Filmredaktionen tipsar: sex filmer att kolla på i sommar
KULTs filmredaktion har gått ihop och ordnat en lista med filmer att kolla på i sommar – vare sig du vill förflyttas till Italiens värme och grönska, eller få julkänsla mitt i juli.
Laputa – Slottet i himlen
Egentligen kan antagligen alla Hayao Miyazakis filmer ses som de ultimata sommarfilmerna, men på något vis sticker ändå 1986 års Laputa – Slottet i himlen ut lite mer än de andra. Premissen är hemskt enkel, om pojken Sheeta som en natt ser flickan Pazu långsamt sväva ner från himlen, och snabbt dras med på ett äventyr med henne där de försöker ta sig till det legendariska slottet i himlen före luftpirater och fantasy-Säpo. I den enkelheten ryms dock ett mycket nostalgiväckande kärleksbrev till minnena av barndomssomrar och hur speciella de kunde vara. När världen runt omkring en kunde kännas så öppen och fri att utforska, kanske fick man uppleva den första kärleken, och en kompis knackande på dörren en eftermiddag kunde leda till ett oplanerat äventyr. Äventyret i Laputa är kanske en aning mer storslaget än gemene barns, men i det fångar ändå Miyazaki den där spontaniteten och känslan av att vad som helst kan hända i en värld full av grönska som känns totalt öppen för huvudpersonerna på deras resa. Likaså insikten om att ingenting kan vara för evigt och vardagen till slut måste återgå till det normala, men att upplevelserna har satt sina avtryck och minnena av dem kommer hänga med en lång tid framöver.
Jesper Lundstedt
The Talented Mr. Ripley
The Talented Mr. Ripley är en fängslande film som passar perfekt till sommaren för den som vill ha något lite mörkare. Inspelad bland annat i den pittoreska italienska kusten erbjuder filmen en lockande mix av spänning och solig atmosfär som gör den utomordentlig att se en skön sommarkväll.
En av filmens största styrkor är dess komplexa och mångfacetterade huvudkaraktär, Tom Ripley, strålande gestaltad av Matt Damon. Ripleys gåtfulla natur och hans förmåga att smidigt smälta in i olika sociala kretsar ger en fascinerande karaktärsstudie. Man är på helspänn under hela filmen i försöket att förstå honom.
The Talented Mr. Ripley har också en enastående ensemblebesättning, inklusive Jude Law, Gwyneth Paltrow och Cate Blanchett. De presterar alla på topp. Manus och regi står Anthony Minghella för, med Patricia Highsmiths klassiska roman som grund. Minghella lyckas genomgående få en att känna spänning och obehag, samtidigt som vi förförs av karaktärerna och realismen i det hela. Minnesvärt är också tonsättningen av Gabriel Yared blandad med klassiska jazzlåtar.
Sist jag såg filmen var under sensommaren 2019. Det känns som att det är dags igen. Filmen skulle kunna ses närsomhelst under året, fantastisk som den är, men det finns något passande i att känna igen sig i solen och sommarvärmen. Man blir benägen att ta en båt till Italien och lämna sina bekymmer bakom sig. Dock kanske inte med samma avrundning som i Ripleys fall.
Lockelsen av en solig 50-tals semester bland stränder, romerska kaféer och venetianska palats är för stor för att motstå. Om du är beredd på att bli emotionellt omtumlad är det här filmen för dig. Annars är det nog bäst att se något annat på den här listan.
G. V. Rindborg
Call Me By Your Name, The Kings of Summer och Love
Efter att ha besökt Italien två somrar i rad hamnar Call Me By Your Name högst upp på min lista på filmer jag ska se (om) i sommar. Absolut turistigt av mig, men Luca Guadagninos ’desire’-trilogy är otrolig när det kommer till att skapa ~summervibes ~. Filmen följer sommarflirten mellan Elio och den amerikanska utbytesstudenten Oliver, och utspelar sig på olika ställen i norra Italien. Således bjuder den på otroliga bilder om än en mörk kärlekshistoria. Även La Grande Bellezza hamnar högt på listan pga först nämnd anledning, men jag vill också minnas att jag såg den flera gånger då jag satt och målade i min lägenhet en hel sommar. Egentligen är filmen en samhällskommentar på den verklighetsflykt som förekommit efter Berlusconis tid vid makten, och handlar om en teaterkritikern Jep som försöker klättra i societeten.
Ja, mina sommarfilmer är starkt kopplade till personliga minnen: The Kings of Summer är en sådan, vilken jag såg första gången på en independent-bio i Reykjavik när jag bodde på Island. Jag minns starkt hur en kvinna som jobbade på ett café vi var på innan bion sa till oss ’gå inte dit, det är bara konstiga filmer där!’. Hon hade inte fel, men den var också rolig och handlade om ett gäng tonåringar som spenderar sommaren själva i ett hus i skogen. Wes Anderson-vibbar.
