Flora Wiström: “Det är ganska kul att låta sina karaktärer klä av sig”

Författaren, bloggerskan och influencern Flora Wiström är nu aktuell med sin tredje bok Här ruvar havet – en roman om den vuxna relationen mellan förälder och barn som utspelar sig i Bohusläns skärgård. I ett samtal med Daria Spitza berättar hon om skrivprocessen, bloggen som skrivarskola och hur man förhåller sig till att de man känner läser ens verk.

---

Flora Wiström är ett bekant ansikte för den som är 20 nånting och som tonåring hängt med i bloggsvängen – sedan 2007 har Flora nämligen bloggat om alltifrån litteratur och mode till vardagsbetraktelser och resor. En livsstilsblogg, innan begreppet ännu var i bruk. Sin första bok Stanna gav hon ut 2016, när hon bara var 21 år gammal. Drygt tre år senare släppte hon Hålla Andan, och nu, hösten 2023, har Här ruvar havet precis nått bokaffärer runtom i landet. 

Hur känns det att ha gett ut inte bara sin första, eller andra, utan tredje bok?

– När folk säger det till mig och gör mig uppmärksam på det, då känner jag bara “va, har jag skrivit tre böcker?”, men jag upplever att varje skrivprocess har varit så olika, säger Flora med ett skratt. 

– När jag skrev min första bok, Stanna, så var det första gången jag skrev något längre. Jag var så ung, bara 18. Det finns något underbart i att göra något för första gången, för att man är orädd på ett sätt som man nog aldrig blir igen. 

Flora funderar en stund och utvecklar: 

– Jag upplever att det på ett sätt bara blir svårare och svårare att skriva. Ju mer jag läser, desto mer inser jag hur många olika sätt det finns att göra romaner på.

”Det finns något underbart i att göra något för första gången, för att man är orädd på ett sätt som man nog aldrig blir igen”

Samtidigt berättar Flora att hon känner en större trygghet i att ta sig an längre projekt, och att det känns skönt att ge ut Här ruvar havet på ett förlag som bara ger ut vuxenböcker. 

– Folk känner till mig som en ungdomsförfattare, och det är ju verkligen en gråzon vad som är en ungdomsbok, en ung vuxen-bok och en vuxenbok, men på ett sätt känns det som att jag skriver i en ny genre. Om man gör något för första gången, vilket det ändå blir när jag skriver min första vuxenbok, finns det inte så mycket att jämföra med.

Att skriva och ge ut böcker är något Flora vill fortsätta göra hela livet, och det målet är också något som hjälper henne i skrivprocessen.

– Det här är en tanke jag har i huvudet för att skydda mig själv, att jag lär mig hela tiden. Och för att lära mig så måste jag skriva saker, våga publicera det och utsätta mig själv för den risken som det ändå finns i att bli recenserad. Jag är jätteglad och stolt över den här boken, men jag är också medveten om att den är ett steg på vägen.

Här ruvar havet utspelar sig under några sommardagar i den Bohuslänska skärgården, då huvudkaraktären Ida följer med sin pappa till hans nya stuga. Dagarna på ön flätas samman med tillbakablickar till barndomen, Idas uppbrott med sin pojkvän och minnena av pappa Tommys relation med Irene – styvmodern som kom in i Idas liv när hon var knappt tio år gammal. Relationen beskrivs i boken som omvälvande, Irene är kall och varm om vartannat; ena stunden en öppen, parfymerad famn, och andra avståndstagande, uppläxande. Medan föräldrarna uppslukas av relationen dras barnen – Ida, hennes storasyster Linnea, och så Laura, deras nya styvsyster – med i den nya familjekonstellationen.

– När jag började skriva Här ruvar havet såg jag framför mig den här styvmodern, jag såg henne tända ljuslykta efter ljuslykta med väldigt långa tändstickor. Hon rasslade lite, var väldigt vacker och doftade gott. Och hon kunde flytta brännmaneter med händerna. Jag var väldigt nyfiken på henne. Sen såg jag framför mig den här Bohuslänska miljön, och så började jag luska kring det och försatte den här kvinnan i den här miljön, började fundera på relationen som ett vuxet barn har till sin förälder. 

