapen.
Även när han ger sig på ett mer samtida sound som drillen som på Ingen Kärlek, eller rap housen som på Daddy Issues, så låter Ivory ganska tafatt. På Ingen Kärlek är både han och gästen Aki för cleana och välartikulerade, åtminstone i jämförelse med andra, renodlade drillare som Dizzy eller G1ocatore. I samma veva är sången på Daddy Issues oinspirerad och safe, och varken Ivory eller Simon Superti lyckas med att göra låten något märkvärdig. Samma kritik tycks gälla för resten av BABA IVO.
BABA IVOs oförmåga att utmärka sig bland Ivos breda diskografi, och bland de andra släppen som tävlar om speltid på svenskarnas Spotifylistor, är albumets största svaghet. För visst är Ivory en fantastisk rappare, och visst tar han sig genom svåra ämnen på ett nyanserat sätt – lyssna på Min Skugga eller ovannämnda Ingen Kärlek för exempel på detta – men ett album ska vara mer än insikter som kommer till en efter en lång musikalisk karriär och ett långt liv. Svensk rap behöver mer innovation, vi behöver fler artister som vågar pusha gränserna för vad som anses vara acceptabelt. Detta är precis var BABA IVO brister – Ivory är för bekväm för sitt artisteris eget bästa. I samma anda led Dani Ms album AMO av liknande symptom för två år sedan.
I en tid där rappen håller på att bli mindre av en konstform och mer av en produkt behövs det mer än återbrukade idéer och säkra kort för att skaka om scenen, och BABA IVO lever inte upp till det behovet. Det må ha varit renande för Ivory att få ut de tunga berättelserna från hans liv på ett album, men det är svårt att verkligen sätta sig in i konsten som han skapar när den ter sig likt det mesta andra i rapväg. Var är spänningspunkterna? Var finns utmaningen för lyssnaren? Har Ivory spelat ut sin roll, och är benämningen av sig själv som baba ett sätt att visa acceptans för faktumet? Barsen på BABA IVO är förmodligen bättre än allt annat rapparen skrivit någonsin, men det behövs mer än rappande för att skapa ett minnesvärt verk.
