Förlusten blir vacker i fullträffen Pappan

Föreställ dig att du öppnar skafferiet, men där hänger dina kläder. Du vänder dig om, och soffan har förvandlats till ett matbord. Sovrummet är borta, och i vardagsrummet står främlingar du aldrig sett förut. För Anders Beckmans dementa karaktär André i Pappan är det här inte en mardröm, det är hans verklighet. Pjäsen är ett psykologiskt och hjärtskärande drama, både obehaglig och djupt mänsklig.

Den åldrande pappan André förlorar gradvis greppet om verkligheten. När föremål försvinner och tiden rinner iväg blir frågan om det är världen eller minnet som sviker. Samtidigt kämpar dottern Anne med att ta hand om sin pappa. Pjäsen skildrar demensens förvirring och sorgen i att se en närstående sakta försvinna.

I en samtid där individualismen dominerar blir Pappan en kraftfull påminnelse om vad det innebär att verkligen ta hand om någon annan. Skildringen av demens och försöken att ta hand om pappan blir smärtsamt och vackert. Pappan och dottern Annes (Karin Lithman) relation präglas av påfrestningar från demensen, en relation som bär hela pjäsen, där Anne inte vill något mer än att hennes pappa ska ha det bra. När pappans tillstånd stadigt försämras gör deras relation detsamma. Hennes frustration blandas med sorg, särskilt när sjukdomen även börjar påverka relationen till hennes man Pierre (Johannes Wanselow). 

Det som gör det vackert är hur äkta allt känns då kärleken finns kvar, även när minnet inte gör det. De små ögonblicken av närhet, tonfall från skådespelarna, pappans hopplöshet och desperata försök att få grepp om verkligheten, blir till glimtar av hopp mitt i förvirringen. Både manuset och skådespelet är enkelt, men hjärtskärande, de lyckas fånga något väldigt mänskligt utan att någonsin vara tillgjorda. 

Pjäsen växlar mellan två perspektiv, ett där vi får uppleva demensen utifrån pappans håll och ett där vi får uppleva demensen från Annes och Pierres håll. Båda spelar sina roller med finess och samspelet mellan perspektiven är övertygande. I pappans perspektiv förstår man också hans frustration då Anne plötsligt dyker upp från fel håll. Scener upprepas men med möblerna flyttade, och höga ljud ekar utan att man vet varifrån de kommer. Allt samspelar och skapar samma frustration och ilska i åskådaren som pappan känner. Genom Anne och Pierres perspektiv blir det lika rörigt. Scener återkommer, men ser annorlunda ut, rummen förändras och gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. Det blir svårt att veta vad som är pappans inbillningar och vad som faktiskt sker. 

Allt i Pappan är rörigt. Kronologin, scenerna, och scenrummet. Men det är också det som gör den så bra. Förvirringen blir en del av upplevelsen, och plötsligt känner man själv hur det är att tappa greppet om verkligheten.

Det är samtidigt svårt att inte dra paralleller med Florian Zellers pjäs och film The Father med Anthony Hopkins i huvudrollen som Pappan är baserad på. Jämförelsen finns nära till hands, men snarare än att kännas som en kopia gör Malmö Stadsteater något helt annat med materialet. Där filmen är intim och inåtvänd är iscensättningen mer direkt och närvarande. Förvirringen, smärtan, upprepningarna och de starka ljuden som kommer med demensen blir ännu mer påtagliga när de sker framför en. Det som imponerar är hur regissören Sara Cronberg lyckas förvandla en redan stark grund till något eget och nytänkande utan att förlora det känslomässiga djupet. Relationen mellan Anne och Pierre, som påminner om Simin och Naders äktenskap i A Separation, fylld av samma påfrestningar, frustrationer och maktlöshet, blir här ännu mer påtaglig och får större tyngd. Det är just i de mänskliga sprickorna mellan karaktärerna som Pappan verkligen träffar som hårdast.

Jag lämnar Intiman i Malmö frustrerad, sorgsen, men också imponerad över hur rätt det kan slå ibland. Det är en fullträff på alla plan. Jag är imponerad över hur skådespelet, regin och scenografin samspelar för att gestalta relationer och sjukdom så komplext och känslosamt utan att någonsin kännas överdrivet eller ytligt. Det här är teater när den verkligen lyckas. Det är en upplevelse, en konstform som förflyttar oss in i pjäsen snarare än att bara låta oss förstå, en vision om hur det mänskliga kan falla sönder, men fortfarande vara vackert. Det är ärligt, gripande och genuint utan att bli högtravande. Precis som teater ska kännas.