Floras skrivprocess börjar ofta på det sättet: några små grundläggande idéer, scener eller miljöer dyker upp, tar fäste och väcker nyfikenhet och vilja att utforska texten. Därefter går hon vidare till att skriva helt fritt och ostrukturerat i ett år eller två, tills hon börjar sortera och strukturera texten enligt dramaturgins alla regler. 

– Det här snurriga sättet, det är så jag alltid gjort. Skrivit som en mosaik kan man säga, med massa olika scener som jag sen fogar samman och binder ihop. 

”En stor del av glädjen är att jag överraskar mig själv hela tiden. Jag hamnar plötsligt någonstans som jag aldrig hade kunnat tänka ut på förhand”

En mosaik kan också ge upphov till oväntade slutresultat, där de enskilda plattorna kan forma många mönster beroende på hur de pusslas ihop. Att ha utrymme för att överraska sig själv under skrivprocessens gång är något Flora tycker om.

– Jag tror att om man vet för mycket från början så blir det som att göra en läxa. Jag vet att det är många författare som jobbar så, och om man till exempel är deckarförfattare blir det väldigt viktigt att lägga nycklarna på rätt ställen och skapa en struktur från början. Men i mitt fall tycker jag att en stor del av glädjen är att jag överraskar mig själv hela tiden. Jag hamnar plötsligt någonstans som jag aldrig hade kunnat tänka ut på förhand. 

Något som fångade Flora med just den här berättelsen var den Bohuslänska skärgårdsmiljön, och chansen att i skrivandet få färdas till platsen där hon spenderat alla sina somrar.

– När jag började använda den platsen så var det väldigt lustfyllt att försätta berättelsen där, för att den är så sinnlig.

– Det är också en plats som är på samma gång rofylld som väldigt hotfull, det är farliga undervattensströmmar och stora vågor, hala klippor och havstulpaner och brännmaneter. Det finns ett hot i den där väldigt vackra sommarmiljön. Det tyckte jag passade bra som fond till den här berättelsen, för så kan ju familjen också vara: det tryggaste och det mest hotfulla, på samma gång. 

I min egen läsning av Här ruvar havet upplever jag stundtals att gränserna mellan miljö och relationer suddas ut, flyter ihop. Där finns barndomen, värmen och det obarmhärtigt selektiva minnet. Där finns människorna som står kvar, tillsammans och samtidigt alltid så ensamma, utelämnade till att hantera sina egna minnesfragment. Och där finns havet, stormarna och vindarna, en karg och hård miljö som stundtals omfamnar, stundtals stöter iväg karaktärerna. I boken finns också en återkommande liknelse: Alcatraz-fängelset, som är beläget på en ö utanför San Francisco.

– För åtta år sedan tillbringade jag en vinter i San Francisco. Jag åkte ut till Alcatraz-ön ett par gånger, och blev helt fixerad vid den platsen. Jag tyckte att det fanns nåt så otroligt spännande med att man valde att sätta ett fängelse så nära den övriga stan. Internerna var hela tiden i anslutning till livet utanför, men de var fast på ön. När de hade rast, och vinden låg på i rätt riktning, kunde de höra skratten och musiken från San Francisco.

– Jag började tänka på Alcatraz när jag skrev om ön i Här ruvar havet, förstås för att det är barn som befinner sig på en ö, och ett barn är ju på ett sätt en fånge i sin familj för att man är så beroende av sina föräldrar. Ida upplever sig själv som en fånge i den här nya tillvaron, och pappan är ju på ett sätt också en fånge, på samma sätt som Irene också är fången i relationen. 

I boken återges också en historia om ett rymningsförsök som några av fångarna på Alcatraz tar sig an. 

– De intagna fick höra att det var världens mest rymningssäkra fängelse. Om de rymde skulle de drunkna eller frysa ihjäl i det kalla vattnet. Men faktum är att det var tack vare vattnet som de faktiskt kunde ta sig därifrån. 

Saltet i havsvattnet fick rören på anstalten att spricka och vattenskadorna gjorde väggarna porösa. Fångarna grävde sig ut med hjälp av skedar, och gav sig iväg på en flotte gjord av regnjackor. 

– Att de överhuvudtaget kunde gräva sig ut genom väggen var tack vare havet, det som de fick höra skulle göra att de aldrig kunde ta sig därifrån. Man vet ju inte vad som hände med dem, men jag vill tro att de överlevde. 

