Fleur Pierets verkar insnärjd i ett duktig flicka-syndrom
Måste man vara en skön person för att kunna skriva en bra självbiografi? Jag börjar nästan tro det efter att ha läst den belgiska konstnären Fleur Pierets Julian, översatt av Anna Rosenqvist. Det lesbiska konstnärsparet Fleur Pierets och Julian P. Boom bestämde sig 2017 för att gifta sig i de 22 länder där det då var lagligt. Projektet avslutades aldrig, eftersom Julian gick bort i cancer efter fyra äktenskap. Pierets skriver om sorgen efter sin frus död, om kampen för mänskliga rättigheter och om konstnärskap, allt medan hon ger ett intryck av att vara lite störig.
Fleur Pierets beskriver tryggheten och kärleken i deras relation med en ömhet som lyser igenom. Många trådar tas upp, samma trådar klipps av. Det finns en bestående känsla av att Pierets återberättar sina upplevelser av förpliktelse. Som en skoluppgift eller powerpoint snarare än en bok hon skrivit av egen fri vilja. Det får mig att vilja omfamna henne. Säga att hon inte måste skriva om sitt trauma om hon inte vill.
Hon tar upp uttrycket U-hauling, döpt efter en välkänd amerikansk flyttfirma, som beskriver lesbiskas tendens att ringa flyttfirman på första dejten. Pierets resonerar kring flera möjliga skäl till att lesbiska par i turbofart knyter an till varandra och fördjupar relationen. Det är ett spännande resonemang, men det tar snabbt slut.
Pierets verkar insnärjd i något slags duktig flicka-syndrom, till den grad att det nästan känns uppblåst och självförhärligande. Vissa detaljer förvirrar för att de är så frånkopplade innehållet i resten av boken. Det sticker ut att hon vid så många tillfällen – två tillfällen, men fler än ett känns ändå anmärkningsvärt – betonar att de dricker mandelmjölk. Som ett märkligt skryt om att hon lyckats hitta det allra nyttigaste växtbaserade mjölksubstitutet.
Många stycken känns som led i en plädering för Fleur och Julians varumärke. Varje kapitel inleds med ett citat från en intervju de publicerat i sitt gemensamma nätmagasin Et Alors?, och deras konstnärskarriärers utveckling är onekligen del av bokens dramaturgi. Men det känns märkligt malplacerat i en bok om sorg.
Pierets tar också chansen att lyfta andra queera konstnärer, både levande och döda, och deras relationer med sina älskade. Fast det än en gång känns som att hon slutar precis när hon börjat, fördjupar det förståelsen för Fleur och Julian. Man upptäcker att mycket förenar dem och kärlekshistorierna. Ur queera erfarenheter föds särskilda värderingar, märks det. Att vara modig och följa sitt hjärta är idealet, eftersom det kan vara svårt att vara lycklig, queer och skraj på samma gång. Det får mig att bättre förstå det hyperindividualistiska mandelmjölkssörplande paret. Frågan är om det är en ursäkt för att uttrycka sig såhär:
”’Om så bara en enda människa, på grund av vårt performance, börjar ifrågasätta det faktum att vi bara får gifta oss i tjugotvå länder’, sa hon, ‘då är det meningsfullt.’”
Självklart sa hon så. Alla säger alltid så. Sägningen har bleknat eftersom det har hörts så många gånger. Samtidigt måste man ibland hävda det självklara. Länderna som då var 22 stycken har idag vuxit till 38, men HBTQ+-personers rättigheter är fortfarande långt ifrån en självklarhet i merparten av världen. Fleur Pierets självbiografi är ganska dålig, men jag tycker ändå om att den finns. Om någon ska vara störig och skrytsam föredrar jag att det är en flata.
