Våra tips på filmer att kolla på i höst!
Om du frågar filmredaktionen på KULT Magasin tycker vi naturligtvis att film bör ses året om. Det är dock något speciellt med att se film just denna tid på året, höst och film går hand i hand. Går du bet på vad du ska titta på för att den där mysiga höstkänslan ska infinna sig? Vilket tur att filmredaktionen har gått ihop för att råda bot på det!
Sleepy Hollow
Dimma, mörk skog, gamla hus, mord och pumpor är bara några få saker som bidrar till den höstiga känslan som är genomgående i Sleepy Hollow (1999). Halloweenkungen Tim Burton är helt enkelt klippt och skuren för att återberätta myten om ”den huvudlösa ryttaren”.
I slutet av 1700-talet sker ett antal mord i småstaden Sleepy Hollow, några mil utanför New York. Småstadsborna skyller på ett spöke: En svartklädd ryttare utan huvud (Christopher Walken), som rider runt och halshugger den som står i hans väg. Anledningen, tror de, är för att någon halshögg honom i en strid för länge sedan, och ryttaren samlar därför på halshuggna huvuden tills han hittar sitt eget.
När dessa mord blir ett ärende för polisen, skickar de inspektören och skeptikern Ichabod Crane (Johnny Depp) till Sleepy Hollow för att lösa gåtan bakom de sporadiska halshuggningarna. Crane, som tror på vetenskap och logik, får sin världsbild prövad. Inte kan väl spöken finnas på riktigt… Eller? Är den huvudlösa ryttaren bara en ”vanlig”, dödlig människa, med en försmak för det teatrala (och mord), eller är ryttaren verkligen ett spöke? Dessa tankar bollar han med kärleksintresset Katrina Van Tassel (en alldeles för ung Christina Ricci), som, eftersom det filmades under 90-talet, inte har en så mångfacetterad karaktär.
Så kryp ner i soffan, tänd några stearinljus, och gå vilse i allt det mysiga och kusliga som finns i Sleepy Hollow.
Paul Dakwar
Harry Potter
Harry Potter. Där. Nu är det sagt. När september övergår till oktober finns det få saker som gör sig lika påminda som Harry Potter-filmerna. Det kan påpekas att de utspelar sig under alla årstider, men det är något med hösten som är extra magiskt. Vi som har växt upp som Potterheads vill återvända till Hogwarts varje år, och då är det passande att göra det samtidigt som Harry själv.
Hos mig är det Harry Potter-maraton åtminstone en gång per år, oftast i sällskap av någon lika besatt som jag. Helt ärligt brukar det ske kring nyårstid. Men det är inget fel med att köra redan nu om man har möjlighet. Vill man dock vänta och bara se en eller två filmer kommer följande ranking till undsättning (från mest till minst höstaktigt):
~ Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (2004):
En film som toppar generellt. Passar både vinter och höst. Färgerna matchar höstkänslan och får en att hoppas på en vit jul.
~ Harry Potter and the Goblet of Fire (2005):
Stark tvåa.
~ Harry Potter and the Half-Blood Prince (2009):
Mörkare. Mer novemberkänslor.
~ Harry Potter and the Chamber of Secrets (2002):
Fina yllekläder med en bra blandning av ljusa färger och mörkare moment.
~ Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (2001):
Alltid trevlig. Dock lite för ljus för en riktig svensk höstkänsla.
~ Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007):
Känns mer som en tidig-vår film. Det blir aldrig riktigt mysigt.
~ Harry Potter and the Deathly Hallows – Part 1 (2010):
Kontroversiellt att ha den så här långt ner eftersom den utspelar sig så mycket under hösten. Den är dock i min mening bland seriens svagare filmer, och det blir helt fel att se den ur sin ordning.
~ Harry Potter and the Deathly Hallows – Part 2 (2011):
Hela filmen utspelar sig under våren. Definitivt en vårfilm.
G. V. Rindborg
Döda poeters sällskap
På frågan: ”har du tips på någon bra höstfilm?” kommer mitt svar alltid att vara Döda poeters sällskap (Peter Weir, 1989). Musiken, miljöerna, karaktärerna – jag älskar allt, och detta är en film som aldrig misslyckas med att ge mig den perfekta höstkänslan. Filmen utspelar sig på en sträng och konservativ amerikansk privatskola i slutet av 1950-talet. Vi följer ett gäng killar, vars skolupplevelse vänds upp och ner när engelskläraren John Keating (Robin Williams) kommer till skolan. Han är inte strikt och stel som de andra. Istället undervisar han om poesi, kärlek och om att tänka självständigt. Innan ”carpe diem” blev en fantasilös inredningsdetalj på vardagsrumsväggar föreläste Keating på ett trollbindande sätt om vikten av att fånga dagen. Som en användare på Letterboxd har recenserat: “the main thing I love about this film is how it shows the importance of studying art, literature and creative subjects/degrees and how damaging it can be to belittle something that someone loves and it [sic] passionate about. a film that everyone should watch”.
