Filmskaparduon Lukas Sjögren och Jacob Kressner om drömmarna och utmaningarna: Vi kommer göra film oavsett
Filmskaparna Lukas Sjögren och Jacob Kressner träffades på en arbetsintervju i november 2018. De sökte båda jobb på Filmstaden, och tyckte att det var ett bra brödjobb: de fick se gratis film och vara i en miljö som kretsar kring deras passion. De båda fick jobbet, en vänskap utvecklades och så småningom började de göra filmer tillsammans. Nu är de aktuella med två kortfilmer: Detta förbannade oväsen, som ger en surrealistisk inblick i agorafobi (även känt som torgskräck), att inte få sin röst hörd och att inte bli ihågkommen, och Arbetsmyran, som ger en lynchisk återgivning av utmattning och kampen att återuppväcka sin passion.
Duon vill göra filmer som inspirerar, och de poängterar att det är tufft att följa sin passion, men att man ändå bör ge allt för att göra det. Som unga filmskapare har de stött på många trösklar, inte minst kulturpolitiska och byråkratiska motgångar som många unga filmskapare möter i Sverige. Men genom att starta produktionsbolaget Förbannade myror har de försökt ta saken i egna händer och bevisa, en gång för alla, att svenskar både vill skapa och se film.
Berätta om er och varför ni gör film!
Jacob: Jag är filmregissör, manusförfattare och filmproducent, och jag har gjort film i ungefär sex år. Jag insåg att jag ville göra film när jag var sjutton år och gick i gymnasiet. Då var det mest en naiv dröm. Men när jag försökt tänka långsiktigt så är film det enda jag har kommit på att jag vill hålla på med. Jag är en historieberättare — det har alltid varit självklart och inget jag har ifrågasatt. Fram tills idag har jag gjort tre kortfilmer, precis som Lukas, och tillsammans med honom också startat produktionsbolaget Förbannade myror. Vår förhoppning är att kunna försörja oss på filmskapandet i framtiden.
Lukas: Jag driver produktionsbolag tillsammans med Jacob, och jag är också regissör, manusförfattare och producent. Film är något jag har hållit på med i över tio år. Jag gör film för att jag är och har varit en berättare sen jag var liten. Skrivandet har varit en stor del av det, då jag främst kommer från manushållet. Jag tog en kandidat i manusskrivande för en massa år sen. Därefter flyttade jag till Stockholm för praktik och har fortsatt jobba med film sedan dess. För varje projekt så har vi blivit fler, och nu gör vi film så nära professionell nivå som det går. Det är kul och det känns bra att kunna göra det självständigt!
Ni berättar att film är det ni vill hålla på med, men att det också kändes som en naiv dröm. Det är ju en tuff bransch. Finns det något ljus i tunneln för aspirerande filmskapare? Och hur bevarar ni motivationen?
Jacob: Jag ser definitivt ett ljus i tunneln på flera olika sätt. När det kommer till branschen så kommer vi ju från ingenting, utan kontakter. Men varken jag eller Lukas har som främsta mål att ta oss in i branschen eller bli kända och rika. Vi vill göra film, och vi tror på att människor vill kolla på film. Det finns en publik för konst som är tidlös. Vi vill hitta sätt att göra film med integritet och få bestämma själva hur vi vill jobba, och vilka vi vill jobba med, och på det viset ta större steg och nå ut till fler människor.
Lukas: Precis. Och jag tror nyckeln är att vi håller oss optimistiska. Det finns redan mycket cynicism i den här världen och våra filmer tacklar mycket av det. Allt som är svårt och jobbigt, även i branschen. Men vi är båda optimistiska i visionen av att vi är här, vi skapar, vi har vårt nät, vi gör vår grej. Allt som kommer efter det är en bonus. Att vi blir intervjuade av en tidning är en jättefin bonus och ingenting vi förväntade oss, till exempel. Det är jättekul när det händer. Vi utgår bara från oss där vi är och låter det växa därifrån. Vi hoppas att folk ska tilltalas av det.
Jacob: Jag vill också tillägga att vi inte behöver nån annan för att göra film. Vi känner att vi kan göra film oavsett om vi får stöd från Svenska filminstitutet eller inte. Vi vill inte känna att vi måste få tillåtelse av någon för att göra den film vi vill. Vi kommer att göra det vi vill göra oavsett.
Lukas: Ja. Det är helt enkelt nördarna i oss som älskar film så mycket att vi är beredda på att ge allt vi har, för det vi gör är så pass viktigt för oss. Det finns inget i världen jag älskar mer än film. Även om det bara vore jag och Jacob som skulle kolla på våra filmer så är det tillräckligt.
”[Ruben Östlunds och Erik Hemmendorffs] början var inte helt olik var jag och Jacob befinner oss nu. Det tycker jag är inspirerande.”
