För en göteborgare som uppskattar ny musik borde Viva Sounds vara en no brainer
Göteborgs alldeles egna showcase- och klubbfestival äger rum mitt i december och heter Viva Sounds. Här ges arrangörer, band, bokare och alla andra som på något sätt jobbar med musik en möjlighet att mötas, men framför allt spelas det musik, hålls föredrag och skapas en plattform där nya intressanta akter kan få glänsa.
Det är fredag, och inte minst fredagsstämning, på Andra Långgatan under Viva Sounds första dag. Som på beställning har hämningarna hos människor släppt och vardagen lagts åt sidan. Nu finns det bara en sak som gäller och det är att hålla helg. Men till skillnad från vilken helg som helst pågår en hel uppsjö av spelningar inne på de dammiga sunkpubbarna.
Att förlägga en festival i området Andra Långgatan upp till Majorna är ett genidrag. Festivalstämningen finns redan där – det behövs ingen större ansträngning för att frammana rätt känsla. Norska singer-songwritern Krissy Mary kör ett soloset inne på Holy Moly och värmer både kalla kroppar och frusna hjärtan. Inne på den anrika Andra Långgatans Skivhandel smuttas det Fritz Cola, bläddras i festivalprogram (all cred för att man fortfarande kör med de gamla hederliga pappersvarianterna) samtidigt som det pedaltunga Trollhättanbandet Puppy Eyes visar hur drömpop-plogen skall dras. Trots att det är ett rätt så märkligt spelställe, som på många sätt påminner om när man spelar på de första nivåerna i Guitar Hero (samt att vinylskivor inte skapar den bästa akustiken) är stämningen ändå på topp och bandet levererar som de ska.
På den klassiska metalbaren The Abyss är stämningen betydligt mycket mer brötig. Det knuffas, beställs öl och lyssnas på hårdrock. Ett gäng EPA-raggare har slutit upp bland jeansvästarna för att spela tuffa och fråga bartendern vad det starkaste de serverar är. Besviket suckar de när de får veta att det är Goldschlager 58, och inte absinth. En annan komplimenterar min öl och säger att jag har bra smak. Jag dricker Pripps Blå.
Finska hårdrocksbandet Rokets river igång till den förfriskade publiken inne på Abyss. De har stora egon, hög volym på förstärkarna och tajta (och då menar jag jättetajta) jeans. Det känns lika retro som modernt. Som att man inte fått se konceptet en miljon gånger tidigare fast man har gjort precis det. Kanske det ideala, klassiska hårdrocksbandet. Vi hinner bara se tio minuter av den 30 minuter långa konserten, då vi är tvungna att smita bort till andra sidan “festivalområdet” för Nederländska Cloudsurfers som fått uppdraget att öppna festivalens största scen, belägen i Musikens Hus.
Navet i det band vi får bevittna är bandets hela TVÅ överenergiska trummisar, som mestadels synkroniserat och stundtals varierat spelar sig igenom bandets korta set. Resterande tre medlemmar slänger igång alla fuzz-pedaler de har med sig och ös på beställning levereras. Deras musik och deras otroliga engagemang, inte minst från de två trumslagarna som några minuter in sliter av sig tröjorna och bestämmer sig för att gå all in, gör det på nåt sätt möjligt att surfa i Gbg-kylan samtidigt som surfrocken blir både snuskig och snabb. Festivalen har knappt börjat, men det här ska bannemej bli väldigt svårt att toppa.
Vi är ju trots allt i Göteborg och det är ju trots allt Makthaverskan som headlinar dag två, så det är läge att värma upp. Boy With Apple har under tiden börjat spela nere i Hängmattans café. Det är lågmält, väldigt emo och lite sådär charmigt osäkert när de fyra medlemmarna och deras mobiltelefon, som får agera trummaskin, myser igång. Deras drömmiga sovrumsindie får hela salen att kännas som att vi är just i ett sovrum.
Som en tydlig kontrast till det vi redan bevittnat river Hot Breath igång på övervåningen. Här finns det verkligen noll ambitioner att återuppfinna hjulet. Det är klassisk arbetarklasshårdrock utan några jäkla konstigheter. Medan Musikens Hus fylls på rejält inför kvällens eftertraktade headliner The Dahmers och den förväntansfulla publiken växer och växer, tar vi en avstickare och kollar några minuter på malmöbandet 7ebra, samtidigt som vi konstaterar att vi kommer få träningsvärk av allt spring i trappan mellan Hängmattan och Musikens Hus (det fick vi inte).