I förlängningen blir konsekvenserna av Keatings frispråkiga undervisning just “damaging”, för när eleverna, med bland andra Neil Perry (Robert Sean Leonard) och Todd Anderson (Ethan Hawke) i spetsen, börjar ta till sig av sin lärares inspirerande ord, mötas i smyg i ”the dead poets society” och utmana det öde som deras strikta föräldrar förutbestämt för dem, får de kraftiga och ödesdigra mothugg från både skolledning och familj. Om du inte redan sett denna varma och sorgliga film som populariserade Walt Whitmans kända ord ”O Captain! My Captain!”, föreslår jag att du slår på Döda poeters sällskap direkt. Har du sett den förr? Gör som jag och se den igen!
Anna Norberg
Betty Blue – 37,2 grader på morgonen
Det ska till en början sägas att alla filmer av Jean-Jacques Beineix, men även samtliga inom Cinéma du look – se Det stora blå av Luc Besson eller De älskande på Pont-Neuf av Leos Carax – förtjänar erkännande och är sevärda. Betty Blue – 37,2 grader på morgonen (1986) utgör dock juvelen i denna filmrörelse, som kan beskrivas som ett franskt svar på 80-talets materialism.
Helt besatt av det visuella tar Beineix med oss till den varma sommaren vid franska rivieran såväl som till hösten i Paris, vilket gör detta sprakande kärleksdrama passande för en vacker sommarafton såväl som en kylig oktoberkväll. Från första stund kretsar handlingen kring den okontrollerbara romansen mellan ungkarlen Zorg och den passionerade Betty, som förälskar sig i varandra på en sömnig semesterresort vid medelhavskusten. De blir besatta av varandra, deras kärlek vet inga gränser och tillsammans kastar de sig ut i Frankrike i ett adrenalinfyllt sökande efter idealism, sanning och svar på det existentiella. Det kollage av händelser, impulsiva utspel, äventyr och osannolika situationer som utspelar sig därefter kan liknas lika mycket vid en fyrverkerishow som ett klassiskt konstverk tittaren inte kan få nog av.
Till förföriska toner av elgitarr och piano utgör de båda huvudkaraktärerna med deras nyckfulla samspel filmens motor. Betty, gestaltad av Béatrice Dalle, lyser av mystik, kraft och livslust samt med en skönhet som i en parfymreklam. Zorg, spelad av Jean-Hugues Anglade, speglar sökaren som hopplöst kämpar med sina författarambitioner.
Lockelsen av livet, av sol, restauranger, av att bli kär, resa, av att våga, av att säga allt det som du vill säga är för stor att motstå. Ta dig an Betty Blue – 37,2 grader på morgonen om du vill känna dig levande.
Edward Langert
Happy Together och Fleabag
Nu är det verkligen höst, och jag har precis flyttat till Stockholm där jag har hittat en nyfunnen kärlek till att uppleva film på bioduken. För några veckor sen såg jag Wong Kar-wais kärleksdrama Happy Together (1997) med ett givande försnack mellan två författare som delade en entusiasm för filmen, vilket gav även mig nya perspektiv på den trots att jag sett den minst fem gånger innan.
Happy Together följer det stormiga förhållandet mellan Ho Po-Wing (Leslie Cheung) och Lai Yiu-Fai (Tony Leung Chiu-wai) som reser från Hongkong till Argentina för att få en nystart. Saker och ting blir inte som planerat: de gör slut och har inga pengar för att ta sig hem. Yui-Fai börjar jobba i Buenos Aires för att spara ihop för hemresan, medan Po-Wing strular omkring med olika män vid sidan av deras på-och-av förhållande. I centrum är deras enorma kärlek för varandra, men också de barriärer mellan dem som hindrar dem från att fungera tillsammans. Berättelsen vittnar även om det utanförskap huvudkaraktärerna får uppleva i egenskap av att vara östasiatiska homosexuella män. I sin artikel menar den amerikanske litteraturvetaren Ryan Keer att filmen således blir representativ för postkolonial homofobisk marginalisering och destruktiv manlighet, vilket han kopplar till den alienation som Hongkongs befolkning fick efter att territoriet gavs tillbaka till Kina år 1997. Filmen, likt Wong Kar-wais magnus opus In the Mood for Love (2000), är både visuellt och narrativt drömsk och färgsprakande med en genomgripande rödfärg som sköljer över huvudkaraktärernas brustna hjärtan. Finns det något som känns mer höstigt än det?