I Sverige är vi ju duktiga på att exportera spel och musik, men just med film ligger vi efter. Det är egentligen Ruben Östlunds filmer som har slagit stort på senare tid. Vilka är trösklarna för svenska filmskapare?
Jacob: Det finns ingen självklar väg till framgång och det finns många olika sätt. Men det har redan varit svårt att göra konst den traditionella vägen, och det är svårare nu när det blir mindre pengar som går till kultur i Sverige. Jag tror att det handlar om att bevisa sig själv. Att visa att man verkligen vill göra film. Vi vill försöka vända oss direkt till publiken och försöka nå dem utan att vara beroende av alla stora plattformar och institutioner.
Lukas: Ruben Östlund är ändå inspirerande, då han har lyckats slå igenom och bli framgångsrik, och han gör otroliga filmer. I början var det egentligen bara han och Erik Hemmendorff som för tjugo år sen startade ett bolag tillsammans i Göteborg. Ruben Östlund började med att regissera skidfilmer. Många av hans filmer är inspirerade av Youtube-klipp. Han har ingen filmvetenskaplig bakgrund, utan han och Erik ville bara göra film. Deras tidiga filmer är väldigt minimalistiska och säregna, vilket funkade väldigt bra med de små medel de hade. De har ju vuxit med tiden, men deras början var inte helt olik var jag och Jacob befinner oss nu. Det tycker jag är inspirerande.
Berätta om era aktuella kortfilmer, Arbetsmyran och Detta förbannade oväsen!
Jacob: Arbetsmyran handlar om en arbetare i ett dystopiskt kontor. Han sitter och arbetar, går på rast ibland, och sen fortsätter han att arbeta. Han börjar bli medveten om vad som händer runtomkring honom då det börjar krypa ut myror från hans hud. De här myrorna får honom att se sig omkring, börja betrakta sin plats i världen och vad han vill göra med sitt liv.
Lukas: Detta förbannade oväsen skulle jag beskriva som en drömsk, surrealistisk kortfilm som är löst baserad på mina egna mardrömmar. Den handlar om en åttioårig man som väldigt plötsligt börjar upptäcka att han befinner sig i en enorm festsal, full med människor, och vi ser hur han navigerar i folkhavet och dess konstanta oväsende. Han försöker få kontakt med sin familj i den här salen, men lyckas inte nå någon alls då han inte blir hörd i hela denna distraherade, nonchalanta och självupptagna värld. Det är en bild av samtiden i ett väldigt surrealistisk rum.
Av det jag hör så har David Lynch haft ett stort inflytande?
Lukas: Han är en stor inspiration. Och han är saknad.
Jacob: Han är jättesaknad. Det är faktiskt jättehemskt. Han hade en direkt påverkan på sånt som både jag och Lukas har gjort. Det kändes tungt i bröstet när vi hörde om hans bortgång.
Det var samma för många av oss på KULT, men jag är glad över att det finns såna som ni två som för hans arv vidare. Vad är det som gör er två så kompatibla med varandra?
Lukas: Vi har båda ett stort filmintresse. Vi lärde känna varandra genom att jobba på Filmstaden tillsammans. Vi började prata och umgås mer och vi utvecklade en vänskap. Därefter var vi involverade i varandras filmer — jag var inspelningsledare på hans film och han var det på min. Det har nu utvecklats till att vi har ett produktionsbolag tillsammans, och vi är helt inseparable!
Jacob: Ja, precis! Vi har träffats och sakta byggt upp en relation. Vi har likadana uppfattningar om vad vi vill göra, hur vi vill göra det och vi har tillsammans byggt upp ett litet community med människor som vi umgås med både privat och professionellt. Det känns bra att ha en person som man kan ha en sån stabil grund med. Jag vet hur han tänker. Vi behöver inte vara likadana på alla plan, vi är ju olika på många sätt, men vi delar ambitionerna, drivet, drömmen och värderingarna. Det är som de säger, film är väldigt kollaborativt, och jag hade nog inte kunnat göra det med någon annan än Lukas.
Det tuffa kulturpolitiska läget har inte avskräckt Lukas och Jacob från att följa sin passion att skapa film. Tvärtom: de siktar högre. De har båda skrivit varsitt utkast för en långfilm. Ena filmen har Jacob skrivit och han beskriver den som en kärleksfilm inspirerad av filmer som Oasis och Daddy Longlegs, och den andra har Lukas skrivit, som utspelar sig i elitschackens värld, där en ung tonårspojke långsamt försöker klättra upp i mästerskapen. Den beskrivs av Lukas som “The Social Network möter schack”. Trots kulturpolitiska utmaningar lever ambitionen vidare.
Detta förbannade oväsen och Arbetsmyran visas tillsammans under två premiärtillfällen, den 28 februari och 7 mars, på Filmhuset i Stockholm.