Malmöduon 7ebra spelar lågmäld och avskalad indie och sjunger stämmor. Med bara gitarr, orgel och sång är det verkligen väldigt avskalat, men mysfaktorn är även här väldigt hög och låtarna håller även de en riktigt hög nivå.
Kultförklarade The Dahmers har under sina år lyckats få sig en omfattande följarskara, varav många med bandets tröjor i olika motiv, och har tagit sig långt från de sunkiga källarlokaler som till en början fick njuta av bandets skräckrock. Ackompanjerade av en Las Vegas-skylt med bandnamnet klart lysande springer de in på scen i skelettkostymer och corpse paint, och driver igång ett skräckrocksimperium utan dess like. Av allt att döma älskar de sitt jobb och de är en mycket stabil liveakt. Det är tajt men ändå punkigt med spontana gitarrsolon och feedback som rundar mellan låtarna. Trots sin stora slot som fredagens headliner känns det heller inte som att de lämnat källarlokalen. Det blir med andra ord en jäkla fest nere i katakomberna.
The Dahmers levererar en stabil avslutning på en bra kväll. Det är att svårt att se att någon lämnats missnöjd – alla fick vad de ville. Nu är det bara nattamat, kanske en sista öl eller sömn som gäller för festivalpubliken. Det är ju trots allt en dag imorgon också.
En av huvudpelarna i showcasefestivaler är konferenserna, där människor som vet vad de pratar om pratar om musikens olika utmaningar och företeelser. Det är kanske inte allt för ovanligt att man som festivalbesökare istället använder denna tid för att vara bakis och tycka synd om sig själv. Sådana är inte vi. Kaffe, två alvedon och en återställare senare är vi nere på stan igen.
Från morgon till sen eftermiddag pågår olika konferenser runt om på Andra Långgatan. “Hur ska livebranschen komma tillbaka efter pandemin?”, “Hur ska vi kunna göra branschen mer miljövänlig?” och “Är radio fortfarande en grej?” är exempel på teman som betas av med en panel av kunnigt folk.
På Holy Molys scen diskuteras hur vi ska tackla klimatkrisen i musikbranschen. Sen drar det obligatoriska minglet igång. Visst det är det nästan bara branschfolk på plats, men branschfolk är ganska roliga. Att gå på dessa konferenser är faktiskt både lärorikt och intressant. Har du dock ingen insyn i hur musikbranschen fungerar finns risken att samtalen känns långt borta. Samtidigt är detta är ju trots allt en festival som till stor del riktar sig mot just musikbranschen.
En och en tiondels konferens senare känner vi oss nöjda. Vi har viktigare saker för oss. Vi ska lyssna på musik.
Först ut för dagen är Walesiska singer-songwritern Ailsa Tully som tagit plats på Guitar Hero-scenen inne på Andra Långgatans Skivhandel. De flesta på plats har nog ingen aning om att en konsert är planerad men trots detta lyckas Ailsa Tully fullständigt fånga alla med sin musik. Så pass att det är helt knäpptyst under och mellan låtarna. Hennes unika sätt att spela på sin bas i kombination med den progressiva folkmusiken är både stillsamt och utmanande, nyfiket och samtidigt helt nytt.
Under festivalen kan man läsa att en så kallad rullande konsert ska äga rum, där den nederländska artisten Eliën (uttalas: Alien. Coolt va?) ska uppträda. Vi förväntar oss en pop up-konsert som flyttar runt under festivalen. Åh så fel vi har.
När vi närmar oss den mytomspunna blå skåpbilen skuttar Eliën fram till oss. “Vill ni på spelning?”. Det självklara svaret kommer efter en millisekund. “Klart vi ska”. Därefter blir vi inslängda i skåpbilen. Bagageluckan stängs och låses.
Vad som sedan sker kan vara en helt ny nivå av intim konsert. Med en publik på bastanta fyra personer samt två musiker rullar konserten igång. Inuti skåpbilen har man pyntat med ljusslingor, lyktor och allt annat som är mysigt. Eliën och hennes kollega agerar lekledare i hörnan och spelar musik på sina små, små instrument medan de skapar en helt absurd, men också helt fantastiskt underbar stämning.
Efter festivalens mest unika spelning går vi vidare till stadens yngsta livescen: Skeppet i gamla sjömanskyrkan. Dansk-tyska syntpopartisten Greta fyller denna massiva sal helt solo och har inget problem att göra scenen till sin egen. Hennes storslagna elektroniska musik lockar även till sig panelhönorna längst bak i salen och spelningen är lika häftig som den är medryckande. Det hela avslutas med allsång och ett keytar-solo. Starkt.
