Flamman och Timbro förlag har gift sig på Debaser
På Debaser Strand arrangerar Flamman och Timbro förlag en debatt mellan ungdomsförbunden. Rebecka Bjuremalm finner två organisationer som lyckats hitta en sweetspot mellan humor och politik.
Det är som en bröllopsfest. Är du här med bruden eller brudgummen? Det vill säga: är du här med Flamman eller Timbro förlag?
När jag anländer står ett gäng killar i kostym utanför Debaser. De ser vilsna ut. Uttalar Debaser med släpande A. Gissar att det är Timbro förlags gäster som har kommit.
Ikväll ska rött och blått mötas i det stora Slaget om framtiden: en ideologisk debatt mellan riksdagspartiernas ungdomsförbund, arrangerad av Flamman och Timbro förlag. Ambitionen är färre dagsaktuella utspel, fler stora frågor om frihet, trygghet, rättvisa, och vilket samhälle nästa generation vill bygga.
Kvällen inleds med att Flammans pr-tjej Ebba Callenberg och Timbro förlags Anna D Linder ställer några kartläggande publikfrågor. Skrik nu för fler miljardärer. Skrik nu för färre miljardärer. Jag får känslan att det är ganska jämnt mellan bröllopets två sidor. Inte den självklara vänster-tonvikt jag förväntade mig givet att vi befinner oss på Bergsunds strand.
Debatten inleds med segmentet “kärlek”. Kvällens moderatorer Fredrik Kopsch och Leonidas Aretakis bollar över snabba frågor till ungdomsförbunden.
Är Zara Larsson en förebild? Ja, säger Douglas Thor från MUF, eftersom hon är en “framgångsrik affärskvinna”.
Skulle du själv kunna dejta en politisk motståndare? SSU:s Tora Bergström medger att hon är svag för MUFs overshirts. CUF:s Emelie Rossheim har sneglat mot vänsterns skinnjackor och tatueringar.
Men segmentet är inte bara plojigt, utan är också tänkt att handla om strukturella samhällsutmaningar kopplat till minskat barnafödande. Är det ett problem att män och kvinnor står långt ifrån varandra politiskt? Hur ska fler unga kunna bilda par och satsa på dessa förhållanden på sikt?
Denice Westerberg från Ungsvenskarna har en lösning: hon vill öppna fler dansbanor. Där kan unga träffas!
Douglas Thor från MUF är ovanligt tyst i första halvan av debatten. Leonidas Aretakis ställer honom mot väggen sekunder från halvtidspausen. “Douglas, tycker du ingenting om något av det här? Varför säger du inget?” Douglas har tyvärr blodsockerfall och avrundar första halvlek med ”Ni andra har en jätterolig debatt här, kör på”. En Barebells och RBV senare är han som återfödd i andra ronden.
Sedan ställs ja/nej-frågan: Är du beredd att dö för Sverige? CUF kapar frågan fullständigt: ”En anledning att dö för Sverige, är att alla ska dö snart om vi inte gör något åt klimatkrisen.”
Ska klimatdemonstranter tillåtas stoppa trafik då? KDU:s Louise Hammargren pekar på en påstådd dubbelhet i att bilar tvingas stå stilla och släppa ut fortsatta avgaser medan demonstrationerna pågår. Hon poängterar dessutom de störande konsekvenserna av att trafik inte kan ta sig fram, något hon menar redan är ett problem i innerstan: “Har ni nånsin varit på Sveavägen?”. Hon gör dock lite av ett självmål med detta exempel, då hon möts av att SSU:s fäste i publiken jublar.
Andra ämnen som debatteras är vinster i välfärden (“Ska Barbara Bergström få mer pengar?”) samt förkortad arbetstid. “Ska vi börja jobba 30 timmar, det vill säga mer än nu?” frågar Leonidas Aretakis.
Efter varje segment vänder sig moderatorerna till rummet med frågan: “HAR NÅGON ÄNDRAT ÅSIKT?”. Varje gång: total radiotystnad. Föga förvånande, för Slaget om framtiden på Debaser är en kväll för de redan invigda. Alla som är här vet redan vad de tycker. Det är därför de är här. När jag pratar med några av debattörerna efteråt säger de också just att målet med denna debatt inte nödvändigtvis är att skaffa fler väljare; det finns det andra sammanhang som är mer lämpliga för, som debatter på skolor, eller dörrknackning.
Nej, poängen med kvällen är snarare igenkänningshumor och öl med bekanta på en plats med högt i tak. Hela inramningen känns mer som standup på Big Ben än som en partiledardebatt i SVT. Inledningsvis skämtar Fredrik Kopsch och Leonidas Aretakis om att “frågorna om gruvorna kommer senare”. Men frågorna om gruvorna kommer aldrig. Istället får vi höra att Sveriges demografiska kris kanske kan lösas med fler dansbanor, och att Douglas Thor behöver en Barebells för att hålla ihop högern.
Med det sagt saknas inte politisk substans. I segmentet om invandring framgår en grundläggande skiljelinje. Ska vi se invandring som ett sätt lösa våra demografiska problem på, ett medel för ekonomisk vinning? Eller ska vi snarare se det som en fråga om moral och värderingar? Detta är det enda tillfället under kvällen som Ungsvenskarnas Denice Westerberg hittar common ground med Grön Ungdoms Anton Bylin, om än från olika vinklar. Båda menar att beslut om invandring behöver tas baserat på moraliska värderingar.
Bryggan från de två första till den sista av kvällens pelare (rösta, bråka, dansa) hanteras smidigt av Fredrik Kopsch och Leonidas Aretakis. Deras sista fråga till ungdomsförbunden lyder: för eller emot att man ska få knarka? Och vänder sig sedan till publiken: “Hur många har knarkat här ikväll?”
I en valrörelse där oseriösa format av valbevakning har gått överstyr, är det lätt att bli orolig över försök att förena lättillgänglighet, humor, och politik. Men Slaget om framtiden lyckas hitta denna sweet spot. Till nästa gång behövs dock en lokal där det inte är 50 grader varmt. Då hade kanske efterfesten levt längre.