Ett annat fint sommarminne jag har är när jag precis kommit hem från Paris, och jag och min vän såg Love tillsammans. Fantastisk sen-sommarkänsla som kändes nostalgisk trots att det var första gången jag såg den, då jag kunde identifiera flera platser de befann sig på som jag nyss besökt. Love är dock mer en breakup-film.
Nu kanske det låter som om jag bara har rest, vilket tyvärr inte är fallet. Sanningen är att de flesta somrar har jag spenderat på något jobb, och tagit de chanser jag fått att drömma mig bort i filmer eller besöka de fina stränder vi har här i Sverige. Således vill jag avsluta genom att slå ett slag för den svenska sommaren, därför kan Sommaren med Monica vara mysig att se! I år ska jag för första gången till Gotland, så vem vet, det kanske blir en omtitt på Persona eller Offret om jag känner för att ha lite ångest.
Zara Luna Hjelm
Before Sunrise
Jag tycker att hela Richard Linklaters Before-trilogi är ett givet litet filmmaraton på sommaren, men om du bara vill skydda dig från regn eller solstrålar en kort stund väljer jag att tipsa om den första av de tre filmerna – Before Sunrise (1995).
Before Sunrise (eller Bara en natt, som den heter på svenska) utspelar sig en sommarnatt i Wien. Jesse (Ethan Hawke) och Céline (Julie Delpy) möts av en slump på ett tåg. Céline ska egentligen vidare till Paris, men de beslutar sig för att kliva av tillsammans i Österrikes huvudstad. Jesse ska ta ett flyg till USA nästa dag, och då de inte har pengar för boende promenerar de planlöst runt hela natten och upptäcker både staden och varandra.
Kanske låter filmen händelselös, men den är välgörande enkel och ett ypperligt exempel på en väl genomförd så kallad ”two-hander” – ett verk som uteslutande fokuserar på två karaktärer. Manuset är fantastiskt och sömlöst och Before Sunrise är en av de mest romantiska filmer jag känner till. På samma sätt som Jesse och Céline inte vill släppa taget om varandra vill inte heller jag lämna dem. Hur ska det gå när natten passerat?
Första gången jag såg denna film var just en sommarnatt och min intention var att endast se den första halvtimmen för att sedan sova, men det visade sig vara omöjligt för mig att slita mig ifrån den. Before Sunrise får mig att vilja hoppa på ett tåg och leva i sommar-Europa året om. Kanske längtar även du efter den känslan?
Anna Norberg
Den gröna strålen
Som vuxen människa kan sommaren vara något ångestfylld. Likt så många högtider kan den där mer eller mindre korta semesterperioden förväntas vara någonting kul och det blir nästan ett personligt nederlag om man inte gör det mesta av den. I Éric Rohmers Den gröna strålen, även den från 1986, ställs huvudpersonen Delphine (Marie Riviére) inför den här pressen att få en tillfredsställande och upplevelsefylld sommar. Hennes planer misslyckas dock gång på gång och hon blir bara mer olycklig och ångestfylld ju längre filmen går när det mest bara visar sig att det man förväntas göra på sommaren egentligen är mer jobbigt än kul. Kanske lite mer vemodig än den genomsnittliga sommarfilmen, men samtidigt också en välbehövlig film om att saker inte måste vara perfekta, att för vissa kan sommaren suga rätt hårt och att det inte är okej, men att livet ändå fortsätter trots några vaskade veckor av värme. Och små skimmer av lycka kan trots allt uppstå när man helt gett upp hoppet.
Jesper Lundstedt
It’s a Wonderful Life och andra julfilmer
Historiker är överens om att Jesus troligtvis inte ens föddes under vintern, utan sent på våren eller sommaren – så varför fira jul i december, när man kan fira jul i juli? Om det är något man gör under vintern så är det ändå att samlas runt en värmekälla, och under sommaren är det därför ett utmärkt tillfälle att sätta på en julklassiker för att lajva häng-vid-brasan varje gång du svettas.
En annan anledning att sätta på en julfilm under sommaren är för att julens budskap är tidlöst och oberoende av årstid. Släppt direkt efter andra världskrigets slut, och präglad av julens rötter i kristen filosofi om hopp, medmänsklighet och att världen bara blir bättre om du bidrar till att den blir det, finns den ultimata julfilmen It’s a Wonderful Life (1946). Fred Claus (2007) lär oss att inte vara så polariserade i vår inställning till människor, och att se potentialen hos varje individ – dåligt beteende kan oftast vara ett resultat av sämre förutsättningar. Kevin McCallister ger oss fiffiga lösningar på analoga hemlarm i Home Alone (1990), hur man kommer undan med tortyr genom att vara helt ”adorable” samtidigt som filmen betonar vikten av att lösa konflikter med närstående innan det är för sent. Och om det är något som John McClane i Die Hard (1988) kan gestalta så är det att det inte finns en bättre hype-man än en själv när du är ensam eller i kniviga situationer.
Summan av kardemumman? Julfilmer funkar alldeles utmärkt i juli.
Paul Dakwar
