Festivaloskuld på Louisiana
Från Way Out West till Louisiana Literature. Danmarks stora litteraturfestival har gått av stapeln. I första delen av sin festivalblogg börjar Vilma Wirenhed i ett tillstånd av litteraturfestivals-oskuld och slutar med ett signerat ägg.
17.00
Jag anländer till Louisiana Literature dag ett som litteraturfestivals-oskuld. Mina enda referensramar är musikfestivaler (väldigt annorlunda) och Bokmässan (om möjligt ännu mer annorlunda). Jag slås omedelbart av lugnet. De som inte fått plats i tälten sitter tätt i slänten ner mot parkscenen och tittar på storbildsskärmar, går runt med öl i plastmuggar och köar. Det köas överallt, och det är svårt att avgöra till vad.
Jag har planerat dåligt och missar första programpunkten med Nelio Biedermann som pratar om sin bok Lázár. Det är synd, för jag skrev klart min recension av den på tåget ner tidigare idag.
En av köerna ringlar fram och tillbaka över gräsmattan, och jag får onda blickar när jag smiter förbi för att se vad de köar till. Det är till konserthallen, där man måste hämta ut biljetter 30 min innan. Nu ska David Szalay, Douglas Stuart, Katie Kitamura och Elizabeth Strout läsa. Riktiga tungviktare. Jag vet inte hur stor konserthallen är, men mina chanser känns minimala så jag utforskar istället.
Jag är wayoutwest-skadad och förvånas över hur litet området är. En scen, ett infotält, ett mattält. En glassbuss (?) och en kaffevagn. Ner för backen en till scen. Och själva museet förstås, som är desto större.
En öl kostar 52 danska och slår därför way out wests ölpriser med råge. Kanske föga förvånande, det är trots allt en helt annan slags festival, men ändå en glad överraskning för mig som stålsatt mig för att bli ruinerad här i grannlandet. En macka kostar 99 danska, och sist jag var på Louisiana (i en annan tid och ett annat liv) fick jag så kraftiga kväljningar av den lufttorkade skinkan att jag inte kunde äta det på flera år. Det får bli matsäck imorn.
17.30
Går mot strömmen som ska få sina Biedermannböcker signerade eller köpa öl och ställer mig i en kö som kanske är till parkscenen, kanske till något helt annat. En geting försöker ta ett dopp i min tuborg och jag spiller ca en tredjedel över mig i ren förvåning.
18.00 är min plan att ta pulsen på de danska debutanterna när tre av dem intervjuas på parkscenen. Det är inte i närheten av lika fullt som på Biedermann, och jag har inte hört talas om någon av dem, men de är ju danskar så jag har höga förväntningar.
Kvinnan bredvid mig sneglar oupphörligen ner i mina anteckningar på ett mycket psykande sätt. Någon på första raden viftar med en bebis iklädd body med en av romanernas omslag och detta är den bästa reklamen hittills. Överhuvudtaget är reklamen här minimal. Om man jämför med bokmässans konsumtionshets, montrar, reklamskyltar, färgexplosion, ljudnivå och allmänt överstimulerande miljö är detta rena paradiset. Det finns menyer tejpade på små infoskyltar. I giftshopen står tre bord med böcker från alla festivalens medverkande. Allt är avskalat och vitt, med havet som bakgrund. Skillnaden på festival och mässa går för första gången upp för mig.
Eftersom danska bortsett från att vara ett mycket vackert språk också är ett oerhört grötigt språk går sorlet runt mig snabbt från att vara enskilda röster till ett enda högt läte. Mitt i detta läte sitter jag och inväntar debutanterna.
18.00
Debutanterna är alla kvinnor, och består av två 25-åringar som gått författarskolan (Feline Kamber och Nana Fatou) och en 35-åring som inte gjort det (Rosalinde Mynster). Publiken skrattar åt detta.
Jag kämpar med danskan, alltså kämpar verkligen. Jag hör att de pratar om spöken, publiken fnissar, men jag hänger inte med. Regnet börjar trumma mot tältduken. Jag tror att moderatorn säger knulla i hönshuset men jag är inte säker. Skarp rundgång.
Det finns få saker som är så vackert som en dansk uppläsning. Jag förstår kanske vart tredje ord och kan omöjligen följa handlingen, men det är underbart att lyssna på.
Splittrad uppmärksamhet. Skriver lite med min redaktör, bläddrar lite i programmet, fokuserar så hårt så att blicken blir suddig. Bläddrar lite igen.
Med tjugo minuter kvar av det en och en halv timme långa samtalet ger moderatorn ordet till Feline Kamber igen, som redan både läst och svarat på frågor i långt över en halvtimme. Rosalinde Mynster, den sista av de tre, har fortfarande inte fått prata. Med fjorton minuter kvar får Mynster äntligen ordet.
Det är en kamp mot klockan: hur många frågor kan Mynster få innan tiden är ute? Svaret blir två. Den ena är om det finns nån popsång som hon associerar med sin bok. Moderatorns enda referens till body horror verkar vara The Substance, och hon återkommer till den om och om igen (och ser inte Mynster väldigt mycket ut som Demi Moore?).
Ett barn springer nerför backen. Tiden är ute. Tre minuter efter utsatt sluttid frågar moderatorn om det finns något klasstänk i boken. Tre minuter senare pratar hon om Madonnas ansikte. Ingen stoppar henne. Sju minuter efter utsatt sluttid smyger sig en arrangör in från sidan. Nio minuter efter kommer applåderna men inte släpps vi för det. Arrangörerna blir fler och fler, hovrar runt scenen.
När vi kommer ut, en kvart för sent, är kön till nästa samtal redan längre än antalet tillgängliga platser, så jag går till boksigneringstältet och köper Kambers bok Foder till høns istället. Ur danskan har jag plockat orden “snusk”, “hönshus”, “gammaldags” och “affär” – det räcker för mig. Hon signerar den “Kare Vilma. Her er et æg!” och ritar ett ägg.
Det har slutat regna, men den leriga backen lockar inte. Eftersom jag är orutinerad har jag såklart inte heller med mig något sittunderlag. Istället promenerar jag mot tågstationen. Mitt översociala hostel har tydligen pizzaparty ikväll. Det är en dag imorgon också.
