Filmen du måste se på bio den här vintern: Konklaven

Det kommer att regna priser över Konklaven. Filmen är regissören Edward Bergers (All Quiet on the Western Front, 2022) senaste verk. I stället för att dyka ner i första världskrigets och Erich Maria Remarques skyttegravar slungas vi till samtidens Vatikan. Påven är död, sic transit gloria mundi, och en ny påve måste tillsättas av kardinalerna i en, för världen, sluten omröstning: konklaven. Huvudrollsinnehavaren Ralph Fiennes spelar dekanen Lawrence som överser processen. Vem bland dessa rödklädda män kommer att väljas till Biskop av Rom, överhuvud över 1.4 miljarder katoliker? En liberal, en konservativ, en mittenkandidat? Vad har nunnorna för roll i kyrkan? Och kanske viktigast av allt, vad hände egentligen med den föregående påven? Dog han verkligen en naturlig död? Det är en politisk thriller av högsta kaliber.

Starkast intryck är hur pass mästerlig alla delar av produktionen är. Det är visuellt utsökt. Katolicismen, till skillnad från protestantismens kala estetik, har alltid haft en förståelse för det symboliska värdet – konstens roll inte bara i att legitimera kyrkan på ett abstrakt plan, utan att få människor att känna. Stéphane Fontaine (Jackie 2016, Captain Fantastic 2016) som står för fotot har anammat den förståelsen in i bilden. Det är helt enkelt perfekt. Färgerna är skarpa och betydelsefulla. Scener utspelar sig som levande tavlor. Karaktärerna ramas konstant in fysiskt på sätt som speglar deras maktförhållanden både reellt och metaforiskt. När deras inställningar, ambitioner och förhållanden förändras, förändras också deras placering på bild. Scenografen Suzie Davies (Saltburn 2023) sätter tillsammans med sitt team verkligen allt på rätt plats. Kostymerna är perfekta. Hur någon använder, eller inte använder, en ring, en hatt, ett armbandsur, säger mycket om den personen, speciellt när alla klär sig likadant. Absolut allt verkar uttänkt ner till minsta detalj i set och design. Klippningen (Nick Emerson) är också skarp och tillsammans med Volker Bertelmanns bastunga och spända toner blir det en dynamisk upplevelse som rent tekniskt får en att se vad som väntar runt hörnet.

Men vad är en film utan dess berättelse och karaktärer. Om det inte räckte med teknisk skicklighet i produktionen är också manus och skådespeleri ett nöje. Ralph Fiennes är som alltid subtil och mästerlig i sitt framförande. Alla i ensemblen verkar ha älskat att dyka in i djupet av sina roller. Även om filmen främst befolkas av män (av förståeliga skäl) ser vi också Isabella Rossellini lysa i en central biroll som Syster Agnes. Att skådespelarna så fritt får lysa beror antagligen på ett mycket välskrivet manus. För det står Peter Straughan, som baserar det på boken författad av Robert Harris. Straughan är en veteran i thriller-sammanhang, och har bland annat skrivit manus till den prisade Tinker Tailor Soldier Spy från 2011. Det märks att dialogen är koncis men tung och mångfacetterad. När jag skriver att handlingen kretsar kring ett val mellan liberaler och konservativa kan det verka förutsägbart. Det hade varit lätt att göra en ytlig kommentar om vår samtid genom att lägga fokus på det. Men filmens tema är mer personligt än abstrakt, hur udda det än kan verka. Den gör politiska motsättningar levande, reflektioner av personliga ambitioner, synder, bekymmer, åsiktsförändringar. Den skiner ljus på den absurda linjen mellan det personliga och det sociala, mellan det vi tror, säger, och gör.

Min enda kritik, utan att avslöja något, är att påven som till slut väljs bär på en hemlighet som vi som åskådare kanske inte helt får underlag att gissa oss till. Det är också ett val som spelar mycket på väldigt samtida debatter, och gör filmen bara en aning mindre permanent; att debatten tynger den på något sätt i längden. Samtidigt är det en debatt som pågår och borde lyftas, speciellt inom religiösa samfund. I varje fall, troende eller inte, historienörd eller inte, är Konklaven en film som jag definitivt rekommenderar att uppleva i en biosalong den här vintern.