För döden oss närmare varandra?
Göteborgs poesifestival har döden som tema i år. Nora Fortes besöker smygöppningen på Östra kyrkogården och funderar på hur döden förenar människor.
Vi möts vid huvudentrén och det ser ut som att alla är lika gladlynta. Sommaren håller ett hårt och svettigt grepp om september och det är fortfarande halva priset på glass på Pressbyrån. Man är snygg och D-vitaminberikad. Stämningen skär sig mot gravstenarna. I år har Göteborgs poesifestival tema döden. Den smygöppnar den 7 september med en uppläsning på Östra kyrkogården.
Sorlet och småpratet fortsätter när vi rör oss in mot kyrkogården. Diktuppläsningarna sker på olika platser på kyrkogården och vi går från den ena till den andra. Under promenaderna mellan poeterna sluter vi oss närmare varandra. Det finns en fördomsfrihet i läsningarna. Kanske en ödmjukhet inför allt döden kan orsaka.
Det handlar om att invänta en närståendes död, modigt och tålmodigt. Att leva i en värld som fortfarande pågår. Ett uteblivet förlåt som tagits med ner i graven. Platsen man har i släktträdet och oron för de som kommer efter. Rädsla inför likmaskar. Ramona Hezaveh, Hanna Eriksson, Nino Mick, Nora Boudabous, Hanna Monola, Sami Aidi och Saana Kotila visar alla upp det som ligger i dödens natur. Poeterna har skrivit om varandra. Hanna Monolas försiktiga röst säger:
“Döden dö sa han till mig Knäppte med fingrarna och försvann Jag visste inte vem av oss det var som dött”
Poeternas familjer står i publiken och vet precis vad det handlar om. Men de vet samtidigt inte mer än någon annan. I Dagens Nyheter skriver religionsvetaren David Thurfjell om döden. Han berättar om människor som gått bort i hans närhet och hur deras bortgång påverkat personerna omkring dem. Thurfjell beskriver döden som en möjlighet, något som ger oss chansen att komma närmare varandra.
Döden kanske är det enda som alltid kommer att förena en familj. Det enda man trots åldersskillnader, tonårsrevolter och öppna sår har gemensamt. I kontrast till döden blir livet tydligare, och människorna som fyller det viktigare. Man vill ta vara på folk omkring sig.
Men döden förenar fler än bara blodsbundna. När vi sätter oss för att fika efter uppläsningarna återvänder vi i en 180 graders sväng till fnittriga samtal i solen, gräset och glassens anda. Men det är lite annorlunda nu. Vi börjar förstå att vi lever? Och att det finns andra människor som också gör det?
När vi sitter och skrattar i kyrkogården nämner någon pulkakontroversen på Skogskyrkogården i Stockholm. Barnens glädjetjut när de använde kyrkogården som pulkabacke blev ett störningsmoment för de som kommit dit för att tända ljus och sörja. Det passade inte att använda en kyrkogård hur som helst.
”Vi behöver få känna att människor inte är läskiga, och att vi alla bävar inför samma sak – det slutgiltiga”
Vi är primitiva barbarer och vi vet inte hur man respekterar allmänna utrymmen. Vi vet inte, för de finns knappt. Nästan var fjärde person över sexton år i Sverige lever i ofrivillig ensamhet. I februari nästa år ska Folkhälsomyndigheten föreslå en nationell strategi för att bekämpa problemet. Det enda vi vet än så länge är att vi blir glada av att vara ute, och det får oss att gläfsa och vifta på svansarna. Allt är bättre än inomhus. Vanligtvis beter vi oss som att vi inte måste sitta på en gräsmatta och fnissa två till tre timmar om dagen, men det måste vi faktiskt. Inte nödvändigtvis mitt på en kyrkogård, men det är ett steg i rätt riktning.
Att Göteborgs poesifestival valde att ha döden som tema kan närmast ses som en välgörande samhällsinsats. Vi behöver få känna att människor inte är läskiga, och att vi alla bävar inför samma sak – det slutgiltiga. En sak Folkhälsomyndigheten kanske kan rekommendera är att tänka mer på döden.
Göteborgs poesifestival pågår 25–26 oktober på kulturhuset Oceanen.
