Fioretos pressar språket till bristningsgränsen
Litteratur om rent elände brukar antingen bli skräck eller en blek kopia av verkligheten. I Yellow har Aris Fioretos lyckats undvika båda, och istället skrivit en brinnande roman om saknad, hemlöshet och behovet av rötter, skriver Isabel Dahlgren.
Det krävs mod att skriva om någon annans trauman. Hur undviker man att reducera andras erfarenheter till plattityder?
I sin åttonde roman Yellow närmar sig Aris Fioretos ett känsligt ämne: flyktingkrisen 2015. Romanen skildrar en afghansk flickas flykt till Tyskland, någon gång på mitten av 2010-talet. Den är inte bara ett pacifistiskt manifest, som den här typen av böcker riskerar att bli, utan Fioretos låter Yellows erfarenheter tala för sig själva.
Yellow är egentligen en serie fragment med rubriker som ”Flatbröd” eller ”Å ena sidan, å andra sidan”, eller ”Baby phone”. Den längsta rubriken lyder “Svar då ett av tre barn som klarat sig frågar det andra och därefter det tredje hur det skall bli möjligt att fortsätta utan det fjärde barnet som inte gjort det”, där det fjärde barnet syftar på systern Zahra.
Vissa fragment är ett stycke, andra är flera sidor. Inre monologer blandas med beskrivningar och dialoger. Det är ungefär som att läsa poesi, gå på teater och ibland – bara ibland – vanlig prosa. Eller snarare prosa som är en medvetandeström.
Fioretos pressar språket till bristningsgränsen. Från romaner som Mary (2015) och Nelly B:s hjärta (2018) vet vi att författaren har språkkänsla, och han använder den effektivt i Yellow för att förmedla det osägbara. ”SMS” avslutas med ”Innan hon korsade gatan textade hon klart. ACHTUNG, BEBE! INGEN CHALLENGE. HÄRMED ÅBEROPAR PÄRLAN PARAGRAF ÅTTA. RING HNNE! [sic] NU!!!”, nästan som ett slags envoi.
Samtidigt finns sällsamma formuleringar om saknad och systerskap, som ”kroppar som saknade andra kroppar värkte av saknad”. Eller tag “lyckan var lika hundraprocentig som på systerns pakethållare”. Det blir inte heller överdrivet – Fioretos vet när det behövs ett par förklarande meningar, eller när han bör driva handlingen framåt.
Episoderna sträcker sig mellan Afghanistan, tidigt 2000-tal, och Tyskland, början på 2020-talet. När Yellow är 11 börjar flykten till Europa. Vi är med på den 80 km långa vandringen över Pakistans slätter, där de letar efter bär och blad att äta. Vi är med på stranden i Behramkale, Turkiet, där det utbryter slagsmål om vilka som ska få flytväst. Vi är med i lastbilen mot Tyskland, där flyktingarna kissar i vattenflaskor i det överfulla flaket.
Yellow borde vara integrerad, kan man tycka. Hon har tak över huvudet, hon har mat för dagen, hon har klarat tyska språktestet. Men det funkar inte så. Romanen belyser alla outtalade förväntningar på nyanlända, och jag förbluffas av Fioretos inlevelseförmåga. Hur ska man kunna leva normalt om man levt under omänskliga förhållanden under så lång tid?
Så, Yellow glider planlöst runt mellan Ninos gym, Deeps lägenhet och Alba Bar, efter att restriktionerna lyfts. För att dryga ut sina knappa inkomster antar hon och Firooz, hennes vän, livsfarliga utmaningar som streamas på Dark web. Vid ett tillfälle måste han till exempel svepa ett glas fotogen.
Som samtidsskildring är romanen pregnant: Yellow kör tjuvkopplade vois, röker camel utan filter och skämtar om Gigi Hadid. Flykten beskrivs med nästan obehaglig detaljrikedom – vi får veta hur Yellow, familjens kassaskåp, om och om igen behövde svälja familjens guldklimpar. Men det görs på ett värdigt sätt – Fioretos beskriver det fula taktfullt.
Det är synd att handlingen inte ges mer plats. Nu fungerar den mest som fond, medan romanens form får en mer framträdande roll. Handlingen – det lilla vi skymtar av den – är ändå spännande. Dessutom hade jag gärna lärt känna Zahra och Firooz bättre; nu är de bara namn.
Det är svårt att göra litteratur av rent elände. Kanske är det därför det skrivs så få böcker om flyktingkrisen 2015 – antingen blir det en skräckroman, eller också en urvattnad kopia av litteraturen om världskrigen. Fioretos undviker båda. Istället är Yellow en bok om saknad, hemlöshet och behovet av rötter. I det avseendet är boken inte helt olik W.G. Sebalds mästerliga Utvandrade, fast mer nutida.
Ja, Yellow ligger skrämmande nära nutiden. Kanske är det därför romanen bitvis känns lite rörig – nuet måste hinna bli historia. Vi, som samhälle, vet fortfarande inte hur man bör berätta andras flyktberättelser. Fioretos roman bidrar med ett viktigt perspektiv.
