Författarsamtal och litcoin på Stockholms litteraturmässa
En solig dag i Stockholm, ett fullspäckat program och en ny litterär valuta. Isabel Dahlgren rör sig mellan författarsamtal, bokbord och existentiella diskussioner på Stockholms litteraturmässa.
Stockholm är soligt och jag ska tillbringa hela eftermiddagen på litteraturmässan i Kulturhuset.
Vid biljettkontrollen utanför Foajé 3 berättar mässvärdarna om “litcoin”, en litterär pappersvaluta giltig för köp vid bokutställningen. Observera! Detta är nytt för i år! Först trodde jag papperslappen var ett klistermärke – var på vippen att fråga om jag kunde få ett. Synd att litcoin inte ingår i ungdomsbiljetten.
Fullspäckat program. Känner mig som ett barn i en godisbutik: för mycket att höra, för lite tid. Tur att jag i alla fall inte har litcoin, så jag slipper distraheras av bokutställningen.
Anländer i tid till samtalet “Vissa bilder tar lång tid att framkalla” med konstnären Matias Faldbakken och författaren Mara Lee. Hade behövt lite uppvärmning inför denna rivstart. Och synd att just detta kommer först — det är ett bra samtal, men få är här (arla morgonstund, 11:30).
Redan lite omtumlad vid min andra programpunkt, samtalet ”Sexistentiella villkor” i hörsalen med författarna Elin Cullhed och Wencke Mühleisen. Sex är ett bra dragplåster: många fler besöker samtalet om sexistentiella villkor än paneldiskussionen ”Det perifera Norden – gemenskapen och det koloniala arvet” arrangerad av 20TAL i Foajé 3. Jag börjar lyssna på utläggningen om samernas kulturpolitiska situation, men sexlusten tar över.
Samtalet mellan Cullhed och Mühleisen centrerar kring Cullheds nya bok, Eurydikes natt, och blir svårtillgängligt för den som inte har läst den. Kaxigt, tänker jag. Bra reklam för boken, i alla fall.
Sen kommer Lydia Sandgren och Kjell Westö. Ett måste: Sandgren kan inte bara skriva, utan också tala. Hon är ju psykolog, dvs. skolad i konsten att föra författarsamtal. Älskar hennes breda göteborgska. Och Westö är en bra samtalspartner.
Samtalet präglas av självironi. Två amatörmusiker diskuterar musik. En från Göteborg (årets göteborgare 2025, till och med) och en från Helsingfors sitter vid Plattan och säger man är dömd till sin stad.
Deras ord är drabbande. Jag lämnade Stockholm, min uppväxtstad, i princip så fort det gick. När jag flyttade till Zürich sommaren 2024 hade jag inte minsta tanke på att återvända. Dömd till sin stad, visst. Jag blickar ut från fönstret och ser glasobelisken på Sergels torg.
Efteråt tänker jag tyst: såhär borde författarsamtal vara. Den bästa typen av författarsamtal är inte lärda diskussioner om hur motiv X eller Y kommer till uttryck i ett verk, utan avslappnade diskussioner som levandegör författaren. Det levandegör deras verk.
Kanske att mässarrangörerna lägger höjdpunkten på mitten av dagen, då flest besökare är där. Klockan är nu 13:30.
Jag kilar vidare från hörsalen till Kulturbiblioteket för att höra Aris Fioretos och Saskia Vogel prata Birgitta Trotzig. Aris säger de bara känt varandra i trekvart, men samtalet flyter på ändå. Trotzig är väl en sådan författare som banar väg för förtroliga samtal mellan främlingar. Det råder en intim stämning bland oss trotzigister.
Vogel har precis översatt Dykungens Dotter, och de pratar om svårigheten i att översätta Trotzigs språk. Jag tackar Gud för att jag kan svenska så jag inte behöver läsa i översättning och grunna över om det var Birgitta eller översättarens tankstreck.
Därefter glider jag runt mellan borden på bokutställningen — där jag trånar efter böcker jag nu måste betala själv, istället för med litcoin — och andra författarsamtal. Är för disträ. Men det kanske beror på att de första timmarna av dagen gett mig nog att tänka på. Att gå på fler samtal bara för sakens skull känns nästan ovärdigt panelisterna. Kapitulerar kring 16 och går hem i solskenet.