Flängandet fortsätter och vi beger oss återigen till Musikens Hus. Stockholmsbaserade Girl Scout har i nuläget bara två låtar ute på plattformarna men får ändå öppna festivalens största scen dag två. Bandet drar med publiken rakt in i en gammal high school-film med sin bästa version av fjortispunk. Hångellåtarna byts av med jag-är-tonåring-och-förbannad-punkdängor. Det piggar minst sagt upp och det är verkligen svårt att inte bli glad av detta. Bandets enda hit Do You Remember Sally More? får klackarna att gå i taket och under tonartshöjningen verkar klackarna nästan gå igenom det. Ingen är utan ett leende på läpparna när bandet går av.
Men detta lyckliga och hormonstinna skoldisco ska inte vara länge till. Festivalens nästa band Bad Nerves är inte här för att gulla, de är här för att skapa kaos.
Som de brittiska rockstjärnor de är glider de upp på scen i svarta jeans, upprullade tröjärmar och solglasögon. De räknar in, fort som satan, och därefter sker något som enklast kan liknas vid att en bagger 288 med jetmotor kör över hela stället. En av medlemmarna i Cloudsurfers som vi tjötade med tidigare beskrev det på ett perfekt sätt: “Tänk dig att du har en Ramones-skiva men du spelar den på fel inställning så att det går för snabbt”. Så lät det.
Bad Nerves minst sagt punkiga och ultraröjiga indiepop får hela stället att bryta ut i en total anarki som aldrig tycks sluta. Folk flyger till höger och vänster samtidigt som bandet ökar och ökar i tempo. Deras melodier är så pass medryckande att de direkt sätter sig och levereras med en sådan energi att det rent ut sagt inte är fysiskt möjligt att stå still. Avslutet, med en cover på Ramones-bangern Cretin Hop, lämnar Musikens hus som ett fullständigt slagfält. När konserten är över gör verkligen allt ont. Magiskt.
Åh vad det skulle vara gött att sätta sig ner nu till något mysband. Det kan vi dock glömma. Göteborgs egna Spøgelse har tagit med sig sin west coast hardcore till Hängmattan och gjort detta lilla mysiga café inte alls så mysigt längre – däremot mycker mer livligt. Även här går det undan. Spøgelses hardcorepunk är på något sätt väldigt lätt för alla att tycka om och de skapar en helt underbar oreda nere i caféet. Öl och mikrofonstativ flyger åt helvete och bandet spelar ibland stora delar av låtarna i publiken. Det enda som fattas är ett “What the fuck is up Hängmattan?!” för att allt ska vara perfekt.
Att Makthaverskan är lördagens headliner känns på något sätt helt självklart. Det finns få band som betytt så mycket för Göteborgs indiescen som just Makthaverskan. Och faktumet att de fortfarande är aktiva, och fortfarande minst lika omtyckta, gör det helt orimligt att de inte skulle spela. Det faktum att de, hur bra de än må vara, är otroligt stela på scen är nästan också bara charmigt.
Låtarna framförs jäkligt snyggt. Lite sådär halvotajt men på ett bra sätt. Publiken går igång låt efter låt och sjunger med som om det vore det sista de gjorde. Om det så är gamla hitten Antabus eller den nyare This Time så får de med sig publiken. Bandet säger själva att de faktiskt njuter av kvällens spelning, vilket de inte brukar göra, och man kan faktiskt se dem le lite mellan låtarna.
Den mörbultade, taggade och berusade publiken är något gles men det märks att de som är där har en otrolig stund. Endorfinnivåerna är hög hos människorna som tar sig ut från Musikens Hus och rör sig mot stan för att kröka bort faktumet att de bor i Sveriges dystraste stad. Men vad det finns bra musik ändå.
Viva Sounds har lyckats skapa en showcasefestival i storleken mindre som är otroligt trevlig för sina besökare. Branschmänniska eller inte. Mängden nya och spännande indieakter är både stor och varierande och den lokala förankringen förtjänar en stor eloge. En av tankarna bakom festivalen är att lägga flera av de mindre spelningarna så att de blir öppna för alla utan biljett. Det tillför något fint till stämningen – att alla får möjlighet att ta del av musiken. Överlag bjuds det på en väldigt bra helg, alltid med någonting att hitta på. Om det så är att röja järnet, lyssna på konferenser med en öl i handen eller sitta inträngd i en skåpbil. För en göteborgare som på någon nivå uppskattar ny musik borde det faktiskt vara en no brainer.