Havet omfamnar beskrivningarna och stämningarna i boken, och vattnet spelar också en stor roll i Floras tidigare bok Hålla andan. När jag frågar Flora om det är något med havet, med vattnet, som gör att hon ständigt dras till det, skrattar hon till.

– Jag har funderat på det också, men jag har inte kommit fram till vad det är med vatten som gör att jag gång på gång skriver om det. Även nu när jag skriver nya grejer så märker jag att det ofta är nattbad mitt i allt, eller någon som befinner sig under ytan. Jag får sätta mig i psykoanalys kanske… 

Flora skrattar och lägger till:

– När jag själv badar tänker jag nästan alltid på att vatten är ett helt sjukt material – att man kan bada i det och vara i det, men att så mycket är okänt. Kanske försöker jag, med hjälp av vattnet, undersöka det som ligger under ytan, det som är okänt, men jag vet inte. Sen tror jag också att det är ganska kul att låta sina karaktärer klä av sig och låta dem stå nakna inför varandra.

”Det är ganska kul att låta sina karaktärer klä av sig och låta dem stå nakna inför varandra”

Nakenheten leder oss in på bokens erotiska scener – de är inte många, men hettar upp den bohuslänska kustens vindar. Flora berättar att hon alltid tyckt att det är ganska kul att skriva om sex:

–  Det är så mycket maktdynamik som man kan få fram i de scenerna, och jag tycker också att det är roligt att skriva om det förbjudna generellt. Det är väldigt kul att tvinga in sig själv i sånt som är obekvämt i skrivandet. Det föder väldigt många idéer. Jag tycker ärligt talat att det är ganska få sexscener i den här boken! Men när jag skickade manuset till min egen pappa för genomläsning tog jag bort de sidorna, och så skrev jag bara “här kommer det en sexscen”. Det är för konstigt att skicka, haha. Min svärmor hörde av sig igår och sa att hon tyckte om boken, och då fick jag också en rysning när jag kom på att hon läst sexscenerna.

Flora funderar och lägger till:

– Man blir nog en dålig författare om man skriver för sin närmsta krets. Om jag skulle förhålla mig till hur mina brorsor ska känna när de ska läsa min bok till exempel, då hade det inte blivit en lika bra berättelse tror jag.

I Här ruvar havet utforskas det vuxna barnets relation till sina föräldrar, och hur uppväxten präglar en vidare genom livet. Kan man slita sig fri, och vad gör man av sina minnen när man växt upp? Flora berättar att en av de frågorna hon försökte närma sig i boken var huruvida man kan vara jämlik sina föräldrar – och om det ens är eftersträvansvärt.

–  Jag har nog i mitt liv tänkt att jag vill vara jämlik mina föräldrar, men när jag väl hamnar i en situation där jag ska trösta min mamma eller pappa, så kan jag instinktivt känna mig så otroligt kvävd. Och det där tampas ju verkligen Ida med också – hon vet att om Tommy vill så kan han öppna kranen och bara ösa ur sig sina känslor, men hon vet inte om hon klarar av att höra det. 

”Det är en så tydlig del av att bli vuxen tycker jag, att hela tiden tvingas att påminnas om att ingenting är svartvitt eller har ett enkelt svar”

En öppning av kranen kan i sin tur påverka maktrelationen mellan barnet och föräldern – och synliggöra de olika perspektiven som man har på relationen.

– Det är en så tydlig del av att bli vuxen tycker jag, att hela tiden tvingas att påminnas om att ingenting är svartvitt eller har ett enkelt svar. Ida är ju väldigt fast i narrativet att hennes pappa har gjort fel, att pappan valde Irene framför Ida, och att Irene också har varit en destruktiv kraft i deras familj. Men om Ida skulle ställa sig frågan “vad har pappa gjort mot Irene?” så är det ett otroligt mycket svårare narrativ att förhålla sig till. Det är mycket lättare att peka på den som man inte behöver träffa på dagligdags. Ida skulle också behöva rikta lampan på sig själv.