Jag fortsatte mitt tema på brustna hjärtan och gick därefter och såg Phoebe Waller-Bridges brillianta monolog Fleabag (2019) på bioduken, vilken gick i repris från National Live Teater. Trots att den bjuder in till mycket skratt med sin typiskt torra brittiska humor, finns där även ett allvar som ställer hennes upplevelser som kvinna i centrum. Waller-Bridge framhäver huvudkaraktärens lustfylldhet i, i synnerhet, den moderna Londons dejtingscen, men också hennes ilska, sexuella frustration och känsla av att aldrig riktigt räcka till. För att förstå varför jag placerar den under kategorin brustna hjärtan kanske man måste se serieadaptionen av monologen, mer specifikt säsong två som gjorde sig påmind i biomörkret. Andrew Scott, behöver jag säga något mer?
Om några veckor har jag planerat att se Zhang Yimous hyllade dramafilm Raise the Red Lantern (1991) på vita duken, vilken jag måste erkänna att jag inte sett tidigare. Jag ser ändock att den knyter an både till tidigare nämnda filmer på teman som kön, klass och sexuella hierarkier, och såklart färgen röd. Men innan dess laddar jag inför Stockholms filmfestival, där Yorgos Lanthimos nya film Poor Things öppnar!
Zara Luna Hjelm
En kvinnas doft
Här finner vi en filosofiskt lagd film som gjord för hösten. Teman som klass, psykisk ohälsa, strävan och vänskap lägger grunden för en film som med all rätt vann Al Pacino sin första Oscar. Viljan att besöka New England under hösten, universitetsstäder som Boston, Cambridge och New York, blir påtaglig bara under filmens första scen då de gula löven faller från träden för att skingras för vinden utanför Bairds privatskola i Vermont.
I behov av pengar tar studenten Charlie Simms, spelad av Chris O’Donnell, helgarbete som övervakare av den blinde och pensionerade överstelöjtnanten Frank Slade, spelad av Al Pacino. Slade har fått nog av att vara blind men även av själva livet, samtidigt som Charlie blir vittne till ett spratt som ett gäng studenter spelar skolans rektor. Charlie Simms, som antagits till Baird genom stipendium, finner plötsligt sin plats på skolan hotad om han inte pekar ut de skyldiga pojkarna – som till skillnad från Charlie enkelt kan börja studera på en annan anrik skola vid relegering. Ställd inför dilemmat och med hela världen på sina axlar kommenderas Charlie dessutom ut på en vild resa till New York av och tillsammans med överstelöjtnant Slade. Vad kan dessa två olycksfåglar möjligen lära sig av varandra under en thanksgivinghelg i staden som aldrig sover?
Thomas Newman orkestrerar filmmusik som smälts samman med de existentiella undertonerna och med höstfärgerna på ett storartat vis. New England har aldrig varit vackrare och tillsammans med O’Donnell, en ung Philip Seymour Hoffman och Gabrielle Anwar bjuder Pacino på en show som aldrig förr.
Edward Langert
Past Lives
En film som andas höst är Celine Songs hyllade och bioaktuella Past Lives. Utspelar den sig under hösten? Nej det gör den inte va? Eller jo, kanske delvis. Vi får följa huvudpersonerna under många år och säsongsskiftningar, men i ärlighetens namn la jag mer fokus på karaktärerna och dialogerna än årstiderna och miljöerna. Past Lives handlar om de två bästa vännerna Na Young/Nora (Greta Lee) och Hae Sung (Teo Yoo) som växer upp tillsammans i Sydkorea, men sedan separeras då Noras familj väljer att emigrera till USA. Nora blir fast besluten om att ta tillvara på situationen på bästa sätt och hon skapar sig ett liv i USA, medan Hae Sung lever vidare i hemlandet, och deras liv går vidare på varsin sida av jorden. Historien hade kunnat sluta där, relationer som dessa har ju en tendens att rinna ut i sanden. Men Nora och Hae Sung återkommer till varandra och som tittare får vi följa en historia om vad som hade kunnat vara och hur dessa karaktärer hanterar att efter många år ses igen. De lever vitt skilda liv, men det finns ändå en känsla av hemma som drar dem till varandra.
Varför väljer jag att tipsa om denna film i en höstlista? De filmer jag återkommer till under denna tid på året är lugna och finstämda, ofta med inslag av vemod eller melankoli (exhibit A: Döda poeters sällskap högre upp i denna artikel), och Past Lives prickar av dessa boxar. Den är inte lika sorglig och rörande som internet hade målat upp det för mig, och jag är inte fullt lika hänförd som alla de kritiker som gett den högsta betyg. För mig når den inte hela vägen fram för att få fem av fem i betyg, men med poetiska repliker såsom ”You dream in a language that I can’t understand” fångar den mig ändå. Minst lika gripande är allt det som sägs mellan raderna. Dessutom är filmfotot fantastiskt. Ge dig själv en höstpresent och passa på att se Past Lives medan den fortfarande går på bio!
Anna Norberg