Hur ruvar havet är skriven på fragmentariskt vis, med tillbakablickar som vävs samman med nutiden. Sidorna är korta, luftiga nog för att mellanrummen ska tillägga sina egna pauser och viska egna ord i ens öra under läsningens gång. När jag frågar Flora om hur formen växte fram säger hon att det helt enkelt är så hon skriver – att det är där mosaiken gör sig påmind. En scen kan skrivas fritt och sedan knytas samman med berättelsen, och längden kan variera. 

– Jag gillar själv att läsa den typen av böcker, där varje ny sida ger en känsla av en paus. Det påverkar ju rytmen i boken mycket, och jag är förtjust i att sänka tempot. Jag tror också att mitt sätt att skriva kräver det, för jag är ganska fåordig, och då tycker jag att det passar att det också är så att vissa scener är väldigt korta och andra är lite längre. 

Hon utvecklar:

– När jag började skriva min debutbok Stanna, så hade jag läst Gunnar Ardelius. Och då slogs jag av att han skrev sina ungdomsromaner genom att pussla ihop små korta scener, där mycket fick ligga i mellanrummen. Jag minns att jag kände att gud, får man göra så här, då kan jag också skriva något längre. Det kändes så tillåtande och det inspirerade mig mycket. 

”I ett annat liv skulle jag vara en babblig författare som Knausgård, men det är inte det som kommer naturligt”

Flora berättar att hon ofta skriver mycket mer än det som kommer med i sluttexten, och har en tendens att stryka väldigt mycket. Ledorden verkar vara avskalat, nästintill minimalistisk, där formen ger utrymme för läsaren att träda in. Att skriva läsaren på näsan är något Flora försöker undvika.

– Jag försöker att inte rada för många bilder på varandra, utan hitta enkelheten i en bra bild. I ett annat liv skulle jag vara en babblig författare som Knausgård, men det är inte det som kommer naturligt. 

Vad är skrivandet för dig?

– Jag känner mig inte som mig själv när jag inte skriver eller läser. I perioder när jag haft problem med skrivandet, när jag känt att det varit tråkigt eller för svårt, då kan jag känna mig så himla långt ifrån mig själv, på ett sorgligt sätt. Skrivandet har alltid varit ett sätt för mig att följa mina tankar. I ett samtal med andra så avbryter man sig själv, man brasklappar, man håller på. Och om jag bara sitter och tänker rakt upp och ner, då kommer det massa tankar som stör varandra. Men i skrivandet så tvingas jag tänka tanken hela vägen, och det tycker jag är väldigt spännande och skönt, faktiskt. Att tanken materialiseras. 

Utöver att ha en yta för att tänka tanken klart, är skrivandet också det uttrycksmedel som ligger henne närmast och det hon tycker är roligast både privat och i jobbsammanhang. 

– Jag hade ju säkert kunnat bli en mer framgångsrik influencer om jag hängde på Tiktok, men det vill jag inte, för att jag vill skriva. Jag kommer alltid tillbaka till skrivandet.

Hur har bloggen påverkat ditt skrivande?

– Bloggen var min första skrivarskola. Jag har publicerat mig själv nästan varje dag i 16 år. Jag tror, apropå det här med att våga skriva erotiska scener och gå in i det som är svårt i skrivandet, att jag har övat mig på det i bloggen också, för att jag helt enkelt har publicerat en massa texter som ibland är ganska personliga och intima. På bloggen är verkshöjden väldigt varierad också, vilket jag tänker kan vara bra. Att man inte alltid behöver slipa meningarna som diamanter, utan att de också kan få vara skit. Att öva sig i att trycka ur sig text tror jag är viktigt. 

Hur gör du för att orka skriva när det känns jobbigt?

– Jag har övat mig i att inte värdera skrivandet i samma ögonblick som jag håller på med det. Mycket tack vare bloggen där också, att jag ofta publicerar det jag skrivit tio minuter tidigare, och att det inte hela tiden blir bedövat av prestationsångest. Jag gör det så pass ofta att det blir ett görande, snarare än en prestation. 

Och trots att det vissa dagar känns motigt – “som att jag går på ett löpband eller bygger nån konstig mur som jag inte ens är intresserad av “ – berättar Flora att när hon väl kommer in i skrivandet är det ett underbart tillstånd.

– Att skriva är som att vara djupt, djupt inne i en lek, och när mamma ropar att det är mat så vill man verkligen inte avbryta den.